DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Den 15:e juli 1948, klockan 6:30 hände det. Fast det var sommartid, så egentligen var det 5:30. Det var då jag måste ha fått min aversion mot att kliva upp tidigt på morgonen. Men - hade jag kunnat göra någonting åt det, kanske? Men inte nog med det, de kastade mig på vågen, kall var den, minns jag. Det var då jag fick min skräck för kyla och sen blötte de ner mig också. Du förstår säkert min inställning till vatten nu, till exempel till disken  ...

Jag menar, man måste ju inte vara psykolog för att begripa sånt. Hur som helst, så gjorde de ett snyggt fotavtryck av min höger, som senare skulle göra åtskilliga mål. De ville väl vara ute i god tid med idolprylarna. "Knabe" skrev de sen till, fast inte hade de behövt studera det så noga, jag blev ju nästan blyg. 50 är längden (nej, i centimeter och för hela kroppen) och 3200 anger den beaktliga vikten i gramm för den tiden, då det fanns knappt något att äta efter kriget. Tack, mamma, det gjorde du bra! Därför fick du också sätta din tumme på samma papper och skriva på att du godkände mig. Så gjorde man på den tiden, innan man hade plastarmband.

Förmodligen gjorde chocken vid födelsen att jag inte minns de följande åren lika bra, så jag är hänvisad till andras referat av händelserna. Vi bodde granne med en grönsaksmarknad, som direkt anslöt till hyreshuslängan. Vi bodde längst ner och utanför fanns det en stor gård med sandlåda och en T-gunga. Mer fanns inte, men redan det var lyx. Dit fick jag gå ensam och leka. Det sägs att jag var två år gammal, när jag resolut marscherade till ett marknadsstånd och sa: "Jag vill ha en binan." Det är inget tryckfel, utan det berättas så. Dessutom sa jag "Binane" med stort "B" och "e" på slutet, för jag pratade ju tyska. Marknadsfolket kände mig ju, vi handlade ju regelbundet där, så de fick sig väl ett gott skratt. "Har du några pengar då", frågade gubben i ståndet. "Näe", lär jag ha sagt, som en självklarhet. "Men vem ska då betala?" "Min mamma!" Sagt med samma självklarhet på en så dum fråga. Från samma gård berättas en historia till, när jag var ett år äldre. Det här hade min mor själv upplevt, så det är ännu mera trovärdigt. Det var något barn i sandlådan förutom mig och jag lånade tydligen en av hans leksaker. Efter ett tag ville han själv ha den. Men eftersom jag också tyckte att den var rolig, fick han inte tillbaka den. "Men det är mitt", påstod han (med rätta). Fast det imponerade föga på mig, för att ja rådde honom: "Stäng ögonen, då ser du, vad som är ditt." När jag var tre år gammal, skildes mina föräldrar. De bråkade i flera år om vem som skulle ha vårdnanden om mig. Jag har en mängd domstolspapper med olika utslag och överklaganden, som jag har läst som vuxen. Resultat var, att jag bodde lite här och där, lite då och då. Fast när jag var fem, fick min mor slutgiltigt vårdnaden. Jag har mina första egna minnen från tiden däremellan. Min far hade ett tag ett café och jag minns att jag låg i sängen en trappa upp och hörde skratten nerifrån. En annan gång sov jag hos farmor, men hon hade även sin dotterdotter där. Min kusin var bara fyra månader äldre än jag. Jag minns att vi båda fick sova i farfars säng, medan farföräldrarna sov i den andra. Det fanns varken plats eller råd till större utsvävningar. Vid skilsmässan bodde min far kvar i lägenheten, medan min mor fick sommarstugan en bit utanför Wien. Det var jättebra, för att under min uppväxttid var somrarna ett paradis för oss ungar - långt upp i tonåren. Även där skulle jag gå lägga mig, medan min mor och mormor ännu jobbade i trädgården. Den var inte stor, den hade bara cirka 500 kvadratmeter. Men förutom en del grönsaker hade vi körsbär, äpplen, päron, persikor, aprikoser och valnötter, samt en massa vinbär, som bildade en avgränsningshäck mot grannarna på tre sidor. . Hur som helst, jag hade tydligen ingen större lust att ligga i sängen, medan de skrattade därute. Därför hittade jag på ett argument: "Ett så litet barn lämnar man väl inte ensam!" Men de bara skrattade ännu mera. Fast det fanns även mindre lustiga minnen från Klosterneuburg, där sommerstugan låg. Österrike var ju ockuperat i tio år av "segermakterna"; uppdelat i fyra zoner - en amerikansk, en engelsk, en sovjetisk och en fransk. Klosterneuburg var del av den sovjetiska zonen. Vårt körsbärsträd hängde en bra bit över stängslet och utanför fanns en sned vall, upp till ett järnvägsspår. Där brukade soldater sitta och äta våra körsbär ... Men man tordes ju inte säga något åt ockupationssoldater. Dessutom fanns det en rädsla för överfall, så i varje sommarstuga fanns det en visselpipa, så att man om möjligt skulle kunna tillkalla grannarna, om det hände något. Det blev inget överfall, varken hos oss, eller någon annan.

Däremot fick ryssarna nog sitt dåliga rykte på den tiden. Amerikanerna hade det ju lätt, de landade några hundratusen i Frankrike, innan kriget tog slut och kom med choklad, cigaretter och corned beef, som de delade ut bland befolkningen. På så sätt "köpte" de välviljan i hela Västeuropa. Ryssarna däremot hade ju själva ingenting. De hade med avstånd de största förlusterna i människoliv och de hade ett skövlat land, till stor del bränt, när kriget tog slut. Det är riktigt att det fanns en del rötägg, som stal och våldtog - men det hade säkert funnits även på tyska sidan i början av kriget och det fanns lika säkert även bland de andra nationernas ockupationssoldater. Fast ryssarna hade ingenting att blidka befolkningen med. När jag var fem, fick jag en syster. Jag hade blivit förberedd på att det skulle vara jätteroligt, därför hade jag höga förväntningar. Jag trodde nog förmodligen att jag skulle få en lekkamrat. Jag blev ganska besviken, när jag sen äntligen såg resultatet. Hon kunde ju inte göra någonting. Tvärtom, hon grinade på nätterna, så att jag inte kunde sova. Fast det tog jag ur henne omgående: "Var tyst nu, din dumma gås", skrek jag åt henne. Jag antar att det även fanns en del svartsjuka med i bilden ...

Sommaren efter att min syster föddes hände ännu en katastrof. Det regnade i princip i fjorton dagar. Inte bara hos oss, även i västra Österrike och i södra Tyskland. Allt detta vatten hamnade naturligtvis i Donau. Donau är i vanliga fall en ståtlig flod, Europas nästlängsta med 2850 kilometer. Vid Wien har den redan runnit i nästan 1000 kilometer och är 300 meter bred. Vår sommarstuga befann sig i ett låglänt område, som faktiskt sluttade lätt neråt från övre kanten av Donaus flodbädd. Det är klart att rädslan för översvämning växte med varje dag. Folk gick regelbundet "kolla Donau" eller "titta vatten" och varje gång var resultatet lite värre än gången innan. I vattnet flöt en hel del bråte, trädstammar, plankor och en gång såg jag till och med något som liknade ett litet uthus. Det var en mäktig och skrämmande syn att se Donau full till brädden. Vi barn var förbjudna att gå dit ensamma, men jag tror faktiskt att vi inte ens vågade göra det. Men det fanns ju alltid någon vuxen, som skulle dit och som tog med oss. De vuxna hade börjat bygga en liten fördämning med sandsäckar och liknande, men detta värn skulle - om det höll - ge någon decimeters respit. Och snart var det dags att vattnet sipprade genom otäta ställen i barrikaden och började rinna på vägen bredvid. Och en tidig morgon kom min morbror springande och ropade: "Vattnet kommer!" En damm hade brustit lite högre upp och vattnet bredde ut sig med rasande fart. Vi höll en del småsjur, bland annat två gäss. De var inte så stora ännu, det var ju bara juli, så man stoppade dem i en stor kittel, gav den till mig och sa. "Spring!" Jag sprang. Och när jag kom ut genom grinden, såg jag vattnet komma emot mig. Det var inte mycket, på sin höjd var vågen femton eller tjugo centimeter hög, men den kom snabbt. Jag ser det faktiskt ännu idag - vattnet bubblade och "rullade" framåt, samtidigt som det fräste. Jag tappade kitteln med gässen och sprang utan den. Jag minns inte, vad som hände med fåglarna - men de kunde i alla fall simma. Jag sprang runt trädgårdsanläggningen och sen upp på järnvägsdammen och såg hur vattnet blev allt högre där nere. De vuxna försökte att rädda, det som gick och vadade fram och tillbaka ända tills vattnet var drygt knähögt. Det tog två veckor innan vattnet hade runnit av. När vi kom för att titta första gången, stod stugan i blöt upp till taknocken.

När vi kom tillbaka fanns det ingen stuga längre. Det som syns på bilden var den relativt nybyggda verkstaden, stugan hade stått framför den. Jag har ännu ett minne från den dagen, då vi kom tillbaka. Vi hade ju en stenbelagd väg från grinden till huset, men alla andra bestod ju bara av fasttrampat jord. Innan någon kunde säga något, klev jag på närmaste stig, för att inte behöva gå efter de vuxna. Min förvåning var stor, när mitt ben sjönk ner nästan till knäna i slammet. Mina vita strumpor var inte så vita längre heller. Men hur skulle jag kunnat ha veta det, jag var ju bara sex år gammal.

På somrarna, när vi var i Klosterneuburg, tog mormor hand om oss barn, medan min mor var på jobbet. När vi flyttade tillbaka till stan på hösten, fick min syster vara kvar hos mormor om dagarna, fast jag gick på dagis, alldeles intill min mors arbetsplats. Jag har inte så många minnen av min tid på dagis, förutom att det var tvåspråkigt, engelska och tyska, eftersom det fanns många ockupationssoldater, som hade tagit med sig familjen och också ville skicka sina barn på dagis. Jag snappade upp en hel del engelska redan då.

Dessutom upplevde jag min första förälskelse där. Jag var naturligtvis inte medveten om det, men jag tror att jag hade gjort allt för den tjejen. Hon hette Linda och var åtminstone till hälften indianska. Hon var så vacker ... På dagiset fanns också Goldi, det är han som sitter framför mig. Han var min bäste kompis under dagistiden. Han och hans judiska familj kom från Ungern, men de hade flytt, när kommunisterna tog över efter Andra Världskriget. En stor del av hemvägen åkte vi tillsammans och jag minns hur vi brukade leka med tunnelbanestationernas namn. Min kockmundering kom till, för att min mormor kunde sy den själv, så att den inte skulle bli så dyr. Det fanns ju onekligen ekonomiska skillnader mellan amerikanska familjer och ortsbefolkningens. När jag gick förbi där för några år sedan, såg jag att "sparvnästet" fortfarande fanns kvar. Jag måste le och kände mig glad. Självklart måste jag också ta ett kort på en sådan ärevördig institution, som är minst lika gammal som jag.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av