DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Det var så mycket enklare att få barn den här gången, när Gunnar fick vara hos oss hela tiden. Jag berättade för min far, fylld av stolthet, att Gunnar bara var fyrtiosex timmar gammal, när han lyfte på huvudet. Det var förmodligen bara någon millimeter, men det gick rakt in i själen på en ung pappa. På bilden till höger var han dock något äldre. Det var skönt att få hem andra halvan av familjen. Det kändes helt naturligt att ha två barn nu, istället för bara ett. Roland var inte heller svartsjuk, men det är klart att vi försökte att visa, att han var lika viktig som bebisen. Dessutom var han ju stor nu, så han fick och kunde göra saker, som Gunnar inte kunde. Han följde ofta med mig, när jag spelade bowling. Vi var en mycket nöjd och glad familj nu. Men säg den lyckan, som varar beständigt. En knapp månad efter Gunnars födelse ramlade jag, när vi spelade pingis och fick en spricka i ett ben i vänstra handled. Det blev fyra veckors gips. Det var förvisso en ny upplevelse, men inte desto mindre besvärligt.

Till råga på allt hade min far kommit från Wien, för att titta på den nya familjemedlemmen. Förutom kortvisiten vid vårt bröllop var det ju hans första semester i Sverige.

Därför ville jag visa så mycket som möjligt av min värld. Vi genomförde mycket av programmet trots allt. Vi var i Skellefteå på travet och vi åkte med färjan till Vasa, var bjudna till mina svärföräldrar och en hel del annat. Till sist var vi till och med bowla tillsammans trots gipset. Han blev också medlem i vår nybildade förening. Jag hade - tyvärr - börjat med diafilm i kameran för några år framöver. Nu går det visserligen att digitalisera även diabilder, men det är omständligt och kvalitén blir inte bättre. Inte minst, när det handlar om gamla diabilder, där färgen redan har undergått kraftiga förändringar.

I tider utan internet var det svårt att få veta vad som hände utomlands. Man var helt beroende av nyhetsförmedlingen i media. Tyvärr hade svenska media ingen förståelse för mitt intresse för hur det gick för min favoritklubb i Wien, Vienna. Men jag fann en lösning på det. Jag prenumererade på en österrikisk dagstidnings måndagsutgåva, där alla idrottsresultat fanns. Det var till ett överkomligt pris. Tio Schilling i månaden var abonnemangspriset för fyra tidningar. Det motsvarade ett pris på 50 öre per utgåva, inklusive porto. Och det var det värt. Förresten kostade kvällstidningarna i Sverige lika mycket vid den tiden. Vi hade inte något sommarjobb, men om jag är ärlig, så hade jag nog inte ansträngt mig över hövan för att få något. Ekonomiskt var det därför inte alltför glädjande denna sommar. Och inte var Fru Fortuna med mig heller i någon större utsträckning. Jag hade ringt till min mor och frågat, om hon ville dela ett tipssystem tillsammans med mig. Jo, det gick bra, hon skulle lämna in det och jag kunde betala, när vi sågs igen. Två dagar senare fick jag ett gratulationskort till min födelsedag och tipssystemet som present. Det var sommar och internationella matcher, som spelades under hela helgen. Spänningen steg, allteftersom de rätta resultaten blev kända. Till slut satt jag där med 13 rätt! Även om det var klart att det hade varit många favoritsegrar, räknade jag med en hygglig förstärkning i kassan. Men utfallet fick mig snabbt att komma ner på jorden igen. 13 rätt betalade 24 kronor!

Jag hade för all del även åtta tolvor på systemet, som ganv åtta kronor var. Summan av storvinsten blev alltså 88 kronor ... Men jag har i alla fall haft tretton rätt på tipset. Det är roligt att läsa igenom breven till min far, för där finns episoder, som är mycket roliga, men som man ju redan har glömt. Här är ett exempel, jag översätter: "Roland är rolig. Vi läser ju varje kväll en historia för honom och idag fick han en ny bok.

Nu har han sprungit till bokhyllan, eftersom han just har badat och ska i säng. Då säger Anne Marie: 'Nej, Roland, du har glömt tänderna! Tänderna, tänderna!' Och pojken svarar: 'Äsch, boken, boken, Mamma!'" Han var inte fyllda tre ännu. På höstkanten började studierna igen, men inte minst bowlingen också. Och om jag ska vara ärlig, så la jag nog större allvar på bowlingen än på studierna. Jag hade ju börjat läsa tyska igen, påbyggnadskursen till 60 poäng, fast där var jag ju på min mammas gata, trodde jag. Bowlingen däremot ... Vi hade ju en klubb nu, Björk-Klotet, och skulle spela i en serie, det var väl viktigt, om något. Vi hamnade till och med i tidningen inför seriestarten. Fast allt om den klubbens öden står att läsa i ett eget kapitel, nämligen under Björk-Klotet 71.

Som sektionsledare för bowlingsektionen i universitetets idrottsklubb hade jag dessutom ansvar för diverse arrangemang, som den årliga studentsportardagen. Jag slog första gången i mitt liv över 700 poäng över 4 serien, nämligen 701. Trots det blev jag bara tvåa, för att Åke, från vår klubb, hade 702. Vad studierna beträffar, skickar jag ännu idag en tacksamhets tanke till min far. Han sprang benen av sig för att skaffa nödvändig litteratur i Wien, sådant, som jag inte kunde få tag i här. Min trebetygsuppsats handlade nämligen om att jämföra den wienska dialekten med standardtyskan. Logiskt nog kunde jag i Umeå inte få tag i material om dialekten i Wien.

Jag måste säga att jag hade perfekt markservice "hemifrån". Ännu en gång: tack, far. Lustigt nog förblev - trots detta - tredje semestern tyska den enda kursen, som jag inte avslutade. Uppsatsen blev tyvärr aldrig färdig. Anne Marie däremot klarade även sin tredje termin med full poäng. Den enda verkligen framstående händelsen under hösten 71, var Gunnars dop. Gunnar Genberg, min bästa vän på den tiden, var given som gudfar. Det som var utmärkande för dopet, var att Gunnar döptes av en av de första kvinnliga prästerna i landet, Lisa Tegby. På bilden syns på andra raden även den store Gunnars flickvän Ewa och mina svärföräldrar.

En avslutande notis ur breven till min far: "I år hade vi en härlig jultomte. (Jag tror att jag minns att det var John, som hade klätt ut sig.) Du skulle ha sett Gunnar, hur han skrattade varje gång han fick ett paket. Jag begriper inte, hur han fattade det hela, men det är ett faktum. Nyårsafton firade vi i Skarda hos svärföräldrarna.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av