DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Att bli bonde och förälder


Min mor hade också gift sig under tiden, med sin arbetsgivare. Johan var en jättesnäll människa och min mor hade äntligen blivit bondmora på riktigt. Men de skulle åka på bröllopsresa till Wien, när det mesta av sommarens jobb på gården var gjort. Fast det är klart, djuren fanns där och måste skötas, även om det inte fanns något annat jobb. Och vem fanns till hands, om inte jag. Idag tycker jag att det var otroligt, att de vågade lämna gården till mig i hela två veckor. Även om det i princip bara gällde att mjölka och att utfodra djuren. De var inte många heller, fem kor, två grisar och några kalvar. De senare skötte sig själva ute på bete. Och det gick ju bra, förutom den gången, då kalvarna bröt stängslet och skulle ge sig på utflykt. Det var svårt att få in dem alldeles ensam, men som tur var, hade jag en höggravid Anne Marie till hjälp att jaga kalvar. Om jag ser på det nu, i efterhand, så var även bondelivet en facett i mitt liv, som jag inte skulle vilja ha missat.
Bara att veta, att man har gjort det, är en fjäder i hatten.
Men det fanns något, som oroade vida mer än livet på gården. Den billigaste vägen att åka ner till Wien var över Östtyskland och Tjeckoslovakien, om man åkte tåg. De skulle åka tillbaka den tjugotredje augusti. Det var bara det, att natten mellan den tjugonde och tjugoförsta invaderade Warszawapakten Tjeckoslovakien för att få slut på "Pragvåren" under Alexander Dubček. Vi hade några svettiga dagar, då vi undrade om gränsen skulle stängas eller om det skulle hända än värre saker, som reaktion till detta. Men ingenting hände, tack och lov, och vi kunde i tid återvända till Lycksele och skolan, som började.
Rättare sagt, det var bara jag, som återvände till skolan. Anne Marie skulle läsa in några tunga ämnen, som engelska och svenska på kvällskurs under våren. Sedan skulle hon ta resten, som fattades till avgångsbetyget året efter. Då skulle vi förhoppningsvis pussla ihop det, så att jag kunde ta ett lärarjobb samtidigt.
Naturligtvis blev det åter problem med myndigheter, Postbanken den här gången. "... måste skuldförbindelsen undertecknas av båda föräldrarna eller av förmyndare ...", sas det. Det var nu inte så helt enkelt. Jag minns inte hur det slutade, men jag var jättetrött på olika länders extravaganser.
Och alla tror att deras sätt är det allena saliggörande. Men visst är det löjligt. Här var jag de facto redan familjeförsörjare, men måste ha "förmyndare" för att skriva på ett lån.
Tiden gick vidare under alla dessa små förtretligheter och den stora dagen närmade sig. Det var synd om Anne Marie nu, för hon hade mycket dåliga blodvärden och var därför ganska trött. Hon sov redan, medan jag lyssnade på radion med hörsnäckor. Det var ju Olympiska Spel i Mexiko. Vi hade en kille i final i spjutkastning, minns jag. Men klockan ett gav jag mig, jag skulle ju iväg till skolan dagen därpå.
Trodde jag, fast vi redan var några dagar över tiden. Klockan tre väckte mig Anne Marie och tyckte att det var dags. Fast det var lugnt, sa hon. Kunde hon säga. Jag var upp i hundraåttio på nolltid, klädde på mig, rusade till taxistationen, varskodde samtidigt lasarettet per telefon och hämtade Anne Marie. Kvart i fyra var vi på plats och halv fem i förlossningsrummet. Alla dessa tider har jag hämtat från mitt brev till min far. Det är ingen dröm att vara med på en förlossning som karl, man är liksom hjälplös. Fast jag inbillar mig att det ändå är viktigt att finnas där, om än så bara för att hålla handen. Förmiddagen gick sakta, men efter tolv började värkarna bli värre och klockan 15.20 skrek Roland för första gången.
Vilken upplevelse! 53 centimeter lång och 3650 gram tung, gjorde han sin entré i världen. Min son hade alla fingrar och tår och reflexer, och allt annat som de testade. Men Anne Marie hade tappat mycket blod, fick blodtransfusioner och syrgas och togs ut ur rummet i ilfart för att sys. Nu blev jag riktigt nervös. Så jag vankade av och an som en tiger, jag fick till och med ett lugnande piller av en sköterska. Klockan sex fick jag vara hos Anne Marie igen, när hon vaknade ur narkosen. Jag stannade hos henne till klockan åtta, sen gick jag för att telegrafera till min far.
Men i Lycksele var naturligtvis posten stängd så dags och jag var knappt istånd att tänka klart längre. Annars hade jag kanske ringt - fast för att göra det från en telefonautomat hade man säkert behövt en hel låda med enkronor. Man skulle förmodligen knappt ha kunnat göra annat än mata pengar. Något år senare, när vi hade egen telefon, kostade det mer än fem kronor i minuten att ringa till Wien. Från en offentlig telefon förstås ännu mer ... Det var en lyx, som man inte tillät sig. Därför kom telegrammet först en dag senare, när jag hade vaknat igen.
När jag kom till lasarettet på fredag kom nästa chock. Doktorn berättade att allt var i sin ordning med pojken, men att de tyckte att hans skallben var lite mjuka, därför sände de honom till Umeå för undersökning. Det var ingenting farligt, men man ville hellre vara överförsiktig. Det må ju vara. Men skulle man då inte ha skickat Anne Marie tillsammans med honom? Vilken empati från sjukvårdspersonalens sida! Hur kan man ta ett barn från en nyförlöst mor?
Och det blev ju bara värre. Två, tre dagar, hade doktorn sagt, att Roland skulle behöva vara i Umeå. På måndag hade han inte kommit, så jag ringde till Umeå. Nej, man hade inte undersökt honom än, eftersom det inte var något brådskande fall! Jag har aldrig varit den, som skräddade sina ord, så jag misstänkte att de förstod att jag var förbannad. Jag ringde på tisdag igen, då sa man att man väntade på provsvar. Under tiden hade man skickat Anne Marie hem från BB. Där satt vi nyblivna föräldrar och hade inget barn. Vid mitt samtal på onsdag erbjöd man Anne Marie att komma till Umeå, men nu var jag väl så uppbragd, att man lovade att skicka tillbaka Roland på torsdag. De gjorde man, men när han kom, var han störtförkyld! Nu fick Anne Marie vara några dagar till på lasarettet, tillsammans med vårt barn, som hon då hade sett en enda gång efter förlossningen.
En läkare talade om för oss att det fanns en sjukdom, som kunde göra att skallbenen var för mjuka. Nu var de lite mjuka hos Roland, men han mådde bara bra. Man hade inte kunnat konstatera någon sjukdom.

Mitt eget, privata minne av att ha blivit pappa, var min sista tur på en trehjuling. Jag hade firat föräldraskapet tillsammans med en kompis och var nog lite överförfriskad. När vi skulle gå genom lekparken mittemot vårt hus, stod det en övergiven trehjuling, som jag satte mig på och körde ett varv. Det låg någon millimeter av årets första snö och det jag kommer bäst ihåg, det är trehjulingens spår i snön. Sen tog det bara några dagar, sen var vi äntligen alla tre hemma tillsammans.

Under de två månaderna som följde, skrev jag inte mindre än arton tätt maskinskriva A4-sidor till min far, fördelade på nio brev. I dessa berättade jag en hel del om Rolands utveckling. Så låter det till exempel i ett av de första breven: "Vår Roland är fantastisk. Han kan redan lyfta på huvudet, när han ligger på mage. Och om man håller ett finger framför hans ögon, så följer han redan rörelsen. Och det med tolv dagar. Om han fortsätter så där, börjar han prata nästa vecka." Och en vecka senare står det: "Roland är verkligen nästan ett underbarn. Han ler redan mot oss." När han fyllde en månad, berättade jag: "Han gillar inte att bli tvättad. Men han blir en kvällsmänniska. Han sover hela dagen, men efter kvällsmaten, klocken tio, är han vaken! Då ligger han i sängen och pratar med sig själv. Då skrattar han mot oss och har roligt."
Ytterligare en månad senare skriver jag: "Roland är fantastisk. Du borde höra honom skratta! Då öppnar han munnen så mycket det går och yttrar ett glädjefyllt OAIO. Han är snäll, gråter inte mycket, på natten nästan aldrig. Han ligger ofta vaken och talar med sig själv. I fredags vägde han 4710 gram. Vi håller på att göra fotos av honom. En hel film!"
Jag märkte det nog inte då, men senare tänkte jag ofta att jag blev vuxen "på riktigt", när jag blev pappa. Att vara gift med Anne Marie var en sak - visst ville jag hennes bästa och ta ansvar i äktenskapet. Men här fanns det en liten människa, som helt och hållet var beroende av mig. Det var ett mycket större ansvar.

Rolands hemmagjorda fotavtryck vid ungefär en månads ålder,
som jag skickade till min far
Samtidigt är det roligt att se, hur jag agerade som förbindelselänk mellan generationerna genom mina reportage. Fast på samma gång var det tillfredsställande för mig själv också, att kunna berätta om mitt barns framsteg.
Att bli föräldrar var också den enda händelsen under hösten, som var viktig. Skolan flöt på, förutom att kriget om gymnastiken hade trappats upp. Jag hade fått veta av skolstyrelsen, att jag var tvungen att delta i gymnastiken. I annat fall riskerade jag att bli avstängd. Ord och inga visor. Jag deltog väl några veckor igen, men när det blev kallt (i mina brev berättade jag, att det var tio, femton grader kallt) var det inte lika roligt längre. Så, jag var ju tvungen att hitta en lösning. Jag gick till skolläkaren, som intygade att jag var ett "psyko", men att jag skulle slippa gymnastiken hela läsåret.
Alla vägar är bra, om de leder till målet? Ändamålet helgar medlen. (Det senare skrevs av den tyske filosofen Johann Gottlieb Buhle om jesuiterna i hans lärobok. Andra tillskriver sentensen Machiavelli, som dock levde trehundra år tidigare. Det kan mycket väl hända att det är så, men Machiavelli skrev i alla fall inte ner det. Dessutom fanns det inga jesuiter på hans tid.)
Men tillbaka från den filosofiska utsvävningen till en annan händelse under denna tid. Jag hade lösa tankar om att vi skulle flytta tillbaka till Österrike efter skolan - men det föll ju på att lönerna där inte alls låg i nivå med Sveriges. Och eftersom mitt studielån skulle återbetalas i svenska kronor, var det ett allvarligt hinder. Det skulle kanske finnas en lösning - att jobba på svenska ambassaden i Wien som översättare. Då skulle man nog kunna få svensk lön. Därför hörde jag mig för hos UD, men det fanns ingen sådan tjänst på ambassaden. Och att de skulle inrätta en sådan bara för mig, var nog alltför vågat att hoppas på.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


16.12.2018 by webmaster@werbeka.com