DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Norge


I Bryngelhögen hade vi jättetrevliga grannar, Wallbergs. De var ett äldre par, som hjälpte till, var det än gick. Ofta var någon eller några av oss där på kvällen, för att titta på TV. TV är ett ypperligt medium, för att lära sig språk. Mina första svenska ord lärde jag mig nog där. Dessutom fick jag en gammal cykel av dem, som gjorde det betydligt lättare att ta sig de nio kilometrarna till Nederhögen och den närmaste affären eller till posten. Det innebar att jag fick sköta de mindre inköpen, bara för stora varor använde vi bilen.
Mannen, som min mor var tillsammans med, Karl-Ingvar (fast alla kallade honom för bara Ingvar), försökte nog att få mig vänligt sinnad. Han var målare, men i stunder av stort självförtroende kallade han sig för konstnär.
Visst, han lärde mig ett och annat om landet och inte minst om naturen. Och lika visst var det spännande att sticka ut i skogen och försöka få en tjäder med salongsgeväret, som han hade. Under dessa nätter upptäckte jag något annat om mig. Trots att jag hade vuxit upp i storstaden hade jag ett helt enormt orienteringssinne. Även om jag gick genom skogen utan att tänka på vart jag gick, var det aldrig något problem att hitta tillbaka. Tjädrarna däremot höll sig på avstånd.
Min mor var en mycket optimistisk kvinna, som även trodde på det omöjliga. Hon hade skaffat en hel hög med kalkonkycklingar, som hon skulle föda upp och sedan sälja. Bara sådär.
Förutom det var hon en stor djurvän, så att hon propsade på att kalkonerna skulle gå ute. När höken hade tagit några stycken medan de var små, gav hon ändå inte upp, utan någon fick hålla kalkonvakt, tills man hade fått upp ett nättak till kalkoninhägnaden. Det var främst min syster och jag som fick äran av att sköta den biten. Kalkonerna växte för all del, men i gengäld åt de också mer, vilket i slutänden kanske kostade mer än de någonsin skulle ge i inkomst. Dessutom var det till slut så, att det inte gick att sälja dem i den avkroken av världen, där ingen någonsin hade hört talas om en kalkon. Så det slutade med att de flesta hamnade på vårt eget bord ...
Till råga på allt började pengarna ta slut, som min mor hade haft med sig från försäljningen av lägenheten och sommarstället i Österrike. Ingvars tavlor rönte heller inte den framgång bland lokalbefolkningen, som han hade önskat sig. Men gick det inte på ett sätt, så fick det väl gå på något annat.
Jag skickades till Klövsjö, en ort som dels var värd att kallas by, där det bodde åtminstone några hundra personer, och som dels var tillräckligt långt borta, sådär 20-25 kilometer, så att man inte skulle känna igen oss. Med mig hade jag ett av Ingvars alster och en lista med 100 nummer. Jag skulle gå från gård till gård och lotta ut tavlan, för en krona per nummer. Jag sålde nog drygt hälften av lotterna, vill jag minnas. Förmodligen hade man medlidande med en ung, utländsk pojke, som försökte försörja sig på sin konst.
Men det var ju inte heller något koncept för att bygga upp en förmögenhet. Och när Ingvar fick höra talas om att man höll på bygga ett pensionat på andra sidan gränsen, i Norge, fick han lov att byta ut mårdhårspenslarna mot en rejäl målarpensel. Jag skulle åka med dit, för att de säkert kunde ha användning för någon hjälpreda.
Det hade man också och på så sätt fick jag min första anställning utomlands. Jag som knappt kunde svenska, fick nu hela dagarna höra ännu ett annat språk. Som tur är, är norska och svenska mycket lika varandra, så att det faktiskt inte var någon svårighet för mig. Jag lade en bra "skandinavisk" grund där för mina språkkunskaper. Jag läser fortfarande obehindrat norska.
Skriva och prata är det lite värre med, eftersom jag blandar in för mycket svenska.
En del av pensionatet skulle gå i drift denna sommar, medan resten fortfarande färdigställdes. Det innebar att det fanns tillräckligt med städuppgifter åt mig efter att hantverkarna hade farit fram, men jag fick också syssla med andra enklare arbeten. Jag har till exempel för mig att jag fick måla elementen och utföra likande elementära saker.
Det blev mycket tid över för andra aktiviteter, förutom jobbet fick man ju sysselsätta sig själv. Som storstadsbo var Donau det enda vatten jag kände till. Därför har jag många minnen av Narsjön. Jag fiskade för första gången i mitt liv, dock utan större framgång. Jag fick sammanlagt en fisk på kroken, men den slet sig, innan jag fick upp den i båten. Jag lärde mig att ro en eka, vilket inte är alldeles enkelt, om det blåser och det är vågor på sjön. Men det största intrycket var eldarna runt hela sjön på Sankt Hans-afton, den 23. juni, det norska midsommarfirandet. Med Sankt Hans avses Johannes Döparen, som ska ha fötts ett halvår före Jesus, vilket då ger den 24. juni som födelsedatum.
Thore Narbuvoll, ägaren, hade två grabbar, Arne och Halstein. Arne var nog för liten, men Halstein var med oss större grabbar, när vi spelade fotboll eller bara hängde någonstans. Jag har även några brev kvar, som han skrev, efter att jag hade åkt. Någon av de äldre grabbarna hade tillgång till bil, därför hände det någon gång att vi åkte in till Os, den närmaste något större orten. Mitt schackspel förbättrades åtskilligt denna sommar, för att jag spelade rätt ofta med Ingvar om kvällarna.
Ett mycket kärt minne har jag av en annan målare, som hjälpte till att snygga upp pensionatet. Han var ganska ung och han hette Kåre Siksjø. För många av oss unga målade han ett personligt minne i rosemalingstil. Den utvecklades av senbarockens och rokokons blommiga stil under sena 1700- och tidiga 1800-talet. Färg- och formmotiv varierade något i de olika dalarna i Norge. Man använde rosemalingen till att smycka ut möbler, inte minst brudkistor, men även väggar och tak i kyrkor, och mycket annat.
Kåres tavla hänger fortfarande på hedersplats bredvid min dator. Tyvärr måste Kåre lämna jordelivet bara några år efter vi möttes. Han kan inte ha varit fyrtio ens.
För gästerna som redan hade kommit, hade Thore anställt skolflickor, som skulle sköta städning, servering, tvätten, med mera. Flickorna hade ju skollov och passade på att tjäna lite pengar under några veckor. Bland de första som var där, fanns Inger-Kari. Hon höll på med simning och var rätt duktig på det. Fast hon bara var i min ålder, hade hon varit med i Norges vuxna landslag. Dessutom var hon en juniorstjärna. Jag har sparat en tidningsartikel från Hamar Arbeiderblad, den 25. augusti 1965.

Inger-Kari var bland de första flickorna, som kom till Narbuvoll. Hon pratade bra engelska, så vi fann varandra ganska snabbt. Det var också hon, som bättrade på min norska i början. Vi tog långa promenader utmed sjön på kvällarna, men mer än så blev det aldrig.
Ingvar och jag åkte tillbaka till Sverige i början av juli, eftersom hans jobb var färdigt. Men jag hade trivts så bra, att jag gärna hade varit kvar. Jag erkänner väl att Inger-Kari var en bidragande orsak till att jag kom tillbaka. I Bryngelhögen fanns det i alla fall ingenting att göra, så jag hörde mig för, om jag fick återvända. Det fick jag. Jag antar att det var för att jag även hade bra kontakt med Halstein, Thores äldste, för en hjälpreda kunde han väl få tag i var som helst.
Så jag satte mig på den gamla cykeln, som jag hade fått, och trampade iväg. Jag startade klockan sex på morgonen och 19 timmar senare, klockan ett på natten, var jag åter i Narbuvoll. Då hade jag cyklat 26 mil ensam på en gammal cykel, bland annat över fjällen mellan Sverige och Norge. Det är jag fortfarande stolt över.
Det är klart att cykelturen också bidrog till mitt anseende bland flickorna. När Inger-Kari åkte hem i slutet av juli, fanns det gott om andra, som ville trösta mig. Jag vill inte räkna upp alla, men Bjørg, Thorbjørg och Astrid är de, som har stannat klarast i minnet. Med många av flickorna brevväxlade jag senare, åtminstone medan jag var kvar i Sverige.
Själv stannade jag till sista augusti och då fick jag mitt första arbetsbetyg. Med en och en halv månadslön i fickan hade jag råd att ta bussen hem, istället för att trampa hela vägen en gång till.
Det var en härlig sommar, som jag minns med glädje, kanske inte minst för att jag klarade mig självständigt.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


11.9.2018 by webmaster@werbeka.com