DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Vardag i internatet


Från 1:a mars till den 14:e april 1962 skrev jag en dagbok, som jag hittade tillbaka, nu, när jag börjar leta efter saker. Det är inga världshändelser, som förekommer i den. Tvärtom, det handlar i stort sett om samma saker varje dag. Men jag blev ändå förvånad några gånger. Dels över personalens dumhet, dels över min egen. Personalen, därmed avser jag främst lärarna, som skulle hålla koll på oss grabbar. De skulle samtliga tilltalas med "Herr Professor", fast jag tvivlar starkt på att ens någon av dem var en professor på riktigt ...

Låt mig börja ge en kort överblick hur det hela var uppbyggt. I Österrikes skolsystem på den tiden gick alla de första fyra klasserna tillsammans, sen kunde man fortsätta fyra år till i en grundskola, eller byta till gymnasial utbildning, som då pågick i åtta år till. Det fanns elever från första till åttonde gymnasieåret på internatet. De fyra första åren fick man undervisning internt, de fyra sista skedde utanför, på grund av olika specialiseringar (klassiska eller moderna språk, naturvetenskap, etc.) De fyra första åren var varje årskurs uppdelad i två grupper, sedan fanns det bara en grupp för varje årskurs. Dagboksperioden infaller alltså på vårterminen i fjärde klass.
Dagarna var sig mycket lika. Väckning skedde kring halv sju i tiominutersintervaller, så att inte alla samtidigt skulle vara i badrummet. Det fanns bara två för de nära 200 eleverna, men i varje fanns det ett tjugotal tvättställ och fem, sex duschar. På morgonen skulle man riva upp sängen, ställa den tredelade madrassen i H-form och lägga sängkläderna ovanpå till vädring. Sedan gick man gemensamt ner till matsalen, som vid behov också fungerade som aula. Där hade varje grupp sitt givna bord. Det fanns tillräckligt många, så att man skulle klara av allt i två sittningar. Efter frukost gick man tillbaka till sovsalarna, där varje sal också rymde en hel grupp på cirka femton elever. Nu gällde det att bädda sängen igen.

Var allt detta avklarat, gick man ner till grupprummet och hade en kvart till en halvtimme på sig för förberedelser till skoldagen. Innan skolan började gick man till klassrummet, som man ju delade med parallellgruppen fram till fjärde klass. Skolan började klockan åtta. Varje skoldag bestod av oftast fem, ibland sex skoltimmar à 55 minuter, med fem minuters rast emellan. Direkt efter sista timmen går man gemensamt tvätta händerna och sen ner till matsalen för lunch.

Efter lunch är det fritid, då man får sysselsätta sig själv, men inte lämna huset. Sen följer tre timmars studietid i grupprummen, där det inte får pratas. Efteråt följer samma procedur som vid lunchen innan man äter kvällsmat. Efter detta är det ännu en gång fritid, såvida inga gemensamma aktiviteter är planerade. Det kan vara ett föredrag eller en film eller ett besök i gymnastiksalen för att spela boll, helst sittfotboll. Då måste man passa, skjuta och förflytta sig sittande.

Målvakterna får stå på knä på en tjock gummimatta, för att inte behöva slänga sig på det hårda trägolvet.
Jag måste ha varit ganska bra på det, för att jag hittar flera gånger resultat som: "Vi spelar sittfotboll och vinner 13-7, efter 8 mål av mig." Då var vi ändå säkert sex till åtta spelare per lag. Andra gånger kan beskrivningen vara mer explicit: "Vi spelar sittfotboll och vi vinner två gånger 3-0. Jag skjuter ett mål snyggt uppe i krysset, ett med lite tur och ett, då målvakten inte är riktigt med."
Vid speciella tillfällen kunde man till och med gå till den näraliggande nationalarenan Praterstadion och se en europacupmatch där. Höjdpunkt därvidlag var utan tvekan den kvällen, då Wiener Sportklub slog Juventus med 7-1. Finns det inget gemensamt på programmet är det sovdags vid halv nio eller niotiden. Efter att "professorn" har släckt ljuset, ska det vara tyst, inte ens viskningar är tillåtna.

Jag måste avsluta det här avsnittet positivt: Den 21:a mars 1962: "Sedan kallas jag för första gången till fotbollsträningen. Vi tränar att nicka och att stoppa bollen. Sen spelar vi en match mot varandra. Jag spelar bara andra halvlek och gör ett mål. Men jag spelar inte speciellt bra för övrigt."
Detta känns ännu idag som ett lyft. Det gällde ju hela internatets lag, alltså upp till 18-åringar. Och här kom jag, ännu inte fjorton och kallas till lagträningen. Alltför dålig kan jag inte ha varit.

Dagboken besriver annars mest triviala saker, om det fanns te eller choklad till frukost, skoldagens ämnen och vad man gick igenom där, och så vidare. Men det finns också några undantag - och det är de som är intressanta.
Jag hade blivit ansvarig för husets schackturnering, under professor Weyrichs överansvar. Han hade hand om sjundeklassarna och var förresten en av de få trevliga lärarna bland personalen. Jag översätter nu (eftersom jag naturligtvis skrev på tyska) direkt från dagboken:
"Professor Weyrich talar om för mig, att jag ska skriva om ställningen i schackturneringen, så att han kan ta in det i interntidningen.
Jag börjar med det genast under förberedelsetiden för skoldagen, men professor Wegner tillåter inte det." (Wegner är en nolla - han har ingen personlighet, ingen utstrålning och är nog inte så smart heller. Vi pojkar föraktade honom. - Parentesen är min anmärkning som vuxen.) Jag tar fram min naturkunskapsbok och pratar med min granne Krug - om naturkunskap. Men även det förbjuder professor Wegner. Under första timmen (naturkunskap) skriver jag min berättelse om schackturneringen."

Jag tycker att det är ett så bra exempel på den förfelade pedagogiken på internatet. Genom förbudet att jag skrev under förberedelsetiden, gjorde Wegner det bara värre, eftersom jag sen gjorde det under lektionstid och gick miste om vad den handlade om. Av Wegner har jag ett annat minne också: någon jagade mig i klassrummet, jag halkade och slog upp ett jack ovanför ögat. Wegner pratade med en annan elev.
Jag gick dit och sa: "Herr Professor!"
Han tittade inte på mig och fortsatte prata.
Jag sa en gång till: "Herr Professor!"
Jag vet inte om han tyckte att det var hans idé om bra uppfostran, men han tittade fortfande inte, utan sa: "Du får vänta tills jag har pratat färdigt."
Det var mitt tredje jack i huvudet på de nästan fyra åren, som jag hade vistats där, därför var jag inte så orolig, men blodet droppade ju på mina händer, på kläderna och på golvet ... Så jag gav mig inte och sa: "Herr Professor, jag blöder."
Nu tittade han och jag undrar ännu idag, om han inte gjorde på sig. Han fick inte fram en mening ens. "Ja...vad...men...hur", stammade han.
"Jag går till sjukavdelningen", förklarade jag. "Kan Krug följa med mig?" Fast det var bara en teoretisk fråga, för sen drog vi.
Idag kan jag bara le åt tanken, att han fanns till för att ta hand om oss. Wegner är förresten ett falskt namn, för jag har medlidande med honom.

Sen kan man ju fundera lite över följande inlägg: "På stenografilektionen vinner jag tillbaka tre av mina sex Schilling, som jag tidigare hade förlorat i poker." Och något senare: "Min vinst belöper sig på 27 Schilling." Detta är faktiskt något som jag inte minns, varken att jag var så väldigt intresserad av stenografi, eller att vi spelade om pengar. 27 Schilling måste ju ha varit en del pengar. Jag minns att en språvagnsbiljett kostade 1:30. Min vinst motsvarar alltså 20 stycken. Idag kostar biljetten cirka 25 kronor. Det skulle alltså bli motsvarande 500 kronor ... Mycket pengar på spel och dobbel av en knappt fjortonåring.

Professor Wiesners vansinne (jo, han finns också i kapitlet "Uppfostran") förtydligas av följande händelse. "I geografi frågar Gräbner (en elev) mig, vad som är världens största stad. Jag vänder på mig, då ger mig Wiesner 10 gånger Wien (100 sidor). (Därmed menas, att man skulle skriva av den tiosidiga texten om Wien 10 gånger. Men det fortsätter:) "Lite senare ger jag Billy tillbaka sin ringpärm - Wiesner ger mig 10 gånger till. Jag talar om för honom, att det inte var min pärm - och jag får ytterligare 10 gånger. Även Krizan (en annan elev) fick 30 gånger Wien under denna lektionstimme."
Låt oss nu återigen säga att det var en ungdomlig överdrift med att texten skulle utgöra 100 sidor. Möjligtvis, om man skriver med väldigt stor stil. Med min uppfattning idag, skulle man nog kunna halvera antalet sidor. Men återigen: är detta inte en vansinnespedagogik? Rättare sagt, det är ingen pedagogik alls - och framför allt står det knappast i relation till vad som hände. O.k. - det var andra tider och visst fick man lugnare lektioner med dessa drakoniska straffen. Men att straffa med så idiotiska saker, som att skriva 30 gånger samma sak! Det blir ju en automathandling, man lär sig inte texten, fast man skriver så många gånger. Man hade kunnat låta eleverna lära sig några strofer av en dikt utantill - eller låta dem återberätta texten om Wien med egna ord. Då hade man samtidigt utveklat deras kunskap. I det här fallet motverkar man kunskapsinhämtningen, för lite senare heter det i dagbokstexten:
"Jag lånade latin- och matteläxan av Krug och fortsatte sedan på mitt geografistraff." Istället för att lära mig något om latin (det hade jag verkligen behövt) och matte, skrev jag helt enkelt av läxorna, för att få mer tid till att skriva mitt idiotiska straff!
Jag blir så förbannad, när jag läser det idag och jag begriper inte, att vi bara fann oss i detta, att vi inte klagade hemma. Jag gjorde det en gång, redan under första året, för en annan elevs räkning. Hans "professor", sopade till honom, så att han vacklade bakåt mot svarta tavlan. Det berättade jag hemma, och min mor gick med mig till rektorn. Vad som hände vet jag inte, "professorn" fortsatte sin tjänst i alla fall. Först vid årsslutet fick jag höra att jag hade föreslagits till internatets utmärkelsenål i brons, men att just denne professor hade opponerat sig. Nåväl, jag klarade mig utan nål, men han borde ha skämts, så länge han levde.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


5.7.2018 by webmaster@werbeka.com