DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Att växla svart på Röda Torget


Det var i början av nittiotalet, under Michail Gorbatjovs regim, när vi genom jobbet hade en veckoslutskonferens i Moskva. Vi anlände redan på fredageftermiddag och vid fyratiden var vi klara med en sen lunch. Nu kände jag inte alls för att sitta på något hotellrum och pimpla vodka tills på kvällen. Det var nämligen planen hos de flesta deltagarna, eftersom konferensen först skulle börja på lördagen.

Jag frågade alltså rakt ut, om det fanns någon, som ville ta en promenad med mig. Bland de fyrtio deltagarna var det ändå sex av mina kollegor, som skulle vara med. Vi belutade att först åka till Röda Torget.

Redan när vi hade checkat in på hotellet, hade de första av oss fått ett erbjudande i hissen, att växla svart. För hundra kronor skulle vi få tjugoåtta rubel. Till saken hör naturligtvis att den officiella kursen var ett mot tio. Det vill säga att man fick tio rubel för hundra kronor. Växlade man svart, fick man nästan det tredubbla.
Även på väg till tunnelbanan blev vi tilltalade flera gånger om vi ville växla, eller om vi hade något att sälja. Flera gånger ville man köpa solglasögon och en kvinnlig kollega fick sannerligen ett erbjudande att sälja sina jeans på stället. Flickan föreslog att de skulle kunna byta byxor i portingången till närmaste hus.

Vi tackade vänligt för alla förfrågningar och kom snart till en station, där man kunde köpa biljetter för tio kopek. Alltså för en krona officiellt och för 35 öre med svarta pengar. För denna enorma summa hade man sen tillgång till Moskvas hela tunnelbanenät. Att tunnelbanan i Moskva, alltså utformningen av stationerna, är en berömd sevärdhet, får man dessutom till på köpet.
Tyvärr var det inte alltför långt, så att vi snart fick kliva av igen och inte se så många stationer, som ju alla är olika. Sen promenerade vi uppför backen mot Röda Torget. Några av oss hade tänt cigaretter, men när vi skulle beträda stenläggningen på Röda Torget, kom en vakt emot oss och talade om att man ine fick röka däruppe. Någorlunda förvånade frågade vi efter orsaken, vi var ju utomhus. Men han förklarade för oss, att man inte ville ha fimpar spridda över hela torget. Tjugo år senare hade även vi insett fördelen, så att man även ute i det fria bara får röka inom vissa avgränsade områden på järnvägstationer och liknande. Och nu, trettio år senare, blir det snart även uteserveringarnas tur. Så långt hade man inte ens i Sovjetunionen gått.

Lenin fick vi inte se, eftersom mausoleet stängs klockan fem och nu var det några minuter senare. Ändå gjorde den cika femhundra meter långa platsen ett blivande intryck. Vi hade redan korsat den och skulle just lämna den vid Vasilijkatedralen, när två unga män kom emot mig och frågade, om vi ville växla pengar.
Jag var fortfarande inte speciellt intresserad, men jag frågade ändå om växelkursen.
"Trettio", sa de.
Hm. Det var i alla fall två rubel mer än på hotellet eller nere på stan. Det kunde man ju alltid skryta med ... Jag sa alltså att jag skulle fråga mina kollegor. Strax därefter stod vi i cirkel kring de två ryssarna och kom överens. Jag växlade - så gott det gick - tvåhundra kronor i smyg. Men snart undrade jag, varför jag hade varit så försiktig, för här plockades fram plånböcker helt öppet och en i vår grupp frågade högt, om någon kunde låna honom en tia, så att han skulle få ihop en full hundring.

Efter ett tag var vi klara med affärerna och vi beslutade att nu leta efter en krog, för att fira med lite "Sjampanskoje". När vi kom runt hörnet log genast en hotellrestaurang emot oss. Jag gick ett par steg före de andra, när en ung dam tilltalade mig. Jag hörde inte vad hon sa, jag förstod bara "police station". Jag trodde att hon frågade efter vägen och skakade på huvudet.


Vasilijkatedralen
Men hon frågade en gång till:
"Can you follow me to the police station?"
Jag beklagade och sa att jag inte hade tid, för att vi just skulle gå på krogen. Under tiden hade hennes manlige följeslagare kommit närmare och hon plockade fram en legitimation. Så småningom började vi fatta, att det inte hade varit någon fråga, utan att vi skulle följa med ...
"Men varför", frågade någon av oss.
"Ni har växlat pengar", påstod hon.

Alla skakade på huvudet, men jag hade plötsligt en konstig känsla i magtrakten. Jag antar att det var likadant för de andra. Två i vår grupp hade smugit iväg genom hotellets ingång, medan vi andra snällt följde den kvinnliga polisen. Hennes kollega avslutade tåget. Jag hade mina pengar fortfarande i rockfickan och försökte förtvivlad att rulla ihop sedlarna och stoppa in dem i fingret på handsken, som också låg i fickan. Men det var inte så helt enkelt med bara en hand. Dessutom förstod jag ganska väl, att det inte skulle hjälpa heller.
En av kollegorna bar sin kamera runt halsen och han stötte till med den mot en papperskorg, som stod på vägen. Lyckligtvis hade kameran klarat dig, men incidenten var ändå inte oviktig, som vi skulle få reda på senare.
Vi hade gått utmed hotellets sida och gick nu in i byggnaden genom en sidoingång. Vems överraskning som var större, är svårt att säga, men där i trapphuset stod de två, som hade smugit iväg in i hotellet. De hade gått genom restaurangen och ville vänta här, tills luften hade blivit ren. Nu fick de genast följa med.

Senare skulle vi få veta att det fanns en polisstation i varje turisthotell. Om man nu kunde beteckna det lilla kyffet,som vi hamnade i, som en sådan. Två poliser satt bakom ett skrivbord, som upptog cirka en tredjedel av rummet. Framför denna gigantiska möbeln trängde vi sju ihop oss, bevakade av våra två ledsagare.
Den unga damen förklarade förmodligen vad som hade hänt, men hon pratade förstås ryska, så att vi inte förstod ett ord ens.Visserligen hade jag haft ryska under en termin i skolan, men vi hade då i stort sett inte hunnit längre än att lära oss det kyrilliska alfabetet, samt några enkla fraser. Dessutom låg det redan två årtionden tillbaka i tiden. Och slutligen var mina tankar sysselsatta med helt andra ting, än att jag skulle koncentrera mig på att kanske förstå något enstaka ord.

Viskande utnyttjade vi tiden till att försäkra varandra att vi allihopa skulle neka.
"Vi medger ingenting alls", mumlade mannen med kameran och vi andra nickade. Jag utsågs till talesman, eftersom mina kollegor tyckte att min engelska var bättre än deras. Jag var inte enbart lycklig över förslaget, men någon måste ju ta på sig det.
"Avleda", viskade en kollega i örat på mig. "Berätta om alla erbjudanden på stan, att de till och med ville ha mina byxor."

Den ryska konversationen var över. Nu vände sig en av skrivbordspoliserna mot oss. Han pratade engelska, men även han påstod att vi hade växlat pengar. Jag förnekade det, medgav dock att vi hade blivit tillfrågade. Men vi hade inte växlat något.
"Ni behöver inte vara rädda, det kommer inte att hända er något", förklarade vår ryss. Det kunde vi nu tro eller inte. Det tycktes vara säkrare att hålla fast vid vår version. Alltså berättade jag, att vi hade tilltalats överallt och att vi - hade vi velat växla pengar svart - hade kunnat göra det långt tidigare och inte först när vi mer eller mindre var på väg tillbaka till hotellet.
Vi diskuterade en stund fram och tillbaka, men positionerna förblev oförändrade. Slutligen lät man oss gå. Bara sådär. Lättade lämnade vi det trånga utrymmet och njöt av segerkänslan, som strömmade genom oss alla. Also ingen visitation, vår taktik att neka hade vunnit. När vi lämnade byggnaden såg vi en tunnelbanestation till höger. Längtan efter champagne hade försvunnnit, nu ville vi endast hem.

"Ögonblick", sa då vår fotograf. "Först måste vi tillbaka till papperskorgen."
Vi tittade på honom frågande och han förklarade med ett flin, att han ville hämta tillbaka pengarna, som han hade kastat in där i förbigående - det var därför han hade stött till med kameran.
Ju längre bort vi kom, desto gladare blev vi och i tunnelbanan skrattade vi redan, eftersom vi hade varit så smarta. Vi beslutade att ta igen champagnefesten i kväll, i baren av vårt eget hotell. Det var självklart att vi innan dess berättade för alla, vad som hade hänt - och inte minst även om den fina växelkursen, som vi hade fått.

På kvällen, i baren, väntade flera överraskningar på oss. Först talade man om för oss att man där bara kunde betala med västvaluta. Det stillade naturligtvis en del av uppsluppenheten, men efter dagens stressande händelser, kändes det i alla fall rätt bra, att koppla av en stund. Kanske hade några till och med chillat för mycket, för en av våra kvinnliga kollegor började plötsligt att vinka och sa:
"Titta, vem som har kommit."
Jag vände mig om och såg att de båda poliserna, som hade haffat oss på gatan, satt vi bordet närmast ingången. Jag vill inte påstå att jag kände mig mycket orolig över detta, men jag tyckte nog att det var överdrivet att vinka åt dem ...

Oroliga blev vi först några timmar senare, då var det redan efter midnatt. Vår man med kameran hade gått till toaletten, men hade inte kommit tillbaka. Hans vän - de arbetade båda i vår grannavdelning - sa att han skulle titta efter, om han kanske redan hade dragit sig tillbaka till rummet. Han bad att jag skulle följa med. Vid utgången märkte jag att även de båda poliserna hade lämnat sina platser.

Från rummet hördes inte ett ljud, när vi knackade. Alltså gick vi ner till receptionen, för att höra efter, om man visste något om vår kollega. Nej, man visste inget. En kontroll på toaletten visade, att ingen var där heller. I baren hade man fortfarande inte sett till honom. Tillbaka vid portieren tappade min följeslagare nerverna. Jag hade alltid sett honom som en eftertänksam och ganska lugn människa. Nu skrek han, omväxlande på svenska och engelska, att det väl inte var möjligt att någon bara försvann inom hotellets väggar. Man skulle se till att genast göra något, för att leta efter honom!
Mannen i receptionen tog telefonluren och talade några meningar på ryska. Sen sa han till oss:
"Nu är han på sitt rum."
Alltså spurtade vi på nytt till hissen och hittade honom snyftande och liggande på sängen. Det tog ett tag innan han kunde prata. Under tiden hade även en del andra fått nog av baren. Alltfler människor stod runt hans säng, medan tiden gick.

De har väntat på mig framför toaletten och tagit mig till polisstationen", berättade vår kollega mellan suckarna. "Det finns en här på hotellet också. De ville pressa ett erkännande av mig. Men jag har inte sagt något."
"Har de visiterat dig", frågade hans vän.
"Nej. Men jag har ätit upp pengarna. Jag sa att jag behövde gå på toa. Där ville jag spola ner dem. Men en av poliserna följde med mig och jag fick inte stänga dörren. Då stoppade jag de tre tiona i munnen."

Nästa morgon, vid frukosten, relativerade han händelsen. Kanske skämdes han lite över att han hade brutit ihop.
"Egentligen var det inte så farligt", sa han. "Men om man sitter där alldeles ensam, ljuset i ögonen och tre människor omkring sig, som alla pratar med en ... Dessutom är min engelska inte alltför bra och deras var inte heller det ... Man ser sig själv redan i Sibirien i något stenbrott. Visserligen påstod de återigen, att de inte skulle göra oss något, men att de behövde vårt erkännande, för att sätta fast de två unga killarna ... Fast det värsta var att vara helt ensam."

Ännu sittande vid frukostbordet, beslutade vi, att vi inte skulle tillåta, att någon av oss skulle vara ensam vid ett förhör. Efteråt hämtade vi våra papper och skulle träffas framför hotellet, där en buss skulle vänta, som skulle föra oss till konferenslokalen. Men - vid utgången stod "våra" två poliser och med säker blick vinkade de oss sju till sidan. Åter gick det till en polisstation, den som fanns i vårt hotell. Den här var lite större än den från igår. Från hallen ledde ytterligare två dörrar. Där stod även sju stolar och vi uppmanades att sätta oss.
Nu förklarade de ännu en gång att man behövde ett erkännande, för att kunna överbevisa de båda ryssarna, men att det inte skulle hända oss något. Jag översatte och vi diskuterade en kort stund på svenska. Några av oss var nästan beredda att tillstå att vi hade växlat, för att det hela äntligen skulle få ett slut. Men sen sa någon:
"Även om det skulle vara så, att de inte gör oss någonting, skulle vi ändå lämna ut de båda männen. Vill vi det?"
Vi ville inte det. Alltså nekade vi fortfarande.
"Vi har ett foto", sa poliskvinnan.
Hm. Först besvärad tystnad. Sen tyckte någon att det ju inte behövda vara sant. Om de skulle ha ett foto, skulle de ha sagt det tidigare. Jag fick i uppdrag att begära att få se fotot. Jag svalde några gånger, för det var ju jag som skulle ställa den oförskämda frågan. Jag funderade på om vi i väst också skulle kunna köpslå med polisen så här, sen:
"Kan vi få se fotot?"
De visade det för oss. Det var tagen på stort avstånd och skärpan var inte alltför bra, men vi stod där - i cirkel runt de båda penningväxlarna. Med lite god vilja kunde man även se några plånböcker, men framför allt såg vi en av kvinnorna i gruppen, som sträckte fram handen för att ge något åt en av männen.

Nu hade även jag fått nog och jag vände mig till de andra:
"Nu är det väl ingen mening att neka längre, eller hur?"
Fotot hade varit avgörande. Att nu fortfarande bestrida att vi hade växlat svart, hade varit enbart dumt. Det insåg allihopa. Jag ryckte på axlarna, nickade och medgav att vi hade växlat.
Även den kvinnliga polisen nickade och sa till mig:
"Bra. Följ med mig då."

Jag reste mig tvekande och tänkte på vårt löfte, att inte låta någon gå ivag ensamt, men de andra rörde inte en fena. Så långsamt hade jag aldrig tidigare i livet rest mig, men man kan ju inte hålla på i en evighet att resa sig från en stol ... Jag tittade på mina kollegor, men de tittade bort. Åter ryckte jag på axlarna och följde sedan poliskvinnan till det bakre av de båda rummen, som man kunde komma till från hallen. Jag vill inte påstå att mina knän var väldigt stabila på denna korta väg, men vad skulle jag göra? Jag kunde bara försöka att göra det bästa av situationen.

Vi kom in i ett relativt stort och ljust rum, men kanske tyckte jag det bara, för att i hallen hade det inte funnits något fönster. Ett skrivbord, som jag måste runda, stod vid vänstra väggen. Vid det satt två män, en med skrivredskap framför sig. Den andre, som var mera välklädd, bad mig att ta plats. Bredvid dörren satt ytterligare en man. Poliskvinnan yttrade åter några meningar på ryska, sen gick hon ut igen.

"Ni har alltså växlat pengar på gatan", sa den välklädde på nästan brytningsfri engelska.
Jag nickade.
"Visste ni då inte, att man inte får göra det i Sovjetunionen?"
Klart att jag visste, i väst vet vilket barn som helst, att man inte får göra det, men jag förnekade det.
"Konstigt", sa han. "Om vi skickar folk till utlandet, får de en lista med saker, som man inte får göra där."
Jag gjorde en hjälplös gest med händerna, liksom för att visa, att det ju inte var mitt fel, att jag inte hade blivit informerad. Nu förklarade han för mig, att det inte skulle hända oss något, för att de ju inte kunde bestraffa någon, som inte visste att det han gjorde var fel. Men de båda ryssarna visste mycket väl, att det var förbjudet, vad de hade gjort - och därför måste de också bestraffas.
Jag nästan hörde stenen, som ramlade från mitt bröst, för nu äntligen började jag tro på det. Men min grundinställning var fortfarande negativ, som den normalt är gentemot myndigheter, som tvingar en att göra något, som man egentligen inte vill göra. På grund av detta är väl till exempel skattemyndigheter hatade i hela världen ... Sen började förhöret.

"Vad heter ni?"
"Bernhard Kauntz"
Frågetecken. Jag plockade fram mitt pass och la det på bordet, öppnat, så att protokollföraren skulle kunna skriva av mitt namn.
"Er adress?"
Jag flinade inombords, sen svarade jag snabbt:
"Välljärnsgatan 486"
"Förlåt?"
"Välljärnsgatan 486"
Hjälpsökande tittade skrivaren upp mot förhörsledaren. Kort paus. Sen bad jag om lite papper. De gav mig ett ark och jag skrev med ovana versaler gatunamnet med kyrilliska bokstäver. Effekten var enorm.
"Ah, ni kan ryska", log den elegante mannen.
"Nej." Jag förklarade att mina kunskaper i ryska i princip var begränsade till alfabetet - men jag hade utan tvekan vunnit poäng.
Jag tillfrågades, vad jag tyckte om Moskva och jag svarade att jag ju inte hade sett så mycket ännu, förutom polisstationer. Ändå hade jag sett fram så mycket emot besöket. Inombords upprepade jag för mig själv: 'Gör det bästa av situationen ...'
Förmodligen var han en lika bra skådespelare som jag, för att det såg nästan ut, som om han tyckte att det var synd att jag behövde sitta där, istället för att göra en stadsrundtur. Resten av förhöret gick som smort. Det hade dessutom en speciell poäng. Han frågade mig, hur mycket jag hade växlat.
"Tvåhundra kronor", svarade jag sanningsenligt.
"Nåväl, men vi har hittat fjortonhundra kronor hos de båda", förklarade förhörsledaren. "Skulle ni kunna ta sjuhundra på er, så att vi inte behöver förhöra allihop?"
"Ja, naturligtvis", svarade jag storsint, fast jag var ganska förvånad, eftersom vår grupp bara hade växlat åttahundra, såvitt jag visste.

Vi sa adjö med en vänlig handskakning. Pengarna fick jag behålla. Jag kom åter ut i hallen, där de andra sex fortfarande satt kvar på sina stolar. De såg väl på mig att jag var lättad, men jag hade ingen tid till långa förklaringar, eftersom vi alla fick gå, förutom min kollega med jeansen. Hon måste vara kvar, eftersom fotot tydligt visade, att hon också hade växlat. Därför måste hon också förhöras.
Efter det jag hade varit med om, var det självklart lättare för mig än för de andra, när jag frågade om jag fick stanna hos henne, för att inte lämna henne ensam. Jag fick. (Tre år senare ljög hon i ett ärende, som ledde till att jag fick sparken. Det kan jag inte låta bli att tillägga här.)

Hon tillfrågades, om hon ville göra förhöret på engelska eller på svenska.
"Svenska", sa hon, men det skulle strax visa sig att det var ett dåligt beslut. För till det ändamålet måste först en tolk tillkallas. Denne dök dock upp först efter klockan ett - nu var det just efter halv tio. Nu leddes vi in i rummet som befann sig bakom den andra dörren. Det var en liten vaktstuga, i likhet med den, som vi hade sett igår. Genom ett litet fönster bakom ett skrivbord såg man himlen. Där tjänstgjorde även en äldre polis. Vid ena sidan stod det stolar, på vilka vi fick sätta oss. Ovanför dörren fanns det också en stor väggklocka, vars visare skulle förflytta sig så avskyvärt långsamt under de närmaste timmarna.
På väggen mittemot hängde en bild av Gorbatjov och bredvid en rysk flagga, som hade printats ut på en bit papper. Men det var allt, som man kunde betrakta, för att få tiden att gå.

Den första halvtimmen använde jag till att lugna min kollega. Jag talade om för henne, att tonen till slut nästan hade varit vänskplig, när jag förhördes. Jag försäkrade henne också, att det inte skulle drabba oss på något sätt. Jag berättade vidare, att jag hade medgett att ha växlat sjuhundra kronor, samt att man förmodligen räknade med att hon skulle ta på sig de andra sjuhundra, för att bespara våra kollegor ett förhör.

"Men jag har bara växlat tvåhundra", svarade hon. "Det medger jag, men inte ett öre mera."
Jag lät saken vara och vi fördrev ännu en halvtimme med småprat. Sen blev det långtråkigt. Mycket långtråkigt. Jag frågade ryssen, om han kunde engelska, men hans skakning på huvudet och hans "Njet" krossade denna förhoppning.

När jag hade tittat på den ryska flaggan för hundrafemtiosjunde gången, kunde jag fortfarande inte komma ihåg, vad "blå" hette på ryska. Men jag fick en idé som - åtminstone så här efteråt - gjorde att jag nästan tyckte att hela historien var värd att ha genomlidit. Jag reste mig, gick till den motsatta väggen, visade på det röda bandet och sa:
"Krasnuj."
Sen gled mitt finger ner till det vita bandet, följt av "bjelui". Och sen pekade jag på blått och tittade frågande på vår vakt.
"Sinnij", sa han.

Därefter började vårt samtal. Jag kan verkligen inte ryska. Men jag var så förvånad, att jag, när jag hade kommit hem, skrev upp alla ryska ord, som jag kunde minnas. Det var inte ens hundra. Ändå "konverserade" vi över en mängd olika saker - med många gester naturligtvis. Inte heller var det någon flytande dialog. Det dröjde alltid en stund innan jag kunde para ihop ett eller två ord med ett passande kroppsspråk. Men vi förstod varandra, åtminstone till en del. Vi pratade om det kommande ishockey-VM, varvid jag berömde ryssarna och sa att de "igrajet charascho", alltså spelade bra. Han å sin sida gjorde klart för oss, vänligt flinande, att vi borde få smäll i baken, för att vi hade växlat svart.

Äntligen hämtade man oss till förhöret. Det vill säga, jag frågade igen, om jag fick vara med och jag fick även den här gången. Det gick, som väntat, nästan helt utan problem. Den enda svårigheten var, att min kollega verkligen inte ville erkänna att hon hade växlat mer än tvåhundra kronor. Man försökte att övertala henne ett tag, men det hjälpte inte. Då viftade förhörsledaren med handen och sa till protokollföraren:
"Skriv sjuhundra."
Ordet skriva förstod jag lyckligtvis, liksom även siffrorna. Jag smålog för mig själv. Ty det visade ännu en gång att de hos oss så fruktade ryssarna i slutänden ändå också bara är människor. Jag flinade ännu mera, när min kollega undertecknade protokollet. Hon vet än idag inte, att hennes brott var tre och en halv gånger så stor, som hon själv trodde.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


28.6.2018 by webmaster@werbeka.com