DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Jag hade länge trott att jag inte hade någon fallenhet för det konstnärliga, varken att teckna, måla eller i något annat sammanhang. Jag blev mycket överraskad att jag i gymnasiets avgångsbetyg hade fått en femma, som då var det bästa man kunde få. Jag antar att det berodde på att jag hade kreerat den "olympiska elden" av en rot, som jag hittade i skogen och målade med färg sen. Jag har vårdat den länge, men någonstans på vägen har den försvunnit. Fast det var ju inte så himla länge efter det, som jag tecknade av bowlinggänget (se här, långt ner på sidan). Men det gjorde jag ju med hjälp av projektorn och diabilder, som jag lyste på ett pappersark och därmed hade konturerna. Därför såg jag aldrig något konstnärligt i det - det var ju "fusk". Så kom också bilden på min äldste son till, när han var i fyraårsåldern. Det syns en hel del osäkerhet och försiktighet i utförandet, samt somliga misstag, som jag idag förhoppningsvis inte skulle göra. Men i det stora och hela fick jag till ungdomligheten i motivet, som faktiskt liknar Roland, så som han såg ut på den tiden. De betonade ögonen avleder lite grann från mindre skickliga partier.

Bilden av järnvägsstationen i Umeå (med en del av statyn "Gröna elden" i högra bildkant) tycker jag i och för sig är rätt bra, men den är ju fortfarande tecknad efter ett foto, alltså samma fusk som förut. Mitt problem är nämligen än idag att jag inte kan se vad jag vill teckna, eller måla, utan att jag måste ha en förlaga. Jag behöver inte projicera någon bild, men jag måste ha motivet framför mig för att få proportionerna rätt. Det finns väldigt få undantag för det i mina följande verk. Men, fusk eller inte, jagmåste ha varit rätt stadig på handen, för att få till strecken så exakt.

Nu blev jag kaxig och försökte bryta mig loss från förlagan en aning. Eller kanske var det så att jag var för lat att rita alla detaljer så noggrant. Det borde ju kunna gå i en friare stil också. Och det gjorde det faktiskt. Och resultatet blev över förväntan. Jag kände igen mig. Och jag tycker till och med att man kan ana sig till vågen i håret, som jag var så stolt över. Trots att allt detta är acceptabla exempel, slutade jag helt med tecknandet. Det skulle ta lång tid, innan jag försökte igen. Att jag började igen, är faktiskt Salvador Dalís fel. Jag beundrade honom för att han verkligen kunde måla exakt (förmodligen utan fuskförlaga). Att han dessutom var surrealist, förhöjde bara hans idolvärde - till skillnad från så många andra surrealister, som ibland inte åstadkommer mer än att kladda. Hos Dalí fascinerades jag kanske framför allt inte av de mjuka klockorna eller elefanterna på styltar, utan de målningar, som har två olika bilder förenade i en, beroende på hur man tittar på dem.

En av dessa bilder visar president Abraham Lincoln, respektive en flicka, som tittar ut genom ett fönster. Genialiskt bara det. Men inte nog med det. Han hade målat bilden med bara knappt två centimeter stora kvadrater, för att få denna effekt. Det fascinerade mig och jag ville pröva, om jag kunde göra något liknande. Alltså inte någon dubbeltydlig bild, utan bara en som återgav med endast kvadrater det jag skulle teckna. Och se, det gick också - mer eller mindre, för all del. Nu är det ju så att man måste se även Dalís kvadratbilder på lite större avstånd. Gör man det med min teckning också, får den ju till och med lite djup. Även ön ute i havet förlorar då en aning av sin geometriska omöjlighet. Jag hade visserligen en bild som förlaga, men i övrigt var det inget "fusk" längre. Jag hade själv bestämt nyancerna för varje kvadrat, där var och en hade en enda färgvalör. Storleken på kvadraterna hade jag minskat ner till en centimeter, efterom jag ju förstod att det skulle vara lättare med mindre rutor. Nästa steg var att jag skaffade penslar och oljefärg och försökte mig på att måla samma bild i olja. Fast det var en sak att fylla rutorna med en blyertspenna, en helt annan att göra det med en pensel. Med mycken möda lyckades jag få dit väggarna, men när jag kom till skuggan i porten blev det för svårt. Inte heller satte jag ihop ön med endast kvadrater.

Det var alltså min första oljemålning, men i det stora och hela ett misslyckande. Därför gick jag tillbaka till blyerts. Jag testade lite hit och dit och bestämde mig för att jag måste minska rutorna till en halv centimeter, för att få ett riktigt bra resultat. Jag gjorde så och tog en bild av min yngste son, Peter, som modell. Resultatet blev enastående. Om man tittar på den här bilden från någon meters avstånd,ser man ännu bättre, hur bra återgivet bilden är. Det är mitt första verk, som jag verkligen var nöjd med och som jag fortfarande är stolt över. Samtidigt med intresset för att "producera konst", började jag också titta på vad andra hade åstadkommit före mig. Ty om konsthistoria hade jag till dess föga till ingen aning. Jag skaffade en del konstlexika och jag läste om diverse teorier om konstens utveckling. Dels blev jag biten av hur många fina alster det hade skapats genom tiderna, dels handlade det mesta ju om oljemålning. Och nu hade jag köpt oljefärger, som låg där till ingen nytta, eftersom experimentet hade misslyckats. Dessutom hade jag ju köpt lite canvasduk, där det fanns en stor bit kvar sen försöket. Jag hade också lärt mig hur man sätter upp och spänner en duk. En vacker dag hade jag bestämt mig för att ge oljan en andra chans.

Jag trodde dock inte riktigt på mig, så jag förkunnade: - Nu ska jag förstöra en duk. Motivet var logiskt. Hade jag tagit Peter förut, skulle det bli Lena, som jag hade ett vackert foto av, där hon står iklädd en flamencoklänning, som vi hade köpt i Spanien. Det här var ju en helt ny känsla, att pensla ut färgen fritt, inte begränsat av kvadrater. Jag vet naturligtvis att bilden är full med fel, framför allt i färgtonerna. Men det fanns också saker, som jag blev överraskad av, som till exempel håret, händernas hållning, klänningstyget och inte minst fransarna på klänningen. Jag hade länge funderat på hur jag skulle måla de vita fransarna på den röda klänningen, som ju här och där lyste igenom. Slutligen kom jag på den uppenbara lösningen: jag målade den vita delen först och sen det genomskinande, röda klänningstyget. Det är så man lär sig. För att inte ha haft några förväntningar alls, var jag rent av begeistrad över hur bra jag hade lyckats. Att måla hade ingen likhet alls med att teckna. För det första var det mycket lättare att rätta till felen, men framför allt tyckte jag att det var mycket lättare att föra den mjuka penseln än en stel blyertspenna. Det var absolut någonting, som jag skulle pröva fler gånger och försöka förbättra mig i.

Jag har åstadkommit ett sjuttiotal tavlor, som var mer eller mindra bra genomförda. Många av dem gav jag bort i pris i en tävling jag hade på nätet, när jag startade upp mitt företag. Det var lite synd att ge bort så många, men de betydde billiga priser för mig. Och på så sätt är jag ju representerad i många länder, de flesta i Europa, men det finns även en i Argentina, nämligen den till höger. Jag var rätt nöjd med hästen också. Det är förresten rätt svårt att ta kort på tunt målade tavlor, för att kameran ibland "ser igenom" täckfärgen. Bakgrunden till hästen är helt grön och listen är helt svart, om man tittar på den i verkligheten. Men jag har en tendens till at måla rätt tunt. Det hände speciellt i mina första tavlar, jag antar att jag var för försiktig. Nu ska jag avslöja en hemlis: man kan se på ett ganska enkelt sätt, i vilken ordning jag har målat tavlorna. Ju större namnteckningen är på verken, desto tidigare kom de till. Jag antar att det beror på självförtroendet. Medan det inte var så stort, behövde jag bekräftelse genom en stor namnteckning. På senare tavlor, när jag började tro på mig, var det inte lika viktigt med en stor namnteckning, då talade tavlorna för sig själva. Men att skriva skrivstil med en pensel är inte så lätt.

Så småningom upptäckte jag att man inte nödvändigtvis behöver rita av någonting, utan att det gick alldeles utmärkt att uttrycka skeenden, respektive idéer med tavlorna. "Big Bang", som upphov till universum - symboliserad av en planet - var ett av mina första exempel (med jättenamnteckning). "En jord i fred" är jag dock mycket glad över - inte minst för att den blir viktigare för varje dag som går, i nådens år 2018. Både i stort, som i smått - i stormaktspolitik, liksom med flyktingen som granne ...

Jag hade målat tavlan kort innan Gorbatjov övertygade Reagan om att sluta det "Kalla Kriget". Det var kanske den viktigaste händelsen under 1900-talets andra hälft. Som nu håller på att gå åt skogen igen med den "Trumpna" diplomatin. Jag minns Gorbatjovs besvikelse över reaktionerna i Väst, där man i princip bara utbrast i: "Ha, vi vann!" Sedan passade Väst på att såga Gorbatjov och sätta fyllot Jeltsin på ryska presidentposten.

Idealist som jag är, tänkte jag ett tag på att jag skulle skicka tavlan till Gorbatjov, som tack för hans insats. Men det är ibland långt mellan tanke och handling. Däremot insåg jag då att det var USA, som hade varit och fortfarande är aggressorn i världen, åtminstone under tiden efter Andra Världskriget. Men tillbaka till konsten. Nästa tavla är ett unikat. Inte på grund av det filosofiska vägvalet, som vi ställs inför, när vi tittar på den - ty det är ju sådana vägval vi ställs inför mest varje dag. Utan för att den är en av två tavlor (och dessutom den första) med ett figurativt motiv, som helt och hållet är sprunget ur min hjärna. Utan någon som helst förlaga! Att fönstret har fel perspektiv, att trappans nedre del ser lite konstigt ut - det spelar liksom ingen roll. Det är min skapelse, den har uppstått i min hjärna, den finns ingen annanstans! Jag kanske tar i här, men för mig, som alltid måste rita av, om det ska likna någonting, är detta verklig konst. Dessutom finns det detaljer, som jag visst också är stolt över, när det gäller utförandet. Den mörka skuggan på väggen tycker jag bra om, men framför allt de i mitten nergångna trappstegen på övre halvan. Den andra, helt självkomponerade tavlan, är ett månlandskap med jorden som bakgrund, kallad "fulljord".

Jag har gjort en del halvfigurativa saker utan förlaga, främst som försöksobjekt. Men då har jag samtidigt använt mig av geometriska figurer. Rummet var enbart ett försöksobjekt, för att se om det gick att framställa något sådant. Den sneda plattan fyller ingen funktion, den är bara ett led i försöket.

En bit in på nittiotalet blev jag arbetslös och målandet blev en bra sysselsättning. Efter arbetsförmedlingens bedrägeri hade jag åtskilligt mindre med pengar än jag trodde, så då kläckte jag en annan idé som dock heller inte bar frukt. Tanken var att jag skulle måla och sälja födelsehoroskop. Men inte bara rakt upp och ner, utan på ett sätt, som skulle visa, att ingen människa är en annan lik. Jag gav varje tecken en färgnyans. Vattentecknen fick blått, jordtecknen grönt, och så vidare. Men ett horoskop består ju av en annan viktig del, husen, som står för det "inre" horoskopet. De fick också var sin färg och de visades av den ljusare, inre cirkeln. Samtidigt blandades färgerna av hus och tecken där inne, så att helt nya färger uppstod. Mitt eget horoskop är inte något lysande exempel, eftersom tecken- och husfärgerna är ganska lika i mitt fall. Det finns dock ytterligare en del som gör att olika horoskop har variation. Det är Ascendenten, som anger var ett hus börjar. Och eftersom den i regel ligger någonstans mitt i ett tecken, delas varje tecken av två hus med olika färger. Hos mig ligger Ascendenten sex grader in i Lejonet, därför har de första sex graderna i tecknen en annan färg än resten. Men jag antar att konceptet var för invecklat och att folk därför inte förstod sig på finessen.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av