DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Pedagoggränd 11 B


Då hade vi alltså blivit umebor. Hela Pedagoggränd bestod av studentbostäder, antingen rum eller lägenheter. Egentligen var det ett stort ungdomsghetto, där det knappt fanns någon över trettio. Men det var praktiskt. Man fick lätt kontakt med varandra och det var inte så långt till universitetet. Vi bodde en trappa upp och höll till bakom fönsterlängan till vänster. Första fönstret var barnkammerens, sedan kom köket och resten av fönstren utgjorde hela bredden av vardagsrummet. Vårt sovrum vette åt andra hållet.
Nu hade vi visserligen en stor lägenhet, men ganska torftigt med möbler. Bland de första inköpen fanns ett bord med fyra stolar till vardagsrummet, samt lampskärmar.
Däremot sov vi fortfarande på madrasser på golvet, sängar var ännu ett för stort lyx. Tio dagar efter oss flyttade folk in i lägenheten under vår. Det var Gary och Ulla, som också kom från Lycksele. De hade gjort som vi. Ulla hade redan pluggat ett år pedagogik, medan Gary gick sista året på gymnasiet. På så sätt kunde Anne Marie få läroböckerna billigare, för hon ville läsa pedagogik, som Ulla redan hade gjort. Böckerna var annars en stor utgift, de åt upp en hel del av den lilla budgeten, som man hade till förfogande. Gary var fysiskt mycket aktiv, han släpade med mig till att springa i spåret några gånger, men det var inte min grej. Pingisen var en annan sak. Gary hade en kompis, Åke - och i Åkes korridor bodde Ove - det räckte gott till några kvällar pingis i veckan med anslutande bastu.
Så fick jag svar av Olof Palme. På försommaren, när jag fortfarande frenetiskt letade efter jobb, hade jag skrivit till Palme och lagt fram svårigheten att få jobb, som tvingade folk att studera, för att kunna överleva. Svaret kom först i augusti, fortfarande ställt till Timmervägen i Lycksele. Man hade alltså varit i kontakt med arbetsförmedlingen i Lycksele, där man hade förklarat att mina löneanspråk var för höga. Nu tycker jag mig minnas att jag ville ha tvåtusen kronor i månaden, alltså åtskillilgt mindre än jag skulle ha haft för en heltidstjänst som lärare. Jag kan än idag inte tycka att det var för mycket begärt. Arbetsförmedligen hade alltså ljugit igen, vilket inte skulle vara sista gången heller. Men jag fick i alla fall Palmes autograf på statsministerns papper.
Sen började plugget. Jag hade anmält mig till två terminers engelska. I början skrev vi alla ett diagnostiskt prov, för att vi skulle delas in i grupper, efter förkunskaper. Jag hamnade i andra gruppen av fjorton. Där fick Maspers för sin trea i avgångsbetyget. Men det var inte bara ett lyft för självkänslan, utan det var också bra att kunna jobba tillsammans med folk på samma nivå.
Naturligtvis var det mycket spännande med schemaläggningen i våra två kurser. Det fick ju inte krocka för mycket, för nån av oss måste ju ta hand om Roland. Visserligen fanns det en möjlighet att skicka honom till dagis, när han fyllde två om någon månad, men det var ingen lösning, som jag var väldigt förtjust i. Barn borde få vara hos sina föräldrar, jag tyckte att de skulle må bäst av det.
Och det gick ju. De närmaste fem veckorna hade vi 8 timmars föreläsningar, som krockade, det vill säga att vi fick skippa fyra var. Resten ordnade sig, även om det var jobbiga lösningar av och till. I ett brev skrev jag: Idag hade Anne Marie en föreläsning mellan 10 och 12. Klockan tolv måste jag vara vid universitetet med Roland, för jag hade föreläsning mellan 12 och 13. (Tack för den akademiska kvarten!) Anne Marie hade rusat hem med barnvagnen för att få lite lunch. Hon var vid univesitetet med Roland, där jag tog över, för att hon hade föreläsning mellan 13 och 15. Jag gick hem med Roland, lade honom till att sova middag, åt själv en matbit och sitter här nu och skriver till dig. Klockan 16 har jag min nästa föreläsning till klockan 18. Nästa måndag hände samma sak, bara att jag hade ytterligare en föreläsning mellan 9 och 10. Det blev ännu ett barnvagnsbyte vid universitetet. Och torsdagen denna vecka såg inte heller så enkelt ut. Gröna timmar var Anne Maries, röda mina.
Bortsett från studierna fanns det mycket att upptäcka i Umeå. För hela familjen. Roland fick vara ute i lekparken, ibland även ensam, eftersom hela vår fönsterlänga vette ut mot den. Hade vi ett fönster öppet kunde vi genast höra, om det var skrik eller gråt ute. På bilden syns han med kompisen "Ganiel". Jag upptäckte travbanan, tillsammans med Sven Arne, som skjutsade ut dit och som gärna ville ha sällskap. Vi var där två gånger under hösten och båda gångerna kom jag hem med några tior i vinst. Inte så mycket, men om man jämför med priserna på krogen "Krogen", kunde man komma ganska långt även med några tior. En flaska vin för 12:50 var ju inte oöverkomligt.

Det var förmodligen en "Parador", som på systemet kostade 6:50, om jag inte minns fel. Och då var några tior i vinst ändå inte så illa. Den 5:e november köpte vi då äntligen våra sängar, så att möblemanget blev fullständigt. Men 368 kronor var ingen liten utgift. Kanske berodde det dock på att vi omkring den tiden upptäckte, att Roland skulle få ett syskon. Nykomlingen var beräknad till maj, vilket var bra, eftersom Anne Marie skulle kunna klara merparten av terminen, innan det var dags för tillökning. Och sedan hade vi hela sommaren för att ta hand om honom, innan plugget började igen.
Vi byggde på inredningen hemma även i övrigt och det började se rätt trevligt ut. Vi hade ganska ofta besök av kurskompisar eller gamla bekanta, som i det här fallet Lena, som i Lycksele hade gått i samma klass som vi.
Detta besök har fastnat speciellt i mitt minne, på grund av en annan omständighet. Dagen därpå skulle jag nämligen ha tenta på engelsk socialhistoria. Jag hade inte läst på något vidare, eftersom mitt intresse för just det ämnet inte precis låg i topp. Egentligen ville jag använda denna sista kväll till att skumma igenom boken, vilkens 600 sidor hade delats upp på 18 kapitel. Våra besökare hade oftast inte för vana att gå hem tidigt, så att det var ett tag efter midnatt, innan Lena skulle gå hem. Hon bodde på andra sidan universitet, så att jag inte kunde låta henne gå hem ensam. Innan jag i min tur kom hem igen, var det redan mycket sent.
Förmodligen hade det gått åt någon flaska Parador också under kvällen, så att jag inte riktigt kände för att plugga då. Men jag visste ju, att jag i princip inte kunde någonting. Därför satt jag nästa morgon vid frukosten med boken och en penna i handen och gjorde några notiser om tre kapitel. Shakespeare's England måste väl vara med, tyckte jag och valde två till på chans. Tredje kapitlet, om Corbett's England fanns på baksidan av denna lapp. Med den där lappen i handen gick jag sedan mot universitetet och lärde mig stickorden utantill. Naturligtvis kom Shakespeare's England på tentan, och, flax som man måste ha, ännu ett av mina kapitel (jag tror att det var Corbett's). Att skriva runt omkring saker och ting hade jag redan då fallenhet för, så det var ju inte så himla svårt att skriva en hygglig berättelse kring mina stickord. Och - jag klarade tentan. Nu är det förvisso så att min allmänbildning på engelsk socialhistoria inte var på topp under hela mitt liv, men å andra sidan kan jag inte påstå att jag skulle ha behövt dessa kunskaper någon gång.
Fast i övrigt var det mycket plugg. Det var ju en sak att tenta av sitt modersmål, som jag hade gjort förra terminen, men en helt annan att göra det på ett främmande språk.
Det var ändå en bra tid. Året då jag läste engelska var nog det roligaste under hela min utbildning. Det fanns många sociala kontakter inom gruppen. John var engelsman, gift med Karen från Jämtland. De ägde redan en TV. Omkring denna tid började tipsextra att visas - och jag var en stående gäst hos John och Karen på lördagseftermiddagarna.
Här har det också skett en ganska intressant förändring med tiden. Varken John eller Karen rökte, men det gjorde ju jag. Det var en självklarhet att be om ett askfat ... Ingen hade väl kunnat drömma om, att man fyrtio år senare till och med måste stå utanför puben, för att ta sig en rök.
Vi hade många återkommande fester i vår grupp, där även lärarna ofta deltog. Det var ett mycket ungt gäng, Pat och Pete och inte minst Jan, som inte var mycket äldre än vi själva. Jan, vi visste aldrig något annat namn, jag antar att det var Janet, var ett kapitel för sig. Hon hade engelsk fonetik med oss. Vilken skillnad det var! Fonetik var ju rolig! Så rolig att jag senare beslutade mig för att läsa en termin fonetik.
Men tillbaka till Jan. Redan tidigt nämnde hon att det var bra att titta på mig, när hon föreläste, eftersom jag nickade för mig själv, om jag hade begripit. Och då visste hon, att det hade gått hem, det hon hade sagt.
Vi hade tentan strax före jul och jag fick äran att få veta resultatet på ett julkort. Undrar om hon sände ut sådana till alla 200 studenter, som läste engelska under den hösten? När vi hade fest hemma hos oss, hade vi gjort "Liptauer", ett österrikiskt slags paprikaost med stark paprika. Hon påstod sig gilla den mycket, varpå jag bad min far att skicka några burkar. Efter jul, när vi hade slutat fonetikkursen, bjöd hon in mig hem till sig, jag minns inte den officiella anledningen. Idag förstår jag även den inofficiella anledningen - men då var jag så oskyldigt ofördärvad, att jag inte begrep någonting.
Låt oss byta ämne och återvända till studierna.
Under denna hösttermin lyckades Anne Marie och jag att klara samtliga tentor i första försöket. Det var inte många i någon av våra grupper, som gjorde det. Jag tog dessutom igen de sex poäng tyska, som fattades från förra året, så att jag var helt klar med tyskan nu. Bland det sista jag skulle göra, var att hålla ett muntligt föredrag, efter eget valt ämne. Jag pratade om "Goterna och deras språk" och påstod att de i stort sett hade ett ganska enhetligt språk. Och så avslutade jag: "De torde knappast ha varit i samma situation som vi, att till exempel det österrikiska uttalet av tyskan av vissa personer inte anses vara tyska längre." Det var naturligtvis en hacka åt tyska fonetikens lärarinna, som hade underkänt min skrivning två gånger. Och det roliga var ju att åtminstone den pedagogiska personalen på tyska sektionen mycket väl begrep, vad jag egentligen uttryckte.
Nu hade vi äntligen fått lite rutin i våra liv, efter nyår hände det inte så mycket omvälvande för vår egen del. Vi drabbades väl av samhällets omvälvningar. Priserna drevs upp av höga lönekrav, vilket ledde till hög inflation. även om det på sikt var gynsamt för oss, som hade skulder, drabbades vi på kort sikt av de snabbt stigande priserna. Det slutade med att vi fick en tids prisstopp på livsmedel. Vi drabbades också i vår utbildning, eftersom det blev en akademikerstrejk, på grund av att man inte fick tjugo procents löneförhöjning! Naturligtvis var det även vår undervisningspersonal, som drogs in i strejken, så att vi inte fick tillfälle att ta alla poäng, så som vi skulle. Jag hörde till de lyckliga, som bara behövde ta igen en poäng under kommande terminen, men Anne Marie gick miste om en hel kurs på sju poäng. Studierna gick rätt bra även under våren. Anne Marie klarade alla sina tentor, medan jag fick skriva om ett prov och delar av ett annat. Men det var fullt godkänt.
En ganska lustig händelse minns jag också från den tiden. Gunnar och hans Eva hade tagit med sig en bärbar TV till oss. Vi skulle se på ishockey-VM, närmare bestämt Sverige - Sovjet. Vi hade också skaffat en flaska Explorer och skulle fira varje svenskt mål med en hutt. Det blev 0-8 ...
Tur att vi hade flaskan med Explorer, för vi måste ju trösta oss på något sätt.
I övrigt blev det mycket bowling under våren. Vid universitetsmästerskapen blev jag nia, men dessutom sektionsledare för universitets bowlingssektion. Samt ordförande i vår nybildade bowlingklubb. Det är klart att jag behövde ett eget klot, när jag hade fått så många förpliktelser. Det var svindyrt, men en klar fördel att kunna spela med samma klot hela tiden, som dessutom var anpassat efter ens hand. även Roland började bowla - i hallen med en liten boll och tre tomma ölburkar. Och en dag, när jag kom hem från träningen, hade Anne Marie fött barn under tiden. Det var en pojke. Vi hade fått vår Gunnar.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2019


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


21.1.2019 by webmaster@werbeka.com