DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

På en av auktionerna hittade vi en begagnad cykel åt Anne Marie och vi fick ett nytt fritidsnöje, efter att ha monterat en bernsadel också. Vi körde utmed Blå Vägen på vår första utfärd. Den heter så, för att den passerar hundratals sjöar på sin sträcka mellan Umeå och Mo i Rana i Norge. Vi cyklade i början av maj, men i skogskanten låg det fortfarande en hel del snö. Det fanns inte mycket trafik på den tiden. Därför blev det en fin cykeltur, som följdes av flera. Jag sökte fortfarande jobb, men med samma dåliga resultat, även när jag skickade mina ansökningar längre söderut i landet. Det är ganska påfrestande att få avslag hela tiden, så jag började tänka i nya banor.

Att fortsätta studera var en möjlighet för att överleva, eftersom man då kunde ta studielån. Vi skulle kunna flytta till Umeå och plugga båda två. Vi hade ännu inte bestämt oss, fast tanken växte sig allt starkare. Min far hade lurat på mig ett kedjebrev, när jag var i Wien. Jag skulle ta med mig det till Sverige. Lurat på mig är kanske inte rätt uttryck, för jag hade inte mycket aning om vad ett kedjebrev innebar och inte heller folks inställning till det. Det skulle spridas i sex steg med tre exemplar varje gång, som ju teoretiskt innebar att man mångfaldigade insatsen drygt sjuhundra gånger. Det lät ju bra och det var upplagt så att ingen skulle förlora, bara man sålde sina tre brev vidare. Brevet var naturligtvis på tyska och det gjorde det mycket svårare att sälja vidare. Det organiserades från Nederländerna. Därför skrev jag dit och föreslog att jag kunde översätta det hela. Det var man naturligtvis mycket nöjd med - och jag fick så småningom ett antal brev i den svenska versionen gratis. Jag spred mina till framför allt släkten och tidigare skolkamrater - och tro det, eller inte, efter ett tag började det droppa in postanvisningar à tjugo kronor. Ett tag drömde vi om att bli förmögna, men det stannade av sedan och jag tror att jag fick ihop tolvhundra kronor. Det var ju inte dåligt i sig, men en bra bit från de 14600, som man kunde få per brev. Och jag hade fått flera gratis. Mina bekanta fick också en slant, även om det var avsevärt mindre - och sen dog det hela naturligtvis ut. Jag beklagar alla, som blev lurade - men jag trodde på idén. Det var alltså inte heller någon lösning för en tryggad framtid.

Det är ingen som tror det, varken då eller nu, men Roland kunde med drygt ett och ett halvt år läsa 20 bokstäver. Han hade ett set plastbokstäver och när jag lekte med honom ljudade jag bokstaven i fråga. Jag diskuterade det med min far, som tyckte att vi inte skulle kräva för mycket av honom. I mitt svarsbrev beskrev jag följande scen: Vi var i Skarda (hos svärföräldrarna) och Roland läste helt korrekt på spisen: E, L, I, O, S. Sen pekade han på det inledande "H" och tittade undrande. När han själv frågar efter mer kunskap, tror jag inte att man kräver för mycket. Och jag tycker faktiskt ännu samma sak. De flesta av mina barn var intellektuellt försigkomna, tills de började tappa intresset i skolan. Somliga mer, somliga mindre. Det berodde inte minst även på mödrarnas interesse. Men det är faktiskt ingen skillnad om man talar om för ett barn att en figur av en ko heter just ko, eller om figuren av ett A heter A. Med den kunskapen lärde sig Roland själv att läsa senare. Ekonomin var fortfarande stabil, så att vi hade råd med flera nyanskaffningar. En av dem var en dammsugare, något som inte alls var standard i varje hem. Jag har garantibeviset kvar - och det finns åtminstone tre anmärkningsvärda saker på det. För det första var TEMPO en av återförsäljarna - idag är det ju ganska länge sedan, sen de gick i graven. För det andra kan det noteras att det var fem års garanti.

Det var bättre förr ... Men det roligaste är det tredje: dammsugaren var ett österrikiskt fabrikat, där man förmodligen också tillverkade garantibladet. Men eftersom det inte fanns några "å" i de tyska typsnitten, hade man målat dit ringen över a:et för hand. Det var tider, det ...

I slutet av maj hade jag min stora muntliga tenta i tyska, då jag tentade av både litteraturen, realia och muntlig framställning. Den senare var det ju inget problem med. Litteraturen hade jag slitet med hela vintern och realia - jag kunde förmodligen mer om Österrike än det behövdes. Men om Tyskland och Schweiz? Fast det gick bra, det också. Jag fick 20 poäng på en och samma dag, hade 34 poäng och bara omtentorna i tysk fonetik och ordbildningsdelen av grammatiken. Det skulle jag ta i början av hösten, när omtentorna kom.

För att fira framgångarna åkte vi till Finland. Gun skulle också vara med på resan. Hon hade en pojkvän, som ägde en gammal folkvagn. Han skulle köra oss fram och tillbaka till Holmsund. Där tog vi färjan till Vasa. Resan var väl givande, för på den tiden tyckte jag fortfarande att det var spännande att åka färja. När vi kom tillbaka, sent på kvällen, skulle Curt köra oss till Skarda, där vi skulle ligga över på natten och hämta hem Roland. Fyra mil från målet gav den gamla bilen upp. Motorn sprutade ut olja, som den värsta oljekällan och bilen vägrade att röra på sig. Mitt ute i bushen vid midnatt.

Efter ett tag kom en vänlig själ, som bugserade oss till närmaste by, där det fanns en telefonkiosk. Vi skulle ringa mina svärföräldrar, men naturligtvis var telefonen trasig. Vi gick och knackade dörr till hus, där det fortfarande lyste. Det blev en del försök, innan någon vågade öppna. Vi fick låna telefonen, men kom inte fram. Jag misstänker att telefontanten stängde av växeln på natten, fast hon nog inte fick göra det ... Till slut tog vi en taxi, med flera timmars försening. I Skarda hade de hunnit bli oroliga. Nästa möte med mina svärföräldrar skedde bara någon vecka senare i Lycksele. Det var ett mycket roligare tillfälle.

Vi firade att Anne Marie hade gått ut gymnasiet och fått sitt avgångsbetyg. Det var en jätteseger för oss, att vi hade klarat det, trots att vi var föräldrar till en snart tvååring. Min svärfar hade under tiden också insett att jag inte var någon Casanova, som hade förfört hans dotter. Och när dottern nu hade klarat hans stora önskemål, att ta studenten, var det sannerligen en anledning till en rätt så blöt fest. Av rena glädjen hade vi båda tagit det ena glaset efter det andra och när de skulle gå till hans syster, där de skulle sova över, var vi absolut inte nyktra längre. Men jag skulle ju följa mina gäster på vägen dit. När jag vinglade tillbaka, minns jag än idag hur koncentrerad jag var på varje steg. Jag kom hem, gick in i lägenheten och slocknade i farstun. Det minns jag inte längre, men jag vaknade där. Anne Marie sa, att hon hade försökt dra mig till sängen, men att hon inte klarade det, för att jag var för tung. Vi hade åter sökt en studentlägenhet i Umeå och vi fick den på Pedagoggränd 11B. Hyran var, studentlägenhet till trots, saftiga 458 kronor i månaden. Men vi föll för den, när vi åkte dit för att titta på den. Den hade två och ett halvt rum, vilket innebar, att Roland kunde få ett eget rum. Dessutom var det inte längre än femhundra meter till universitetet. I samband med det beslutade vi oss att vi skulle plugga vidare båda två. I början av augusti skulle vi flytta. Typiskt nog erbjöds jag kort efteråt att bli ordinarie tysklärare för två klasser i Lycksele. Visst var det frestande, men nu hade vi bestämt oss för att plugga.

På finlandsfärjan

Dessutom var en tjänst med bara två klasser ekonomiskt inte tillräckligt. Det var för lite för att försörja en familj på. Jag ansåg ju att min hustru inte skulle behöva jobba. Det såg jag som en förmån - jag skulle vara karl nog att dra hem pengarna, som vi behövde. Det var långt innan det blev fult att vilja "kedja fast kvinnan vid spisen". Men så småningom skulle kvinnorna göra sig "fria" genom att hela sitt liv slava åt något företag, som tjänade på dem. Jag har anpassat min samhällssyn, sedan jag insåg att de flesta kvinnorna inte klarade av att hitta på egna sysselsättningar på sin fria tid. De föredrog verkligen att slita ut sig med ackordarbete på löpande band eller släpande på skurhinkar. Men bortsett från allt annat, skulle Anne Marie förmodligen inte ha fått jobb i Lycksele. Därför tackade jag nej till lärarjobbet. Fast ibland har jag senare undrat, hur det hade gått, om jag hade accepterat ...

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av