DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Nasaren


Först, för alla, som inte längre vet vad en nasare är, en kort förklaring: Wiktionary säger att det är ett nedsättande begrepp för en "kringvandrande försäljare av mindre varor", en dörrförsäljare.

Tillbaka i Bryngelhögen hade situationen inte blivit bättre. Ingvar hade hjärtproblem och hade legat på lasarettet ett tag och det fanns inget jobb i sikte. Det började bli ont om pengar, vilket slog sig ner på alla sätt. Det blev mycket pannkakor på matsedeln. Hönsen hade blivit stora nog för att börja värpa, så åtminstone där var försörjningen tryggad. Men i brist på annat grep vi upp en gammal idé. Jag skulle återigen åka runt med en tavla och försöka lotta ut den. Men det blev bättre än så. Min mor var en hejare på att teckna, så hon hittade på två motiv, ett med svalor och ett med blåmesar, och ritade dem i tusch. Jag kunde ha med mig dem och försöka prångla ut dem. Inkomsterna skulle vi dela lika.
Redan på min första resa hade jag blivit av med båda tuschteckningarna, medan det gick sämre med lottförsäljningen. På sätt och vis var det förståeligt. Köpte man en teckning, fick man den. Köpte man en lott, fanns det ju ingen garanti för att det någonsin skulle bli en dragning och om det blev, skulle dessutom bara vinnaren få veta resultatet.
Detta förändrade ju vår strategi. Min mor började serietillverka motiven, så att jag hade med mig flera stycken av varje. Om jag idag tänker på priset, som vi begärde för teckningarna, verkar det nästan löjligt. Svalorna, som var enklare att teckna, tog vi en femma för, mesarna kostade åtta kronor. Klart, idag skulle det motsvara åtskilligt mera.
Men det var ett överkomligt pris på den tiden och då var de lättare att sälja. Resan kostade ingenting, för att jag liftade. Och om jag övernattade , var hotelkostnaden lika löjligt billig. Man kunde utan vidare få ett rum för en tia.
Jag var med om en del äventyr på dessa resor. Jag hade fortfarande Ingvars tavla med mig, för att försöka sälja de sista lotterna. Nästa gång kom jag till Ytterhogdal. Jag knackade på i stugorna i vanlig ordning och i en av dem öpnnade en karl, som själv var målare. Förmodligen därför bjöd han in mig i stugan. Det var några som gjorde det, fast oftast visade jag mina skatter på farstubron. Till råga på allt var denne målare tysk. Han hade naturligtvis frågat, varifrån jag kom och sen fortsatte vi på tyska. Han tittade på "min" tavla och gav mig tips om hur jag skulle kunna framställa motivet bättre. Så långt var det ju inget problem, jag bara nickade och låtsades vara intresserad. Men sen såg han signaturen. Karl-Ingvar stod det. När han frågade om det, gällde det att vara snabbtänkt.
"Nå ja, Karl heter man ju hos oss också", förklarade jag, "och Ingvar heter jag efter min morfar".
Puh! Jag var glad, när jag kunde dra därifrån med ansiktet i behåll.
När jag kom hem igen på kvällen, hade jag sålt alla min mors teckningar och tillräckligt med lotter, så att Ingvar gick med på att lotta ut den. Den var nämligen ganska bökig att bära med sig. Ingvar fixade också en mapp med flera fack åt mig, som var praktisk att bära under armen.
Jag har den fortfarande kvar, även om den är rätt så sliten nu. Jag hittade även sex stycken svalor och en blåmes i den, om någon skulle vara intresserad.
Då Ingvar såg att teckningarna gick så bra, började han också arbeta i tusch. Jag har fortfarande två av hans verk kvar, av vilka "Lappgubben" håller rätt hög klass.
Hittills hade jag begränsat mig till dagsresor, så att jag kunde komma hem på kvällen. Det var förstås inte lätt att få lift till Bryngelhögen, men till Röjan gick det bra och därifrån kunde jag åka med rälsbussen de två stationerna, som fattades. Men nu hade jag klarat av den närmaste omgivningen. Så för att få nya marknader, behövde jag åka längre. Jag hade inget direkt mål, det berodde ju också lite grann på till vilka platser jag kunde få skjuts. Östersund var en hemsk stad. Jag sålde inte en enda teckning där på hela dagen.
I Stöde var det en gubbe, som påstod att min mors svalor inte var teckningar, utan tryck. Så snåljopen ville inte ge mig mer än tre spänn. Jag önskar att jag hade haft stolthet nog att inte sälja, men vi behövde ju pengarna.
Jag kom ända till Sundsvall på den resan. Men där hade jag otur.
Jag kom ganska sent på kvällen och det var någon kongress i stan, så det var stört omöjligt att få ett ledigt hotelrum. Vad gör man? Nätterna var ganska kalla nu och jag var ju för ung för att ens komma in på en krog för att få några timmar att gå. Järnvägsstationen var ett alternativ, men den stängde de ju klockan 22. Fast jag har tydligen god tumme med järnvägsfolk. Jag pratade med stinsen, förklarade och frågade om de inte kunde låsa in mig över natten. Jag skulle kunna sova på en bänk. Och se, det gick. Det var ju bra att stationen var låst, för jag var ju rädd att någon skulle sno mina teckningar.
Annars hade vem som helst kunnat komma dit, medan jag sov. Och för att gardera mig att jag inte skulle sova för länge, satte jag fast en lapp bredvid mig på bänken. Det syns att min svenska kanske var förståelig, men långt ifrån perfekt.
Om det där med språket har jag ett annat minne från Sundsvall. De var ju en delvis ny situation, att sälja i en stad. Här var det ju flervåningshus. Praktiskt på ett sätt, eftersom man kunde klara många dörrar på kort tid, men nackdelen var att inte alla öppnade dörren. Så ock denna gång. En pipig röst bakom en stängd dörr hördes:
"Vem är det?"
Nja, vad säger man? Namnet känner hon inte till, då öppnar hon inte. Säger jag att jag vill sälja tavlor, öppnar hon heller inte. Så jag ville gå runt det hela och började: "Jag är österrikare och ..."
Jag kom inte längre, för därinifrån kom genast rösten tillbaka:
"Jag behöver ingen strykare!"
Då fick det vara.
Mustaschen hade jag anlagt för att ge ett mera konstnärligt intryck. Kanske hjälpte det, men hemma i Österrike var släkten inte så förtjust i den och de övertalade mig att avlägsna den igen. Och det där med "hemma" var faktiskt ett problem för mig.
Det var nog inte så enkelt för den där sjuttonårige pojken. Jag har hittat anteckningar från den tiden, där jag var mycket splittrad inför framtiden. Å ena sidan var jag här familjens inkomstkälla, samtidigt som jag verkligen tyckte om att resa runt och se landet. Att lifta var inget märkvärdigt på sextiotalet och jag lärde mig mer och mer svenska genom att prata om allt möjligt under bilresorna. Många tog med liftare just för att ha någon att prata med. Men det började bli ordentligt kallt även om dagarna, så att det inte var något rent nöje att stå och vänta på lift någon längre tid. Å andra sidan fanns det trygga livet hemma i Österrike, där jag förmodligen skulle kunna fortsätta min utbildning som drogist. Sen handlade det också om lojalitet. Nu hade jag två föräldrar, men vad jag än gjorde, skulle en av dem alltid bli besviken på mig. Det var ju inte så att jag kunde hälsa på någon av dem över veckoslutet ...
Självklart skämdes jag också över att ha stuckit hemifrån, så det var inte så enkelt att fråga min far, om jag kunde komma tillbaka. Men i takt med att temperaturen sjönk, sjönk också mitt motstånd mot att krypa till kors. Någon gång i november frågade jag min far, om jag fick komma tillbaka. Han svarade att det kunde jag naturligtvis göra. Han sa att han inte var arg, bara mycket besviken. Han skulle skicka en biljett och lite respengar.
Nu blev naturligtvis min mor besviken, när jag talade om att jag ville åka tillbaka. Hennes relation med Ingvar var inte den allra bästa längre, inte minst genom de ansträngda ekonomiska förhållandena. Hon skulle lämna min syster hos grannarna ett tag, medan hon sökte jobb i Stockholm.
Det blev inte så, men det kom ju också som en last på mina axlar.
Medan jag väntade på biljetten gjorde jag en sista försäljningstur, där jag kom så långt söderut som till Ljusdal. Försäljningen gick bra och det kändes bra att jag kunde lämna lite pengar, innan jag åkte. När jag var hemma igen, hade biljetten kommit. Men det var någon dag kvar, så jag åkte till Sveg över dagen. Och någon högre makt hade förståelse för situationen. Denna dag sålde jag tavlor för 140 kronor. Jag vet det från mina notiser. Det var mycket pengar. Och det kändes bra att kunna lämna ännu en slant, när jag nu stack iväg.

På tåget söderut undrade en man om jag var från Gotland. Det tog jag som en komplimang. Mitt uttal var - och är - inte klanderfritt, men jag måste ha kunnat tillräckligt bra svenska för att någon trodde att det var mitt modersmål.
Ytterligare en sak, som jag minns, var när jag vaknade just när vi åkte ur stationen i Würzburg, där jag skulle ha bytt tåg. Fast det var ju inget större problem efter första chocken, ty mot lite extra betalning, fick jag åka med till München och byta där.
1965 var ett häftigt år. Inte alltid så roligt, men omväxlande och lärorikt. Jag skulle nog inte vara den jag är idag, om jag inte hade varit med om allt som hände.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


17.9.2018 by webmaster@werbeka.com