DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Mensa

Jag är en tävlingsmänniska. O.k., jag vet att det ibland går till överdrift, men det är i alla fall på den vägen som jag kom till Mensa. Jag hade skaffat en av de första hemdatorerna, en liten Spectrum, och några år senare hittade jag ett program med ett intelligenstest. Ett test är en tävling, alltså var det klart intressant för mig. Visserligen hade jag inga höga förväntningar, eftersom alltihop var på engelska, men det var ju kul att pröva i alla fall. Desto mer förvånad blev jag, när jag i slutet fick läsa på skärmen att jag hade lyckats mycket bra, att min IQ låg kring 144 poäng och att jag skulle ta kontakt med Mensa. Dessutom fanns det en engelsk adress, jag tror att det var i Wolverhampton.
Jag hade ingen aning om vad Mensa var, så jag forskade lite. Jag fick reda på att föreningen hade bildats 1944 just i England och att dess inträdeskrav var att man tillhörde de två procent av befolkningen, som klarade ett intelligenstest bäst. Ett genomsnittsvärde för hela mänskligheten var satt till 100, fast olika test hade olika skalor och poängen var ingenting, som man skulle fästa sig för mycket vid. I princip går ett test ut på att man ska kunna lösa orduppgifter, se sammanhang i olika talformationer eller att hitta mönster i olika grafiska problem.
Det var ju intressant i sig, men det tog flera år, innan jag verkligen skrev till den engelska adressen. Då fick jag kontaktnamnet till Mensa i Sverige-Norge, med säte i Stockholm. Det fanns faktiskt så få medlemmar, att man var tvungen att slå ihop Sverige och Norge till en enda förening. Nåväl, jag hörde av mig till Stockholm och eftersom mina två äldsta pojkar, Roland och Gunnar, också ville testa sig, kom en representant för Mensa till Västerås. Vi klarade inträdesprovet alla tre, det vill säga vi hörde till de högsta två procenten.
Som medlem fick man ett diplom och en nål, samt tio gånger om året en tidning, med klurigheter och diskussionsinlägg. Dessutom hade man rätt att övervara diverse föredrag om olika ämnen, samt att delta i månatliga möten - fast all aktivitet skedde i Stockholm. Somliga tillställningar var rätt interessanta, eftersom de handlade om ämnen, som inte så många var intresserade av. (På den tiden fanns det inget internet heller, så att man enkelt kunde fortbilda sig själv.)
Under de närmast följande åren hände någonting - det skedde en kraftig medlemstillväxt, eftersom folk började bli medvetna om att Mensa fanns - och vad den stod för. Jag fick förtroendet att vara testövervakare i Västerås.
Säkerligen bidrog också tidningarnas interesse - det skrevs faktiskt en och annan artikel om Mensa. 1991 var vi fyra medlemmar i Västerås, men under de kommande åren testade jag ytterligare ett trettiotal, där de flesta klarade inträdesprovet. Jag antar att man bara ställer upp på sådant, om man vet, att man har en rimlig chans. Så småningom blev jag även medlemsombudsman, eller med ett vanligare ord: "klagomur". Om folk inte gillade något, kunde de vända sig till mig och jag skulle försöka reda ut det.
Jag fick ibland frågan om jag var stolt över att tillhöra Mensa, respektive över min höga IQ. Min motfråga är då i regel om den frågande tror att Patrik Sjöberg är stolt över att ha hoppat över 2,40 några gånger ... Att kunna lösa problem snabbt är en talang, precis som att vara en bra pianist, en duktig schackspelare eller just en elitidrottsman. Gemensamt för alla är att det inte räcker med talang, det behövs även mycket träning. Nu är intelligensträning lite annorlunda - det behöver inte ske vid vissa givna tidpunkter - utan den sker fortlöpande i vardagen. Dit hör till exempel att slå upp ord, som man inte känner till, att försöka förstå andra språk, eller för ett litet barn att vara frågvis, till exempel fråga om vad som står på en skylt, som man passerar. Somliga gör det och somliga gör det inte - precis som somliga börjar träna höjdhopp, medan andra inte gör det.
Får man vara stolt över en prestation, oavsett vilken det är? Vårt samhälle tycker nog inte det, tråkigt nog. Här ska alla vara så jämlik som möjligt i fråga om intellekt. Redan förskolan indoktrinerar barnen om att ingen är förmer än någon annan. Det är rätt i princip, men fel utgångspunkt. Varför främjar man idrottsprestationer, men ska likrikta intellektuella förmågor?

Artikeln här ovan tar upp ett annat problem, som en högintelligent har. De blir snart ansedda som "Besserwisser". Det är de ju ofta, eftersom de i regel vet mer än människor i genomsnitt - men det uppskattas inte. Eftersom de är bra att hitta lösningar, kommer de ofta med nya eller bättre förslag och anses då ta för stor plats i anspråk. Tyvärr är det också ofta de minst intelligenta, som är mest kritiska och gärna talar illa om intelligens. Med tanke på det är det klart, att man då inte "sticker ut hakan" och talar om vitt och brett, att man är med i Mensa.
En intelligent människa är inte märkvärdig, men folk tycker att han är det, när han eller hon vill prata om Hubble-teleskopet istället för grannens nya bil, eller om vilken eyeliner som är bäst. Sanningen att säga, så struntar de ofta i bilen och i eyelinern överhuvudtaget, för att det finns intressantare saker att tänka på (och gärna att diskutera om).
Jag inser fullt ut, att det förutom idrottsstjärnor finns många, många andra, som är bra på annat. Jag beundrar till exempel varje hantverkare, som kan fixa saker på en kvart, som jag skulle behöva flera timmar till, om jag ens överhuvudtaget skulle klara av det. Det skulle dock verkligen behövas ett lyft för bra mentala prestationer också.

Men tillbaka till utvecklingen inom Mensa. Så småningom hade man äntligen kunnat dela på Sverige och Norge. Det fanns till och med försök till att bilda lokalföreningar, som här och var faktiskt hade tillräckligt med underlag för att bestå. En stor andel av tillväxten måste också tillskrivas den nye ordföranden för Mensa Sverige. Han jobbade mycket för att sprida kunskap om Mensa, men tyvärr blev han med tiden en liten diktator. Detta var flera medlemmar inte nöjda med och de kom naturligtvis till medlemsombudsmannen. Det kostade mig mycket tid. Jag försökte att glätta vågorna så gott jag kunde, men jag blev samtidigt skrämd av den dåliga nivån i argumenten och slamkastningen i övrigt. När man till sist hade hittat en lösning på situationen, lämnade jag Mensa. Jag lämnade föreningen inte för att det hade varit för jobbigt, utan framför allt för att jag var mycket besviken. Jag hade trott att intelligenta människor skulle kunna lösa även sociala problem på ett intelligent sätt. Men jag fick uppleva samma olustiga och lågtstående bråk, som på så många andra ställen.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


28.6.2018 by webmaster@werbeka.com