DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Idag är jag jätteglad över att jag alltid har haft skrivklåda. Jag har hittat mina anteckningar från min liftarresa den tjugofemte maj 1966. Jag kommer att översätta den ord för ord, för mer autentiskt kan det väl inte vara.

Idag börjar min tredje resa till Sverige. Ännu igår såg det ändå ganska trist ut. Men sen - vid lunchdags hittade jag bilen till Hälsingborg. Chauffören sa att han skulle ta med mig. Bra, första hindret var övervunnet. Men var skulle jag ta pengar ifrån? I förrgår hade morbror Walter förklarat för mig, att han inte skulle hjälpa till med en "sådan sak". Sen låg brevet från mamma hemma. Hon hade skickat en bankbok till fru X. Fast igår var det redan för sent att hämta den. I morse hoppades jag att min far skulle fortfarande sova, när jag skulle smyga ut med väskan. Men jag försov mig naturligtvis och han väckte mig. När vi satt vid frukosten tillsammans, tyckte jag att det drog och stängde köksdörren. Därför märktes det inte heller att jag stängde den igen, när jag lämnade köket. Alltså hämtade jag resväskan från rummet och var väck. Så! Jag lämnade väskan - den vägde 21 kilo - och mappen med bilderna på bagageförvaringen vid förortstågets station och gick till fots - jag hade ju inga pengar - till Pötzleinsdorf. Förhoppningsvis hade fru X redan fått bankboken!!? Ja, hon hade det! Och jag hade pengar. Sen såg jag mig omkring i Wien en sista gång och kvart i fem kom jag till Schenker. Från förortståget hade jag tittat mot Schenker, men hade sett att bilen inte var där! Den hade väl inte åkt iväg redan?!! Jag frågade någon ansvarig, som talade om för mig, att den skulle komma senare! Tack och lov! Jag hämtade min packning från stationen och kom hit igen. Jag fick stå ut tusen rädslor, att jag skulle möta min far! Men jag såg honom inte till. Och nu sitter jag på kontoret hos Schenker och skriver ner detta. Mina armar skakar fortfarande efter att ha burit resväskan. Senast om en och en halv timme bär det iväg.

Tja, nu är vi vid gränsen till Tjeckoslovakien. Min ekonomi har krympt till 340 Schilling. Nu är det kvart över tio. Den österrikiska gränskontrollen har jag redan bakom mig. Det är ingen, som har stoppat mig. Men på vägen hit hade jag tre gånger den stora frossan. En gång stod två poliser på vägen. Kontroll! Men de brydde sig inte om oss alls. Andra och tredje gången tyckte jag att polismän tittade konstigt på mig. Aj, fan! Men det där har jag ju tack och lov bakom mig nu. Hoppas att allt är som det ska med viseringen. Nu åker vi strax till tjeckiska gränskontrollen. Vid tjeckiska gränsen gick allting bra, men viseringen kostade 145 Schilling. Och den östtyska ytterligare 35.

   

Idag är det redan torsdag. Min ekonomi består av 142 Schilling, 3,10 tyska mark, 2 danska och 5 svenska kronor. Mat eller röka har jag inte längre. Och för ögonblicket går allt åt skogen. Igår kväll hade vi en punktering. När vi hade bytt däcket var det redan för sent för att hinna med färjan. Alltså övernattade vi i bilen strax efter Berlin. Nästa färja gick idag kl. 13.00. Åttio kilometer innan gick en fjäder till släpet sönder. Just nu är det halv tre och vi låter fjädern bli ersatt. Färjan kl. 19 lär vi knappast hinna med, nästa går klockan ett på natten. Sen åker vi två timmar på den, sen fyra timmar genom Danmark och sen bara den korta färjan till Hälsingborg. Jag räknar med att jag kommer till Hälsingborg i morgon bitti. Kanske kan jag där genast få en annan långtradare till Stockholm. Det vore naturligtvis härligt. Då vore jag redan vid kvällningen där och om det inte är för sent ännu, liftar jag vidare. Kanske ända till Sundsvall? Förhoppningsvis går allt väl vid dansk-svenska gränsen och förhoppningsvis behöver jag inte betala färjan. Det är ju först i Sverige, som den jobbiga delen av min resa börjar. Men då har jag åtminstone kommit säkert dit. Om jag visste att jag i Hälsingborg kunde sälja tio bilder på en dag, skulle jag göra det och åka tåg sedan. Nå ja!? Allting kommer att visa sig, det är bara att hålla tummarna och hoppas att allt går bra.

Ja, idag är det lördag, klockan är halv åtta på morgonen. Och jag är i Stockholm! Vi kom inte iväg från verkstaden förrän klockan sju på kvällen, då de äntligen hade lagat fjädern. Vi tog sedan färjan som gick klockan ett. I Danmark hade vi nästa punktering. Och sen kom den stora darren vid svenska gränsen. Men de tittade inte ens på mitt pass. Och sen stod jag i Hälsingborg. Väskan var tung. Fruktansvärt tung. Jag åkte med tre olika lift ungefär 50 kilometer. Sen kom en långtradare från Wien, med vars förare vi redan hade pratat i Östtyskland. Han tog med mig till Jönköping. Där skickade jag iväg väskan med tåget. Halv fem på kvällen gick det vidare. Men det dröjde till halv sju innan jag fick nästa lift. Föraren, Bengt Olsson, ville egentligen åka till Linköping. Han bjöd på en kopp kaffe och under samtalets lopp nämnde jag, att jag hade hoppats att komma ända till Stockholm. Varpå han gick och ringde ett samtal och när han kom tillbaka, talade han om för mig, att han skulle köra mig till Stockholm. Det gjorde han, men innan dess betalade han även min kvällsmat.

Här i Stockholm körde han mig till något slags vandrarhem, där jag har övernattat. Jag gav honom, liksom långtradarchaffisen, som tog med mig från Wien, en teckning. Idag har jag 730 kilometer framför mig och precis tio kronor på fickan. Nu köper jag först lite frukost, sen åker jag vidare så fort som möjligt. Till Sundsvall ska jag väl klara det! Det är 420 kilometer. Sen kommer jag hem i morgon, någon gång under dagen. Nåväl, upp till slutspurten!

Här slutar mina anteckningar om resan. Resten får jag fylla på ur minnet. Men det som var kvar av resan gick också bra. Jag kom rätt snabbt till Gävle med ett flertal smålift, men sen verkade det vara stopp. Det var inte trevligt, för det regnade hela tiden och jag fick vänta fyra timmar, om jag minns rätt. Å andra sidan log turen emot mig efter det. Ännu en långtradare stannade för att plocka upp mig och han skulle ända till - Umeå! Dit kom vi tidigt på söndagmorgon. Från Umeå fick jag lift till Bjurholm. Jag tror att det var en präst, som gav mig skjuts så tidigt på söndagen, eftersom han skulle hålla mässan i Bjurholm. Från Bjurholm fick jag en annan bil, som körde mig till Skardabacken och därifrån var det bara två kilometer till min mors gård. Dem gick jag till fots. Jag hade klarat resan på fyra och en halv dag, med knappt 100 kronor, varav en tredjedel gick åt för de båda visa, som jag behövde. Tack alla ni, som hjälpte mig!

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av