DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Jag fick alltså ta hand om tre realskoleklassers tyskundervisning och jag fick börja omedelbart. Det var på inget sätt lugnande att få veta att de ansågs vara de bråkigaste klasserna i hela skolan (det var ju förmodligen därför att min föregångare hade velat bli av med dem). Men jag tänkte att jag väl skulle se själv och inte lita på andras uppfattningar. Och jag blev storligen förvånad, när jag märkte att jag inte hade något problem alls. Det är inte helt rätt, klart att de testade i början hur jag skulle reagera. Fast det var ju änglar, om man jämför med vad som händer i skolorna idag. Jag minns att jag i början lät den som störde komma fram till tavlan och skriva på tyska tre gånger: "Jag ska vara uppmärksam på tysklektionen". Jag skrev naturligtvis upp meningen på tavlan själv först, som mall. Efter några gånger var det samma kille, som störde. Jag kallade fram honom och sa: "Du vet, vad du ska skriva". "Nej", sa han. Så jag skrev det på tavlan själv en gång till och sa: "Då får du väl skriva det fem gånger, så att du kommer ihåg bättre." Jag tror att det hade en psykologisk effekt, att behöva stå där, framför klassen och skriva. Det var nog skämmigt. Men det var långt ifrån bara negativa upplevelser de fick. Jag införde en positiv nyhet - också från början. Med fem minuter kvar lät jag alla ställa sig upp. Sen gick jag igenom en och en och sa ett substantiv, som de redan kände till från läroboken. De måste svara med artikeln, som ju är rätt besvärlig på tyska. Var det rätt, fick de gå. Och de stackars minuterna var mycket eftertraktade. Samtidigt lärde de sig artiklarna bättre. Fast jag fick problem med de andra lärarna, som inte gillade att deras klasser hörde en massa stim från korridoren ett par minuter innan det ringde ut. Jag gjorde en "deal" med mina klasser, att de skulle vara tysta, tills de kom ut ur huset, om vi skulle kunna fortsätta med övningen. Det gick, det också.

Jag hade även andra lekar, med ordkunskap eller grammatik, som jag genomförde då och då. På så sätt lekte vi in kunskapen, så att de upplevde det som stimulans. Jag hade aldrig mer problem med någon av klasserna. I en klass fanns det två killar, som var lite bökiga, men då hjälpte även resten av klassen till att hålla dem i styr. Det fanns andra tillfällen, som gav mig ett lyft. Ett av mina första läxförhör, som klassen fick, var på modala hjälpverb. Det var det första, som vi hade gått igenom. Resultatet var strålande: 8,9 rätt av 10 möjliga!

Efter två veckor fick jag höra att jag var den bästa läraren, de hade haft. Nå ja, även om man fick ta det med en nypa salt, var det glädjande. Dessutom tror jag att jag hade en annan fördel. Kanske inbillar jag mig det bara, fast jag tror att det ligger ett korn av sanning i det. Jag var tjugoett och det var många flickor i de nedre tonåren i klasserna.

Det skulle inte ha varit första gången, att sådana blev förtjusta i sin lärare. Det i sin tur gick dock ett steg vidare. Det fanns många killar i de nedre tonåren och de var intressade av tjejerna i klassen. Och de tog nog intryck av vad tjejerna tyckte och höll sig lugna. Sen hade vi första skrivningen. Den satte jag ihop med två kollegor, som hade var sin parallellklass. Det blev en upplevelse att få hem 65 skrivningar att rätta. Om det tog 10 minuter per skrivning, var det elva timmar sammanlagt, som gick åt för att rätta dem. Men resultatet var åter värt att glädjas åt. Skalan upprättades gemensamt med de andra två lärarna och berodde alltså inte på att jag skulle ha varit för "välvillig". Jag har sparat utfallet, som syns här till höger. Den övre, röda fördelningen skrev klassen med sin ordinarie lärarinna, den blå nedanför, skrevs knappt före jul, när jag hade haft dem i fem, sex veckor. Båda klasserna hade förbättrats enormt, men mest glädjande var väl att sex BC i den sämre klassen hade blivit till bara en enda. I den andra klassen förbättrade sig eleverna från åtta B eller sämre till bara tre B! Men resultaten förbättrades utmed hela betygsskalan.

På tal om mina kollegor gjorde jag också en del erfarenheter. Det var en lustig känsla att sitta i samma lärarrum, som magister Ivarsson, som jag tentade av tyskan för bara två år sedan. Men han gjorde det lätt för mig att komma över den gamla känslan av lärare-elev. Fast från andra kom det en del illvilliga blickar också, från folk, som inte tyckte om att jag hade avancerat så snabbt och dessutom presterade bra resultat i klasserna. Det var inte mycket annat som hände den här hösten, det var att lära ut och plugga själv och försöka ta hand om ett barn, som också började mopsa upp sig. Roland var bara drygt ett år, när Anne Marie kallade på honom. "Kom hit", sa hon - och pojken svarade med ett tydligt "Nein!" Det fanns lite byråkrati att ordna upp i samband med registreringen på universitetet och inskrivningen i studentkåren (som var ett krav), men efter en hel del brevväxling med en amanuens (som jag så småningen skulle efterträda) lyckades jag få alla papper klara, så att jag kunde göra mina tentor i början av kommande år. Slutligen var det en jättebra känsla att ha tjänat pengar, mycket pengar faktiskt. Jag minns att vi skickade renskinn i julklapp till släktingarna i Österrike. Det var väl dels ett tack för hjälpen, som vi hade fått, men dels nog också lite skryt, med undermeningen "titta, vad vi har råd med". Med första lönen köpte vi nya kläder åt hela familjen och med andra lönen skaffade vi telefonanknytning.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av