DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Första resan till Sverige


På sommaren 1964 åkte min mor iväg för att bosätta sig i Sverige. Alla var överens om att jag naturligtvis också skulle få komma dit, men att det var bättre att jag avslutade min lära först. Jag skulle ju snart börja mitt sista år som lärling. Jag har ännu en minnesbild av sextonåringen, som står på perrongen på Wiens järnvägsstation och ser tåget åka mot Sverige. Det sved i ögonen av tårarna, som ville ut, när jag var på väg mot utgången. Men jag kämpade emot, jag var ju stor nu.
Jag kunde naturligtvis inte leva ensam, därför blev det åter ett internat. Fast det var skillnad som dag och natt. Vi var lärlingar allihopa, de flesta kom från andra län i Österrike och hade hittat jobb i Wien. Naturligtvis fanns det regler. Man skulle vara hemma klockan elva och man skulle uppföra sig som folk. Men i övrigt var internatet bara till för att få billigare mat (om man ville ha, fick man anteckna sig på en lista) och för att ha ett tak över huvudet.
Jag delade rum med en jämnårig kille och vi gav oss ut på en del "äventyr". Så kom jag till "Tenne", första gången jag var i en danslokal, där jag mest stod förundrad utmed väggen. "Die Bambis" spelade och för några år sedan hittade jag dessa låter på YouTube. Förskräckligt idag, men då var det en uppenbarelse. På tal om musik, så hade - han hette Roman - min rumskompis Freddys "La Paloma", som jag hörde för första gången. Jag ville ha den, så vi bytte skiva och den blev grundstenen i min samling av mer än 200 versioner av La Paloma, som jag har samlat på mig idag.
Fast det blev bara några veckor på internatet. När min far fick reda på att min mor hade åkt, hämtade han mig hem till sig. Det var dock ingen bra lösning. Min far bodde med sin sambo i en etta med kokvrå. Han gjorde allt för att få en större lägenhet, men det tog några månader.
Under tiden var det trångt och krävde mycket kompromissvillighet från allas sidor. Dessutom hade min far inte mycket aning om hur man umgås med en tonåring. Han behandlade mig som en vuxen. Vi var flera gånger ute på en krogrunda, där han pratade mycket om sina problem, när vi hade fått i oss några glas vin. Det var bra för mig att få ett bra förhållande till alkohol, det blev naturligt och var inte spännande - något jag hade nytta av under hela mitt liv. Men jag var ju inte vuxen, utan jag gick fram som den berömda elefanten i glashuset i min pubertala egoism. Det ledde naturligtvis till komplikationer, som ingen mådde bra av.

Ingen skugga ska dock falla på min far - han gjorde under hela sin livstid det bästa han kunde för mig. Det gjorde han även med sina råd, när jag väl hade blivit vuxen - även om kontakten skedde mest brevledes under trettio år, samt i bästa fall en gång om året under en semestervecka. Dessutom fick jag en läxa, som jag än idag inte vet, om det var avsikt eller inte.
Det var en fredag, när vi var ute på krogen tillsammans, då jag "biktade" mig. Jag var ju klassombudsman i yrkesskolan och som sådan hade det varit min uppgift att samla in pengar - jag minns inte till vilket ändamål. Nu skulle jag redovisa dem kommande måndag, men det fattades 250 Schilling. "Fattades" är en snygg omskrivning för att jag hade förskingrat dem. Nu var det i slutet av månaden - och jag kunde ha klarat det på flera olika sätt själv. Jag kunde ha skolkat, en gång mer eller mindre hade inte spelat så stor roll. Eller jag kunde ha sagt att jag hade glömt dem hemma. Under tiden skulle jag ha fått min lärlingslön, så att jag kunde betala nästa gång.

Nu hör det till saken att det fanns mynt på 25 och 50 Schilling i silver, som bara gavs ut i mycket begränsad upplaga. De kunde naturligtvis användas som betalningsmedel, men det var ingen som gjorde. De sparades istället och jag hade lärt mig att betrakta dem nästan som heliga.
Nästa morgon sa min far att han tyvärr inte hade så mycket pengar kvar, han heller, så att han kunde ge mig de 250 Schilling. Men det fanns en lösning. Han plockade fram skrinet med silvermynten och räknade upp tio mynt à 25 Schilling. Sen dess har jag inte förskingrat ett öre i hela mitt liv. Tack, far. Dessutom minns jag blicken av vår klassföreståndare, när jag la upp silvermynten på bordet, tillsammans med resten av pengarna. Hon förstod ju också, vad det handlade om ...
Men jag saknade min mor. Hon ville ju köpa en liten lantgård och leva som bonde. I ett av de få breven jag hade fått, skrev hon att de hade tittat på ett ställe, som låg 70 Kilometer från Helsingborg. Och eftersom man i Österrike redan då fick fjorton månadslöner om året (en som semestertillägg och en som julpenning), var det ju en hel förmögenhet, som jag skulle få ut samtidigt, om jag tog semester. Då skulle jag ju kunna åka och hälsa på min mor i Sverige över jul. Men det är klart, jag var ju bara drygt sexton och det kändes som ett stort företag att ge sig iväg alldeles ensam. Men nu hade vi fått en förstaårs lärling, vi kan kalla honom Franz, som jobbade på samma avdelning som jag. Jag lyckades få honom intresserad av att följa med. Han var förstås ännu yngre än jag. Idag kan jag inte förstå att hans föräldrar lät honom åka. Men det gjorde de, så vi packade våra väskor och stack iväg några dagar före jul. Min mor visste ingenting, för att det skulle bli en överraskning. Jag hade under tiden fått ännu ett brev från min mor, att de hade flyttat till en liten by, som hette Bryngelhögen.
Det var en spännande resa för oss - bara att åka tåg så långt var ju en upplevelse. Det fanns en direktvagn till Köpenhamn (det fanns saker, som var bättre förr) och vi blev exalterade, när vi strax efter Hamburg såg havet. Och sen äventyret, när tåget körde upp på färjan mellan Puttgarden och Rødby. Sen kom ännu en nyhet: språket, som man inte förstod längre. Det hade kommit en familj i vår kupé och när jag lyssnade på dem, funderade jag länge, om min engelska var så dålig, innan det slog mig att de naturligtvis pratade danska.
I Köpenhamn fick vi byta tåg, men det var ju bara en liten bit till Helsingborg. Jag hade köpt biljetterna till Helsingborg, eftersom vi för den sista lilla biten skulle lösa biljetterna där. Nu må man förlåta mig dels min ringa ålder, dels min avståndsbedömning från Österrike, där ju inget avstånd är så speciellt långt.
Därför gick vi till biljettluckan och jag begärde två biljetter till Bryngelhögen. Killen i luckan hade aldrig hört talas om stället, så han slog i sina böcker, utan att komma fram till något väsentligt. Han hittade inte, helt enkelt. I och för sig förstår jag det idag, eftersom Bryngelhögen inte är någon station, utan bara en hållplats. Där fällde man ut en bräda, om man ville att tåget skulle stanna. Men sen gjorde han nog fel. Han sa att det måste ligga norröver, för i södern kände han till alla stationer. Han kunde ge oss biljetter till Göteborg, det var en stor stad, där kunde de nog hjälpa oss vidare. Tja ... vad visste väl jag. Så jag betalade snällt för biljetterna till Göteborg och vi åkte dit.
Och visst, i Göteborg hittade man Bryngelhögen. Men vi skulle ju aldrig ha kommit till Göteborg. Det hade ju varit bättre att skicka oss till Hässleholm för att byta till Stockholm.
Fast det visste jag ju inte då. Jag är inte helt säker på att han valde rätt färdväg i Göteborg heller, när vi fick rutten Mjölby - Östersund. Det hade kanske varit lika bra att ta Filipstad och sedan inlandsbanan över Sveg ... Men sedan dess har jag lärt mig att SJ inte är det mest kunniga eller kundvänliga företaget.
Nåväl, nu hade vi i alla fall en vägbeskrivning med tågtider. MEN! Vi hade inga pengar kvar för en så lång resa. Och jag visste inte telefonnumret till min mor, om de ens hade fått någon telefon ännu. Det var en föga avundsvärd situation, men jag är ännu idag stolt över att jag löste den med mina sexton år i ett främmande land på ett främmande språk. Jag lämnade våra pass som pant. Tjänstemannen var först lite tveksam, men jag fick honom att begripa att vi ju inte kunde lämna landet, om vi inte hämtade ut våra pass först. Så, det ordnade sig ännu en gång. Högst tillfälligt dock, tyvärr. Det snöade häftigt, så vi var försenade i Mjölby och vårt anslutningståg hade redan gått. Nio timmars väntetid ... Som tur var, var det på dagen, så att det inte var mörkt under hela tiden. Vi tog en sightseeingtur i Mjölby, men den kunde vi med bästa vilja inte dra ut över nio timmar. Trötta var vi och trötta även på mackorna, som vi stoppade i oss med ojämna mellanrum.
Äntligen satt vi på tåget igen, på väg mot Östersund, där vi skulle vara tidigt på morgonen. Jag har en av mina stora upplevelser från den delen av resan. Det blev ju natt och det snöade fortfarande. När lokets avtagare gled utmed strömkabeln, blixtrade det till, om det föll en snöflinga just där. Det hände nästan hela tiden och då syntes skogen vid banvallen. Först var det otroligt att det kunde finnas så mycket skog, och för det andra var det de snötyngda träden, som glimtade till i det nästan spökaktiga ljuset från blixtarna.
När jag gick igenom mina sparade minnen från den tiden, hittade jag ett brev av någon som hette Arvid. Han var på väg till Ljusdal, där han bodde (står det i brevet, för att jag hade glömt händelsen). Vi hade tydligen pratat engelska med varandra och sedan bytt adresser, för att brevväxla. Det måste ha varit hans idé - jag tror inte att jag någonsin svarade. Han var ju lastgammal, hela fyrtioett år!
Franz och jag hade sagt att vi skulle byta av varandra under natten och hålla oss vakna, så att vi inte missade när vi skulle kliva av. När jag lämnade över vakten till Franz somnade jag bums. Det hade han också gjort, för när jag vaknade igen, sov han djupt och enligt klocken skulle vi redan ha gått av. Men SJ var försenad och det var för en gångs skull bra. I Östersund var det återigen några timmars väntetid, men nu var det bara 16 mil kvar, en fjärdedels Österrike på längden. Vi byte och satte oss på rälsbussen, som förde oss slutligen till Bryngelhögen. Resan Wien - Bryngelhögen hade tagit sextio timmar!

Nu visste ju ingen att vi skulle komma ... Från järnvägens hållplats ledde en brant backe några hundra meter uppåt, så det var bara att knalla på. Väl uppe knackade vi på hos första gården. Jag tror inte att de förstod engelska, men det var inte så svårt att lista ut, vart två utlänningar skulle. Det fanns ju ändå bara fem gårdar i hela byn. Närmaste affär låg i Nederhögen, nio kilometer bort. Fast det var bara sju kilometer, om man gick genom skogen.
Det var naturligtvis roligt att träffa min familj, men i övrigt fanns det inte så mycket att göra i Bryngelhögen med omnejd. Franz och jag trampade ihop lite snö, satte upp några pålar och kickade boll mest hela tiden. Det svenska julbordet var förstås en upplevelse, samt att det aldrig blev riktigt ljust på dagen - och det bara timmarna mellan klockan tio och två.
Dagen efter Nyårsdagen var det dags för återresa. Den gick betydligt bättre, även om vi återigen måste ta omvägen över Göteborg, där vi fick våra pass tillbaka. Därifrån var vi snart i Köpenhamn och där hade vi ju direktvagnen till Wien.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


30.8.2018 by webmaster@werbeka.com