DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Resefrämjandet?


Rubriken spelar naturligtvis an på namnet Studiefrämjandet, som det främst gällde. VLT, vår lokaltidning, hade fått ögonen på våra budgetresor och det blev en del diskussioner kring det. I det stora och hela gick denna kalk dock förbi oss. Kanske inte minst eftersom stora ABF också var utomlands med sin styrelse.
Lite bakgrund: Varje studieförbund förväntas - i likhet med andra företag - upprätta en verksamhetsplan och en budget för det kommande året. Eftersom våra "år" slutade i månadsskiftet juni/juli, var det dags för att utforma dokumenten i maj. I den månaden ligger Kristi Himmelfärdsdag, därför försökte vi att lägga konferensen under den veckan.
Nu fanns det två generella uppfattningar ifråga om tillvägagångssättet. Somliga avdelningschefer tyckte att de skulle upprätta förslag och styrelsen skulle godkänna dem sen. Så går det ju - tyvärr - i regel till även i stora företag i affärsvärlden i vårt samhälle.
Tyvärr, eftersom det handlar om hundratals siffror och ännu fler tankar, som ligger bakom en budget - och det ska styrelsen kunna ta ställning till under ett styrelsemöte  på några timmar...
Jag var av den andra uppfattningen. Nämligen den, att styrelsen måste veta, vad den godkänner. De ska själva vara med och ge impulser och diskutera, men framför allt även kunna svara och ansvara för styrdokumenten. Därför pratade jag mig varmt för en veckokonferens, där man ägnade två dagar åt verksamhetsplanen och resterande tre för att omsätta idéerna till siffror.
Man kan inte göra detta på hemmaplan, eftersom det blir för splittrat.
Då ska den ena gå till tandläkaren, en annan har en sjuk hund hemma, allihop får några telefonsamtal under dagen, och så vidare. Därmed är egentligen allting sagt. Resten är bara en ekonomisk fråga. Idag kommer jag inte ihåg sifforna, men i artikeln nämns att man för fem dagar på Eskilstuna stadshotell (vilket i min smak fortfarande vore för nära) skulle betala 45000 för fem dagar med halvpension. Samma år kostade budgetresan till Malta 53000 för 11 deltagare. Det var alltså 700 kronor skillnad per person. Det är försvarligt, om man betänker att styrelsemedlemmarna offrade sin fritid under Kristi Himmelfärd och möjligtvis klämdagen efteråt. Visst, vi åkte på charterresor, som varade sju dagar. Men dit- och avresadagen svalde en hel del av "fritiden" som blev över. Att man hade ledigt på kvällen och kunde gå ut och äta (och betala själv, bara lunchen ingick) anser jag vara en smal belöning för insatsen man gör.
Jag minns med fasa konferensen i Aten, där det till slut fattades några hundratusen och vi satt till efter midnatt, för att äntligen hitta en enkel felräkning. Så allt tjafs om dessa resor beror huvudsakligen på avundsjuka. Till saken hör också att styrelseledamöterna inte fick någon ekonomisk ersättning alls utöver resa, hotell och halvpension. Slutligen var dessa konferenser utmärkta för ett lagbygge, eftersom man hade gemensamma mål.
Jag ska väl också villigt erkänna, att jag som avdelningschef gjorde konferensen i tjänsten och att min lön fortlöpte under tiden - men det hade jag ju ingenting emot. Å andra sidan hade jag trots allt huvudansvaret både för jobbet och för eventuella arrangemang under fritiden.

Naturligtvis fanns det även privata fördelar med konferenserna, men dessa kom ju först, när man hade klarat av jobbet. Maj månad och Medelhavsområdet är ju en bra kombination i sig. Om det var möjligt kunde vi sitta på en uteservering eller på takterrassen även under arbetstid. Och ingen la större vikt på någon dresscode, om man ville sola - men återigen, det har ju ingenting med jobbet att göra.
Som avslutning på konferensen brukade styrelsemedlemmarna bjuda mig på en "upplevelse". Jag uppskattade för all del att flyga i en ballong över havet efter en båt med en femtio meters lina. Mindre uppskattat var det, när de ställde var sin valfri drink på mitt rum och väntade tills jag hade druckit upp allt. Men de ville väl se sin avdelningschef på fyllan. Fast fullt så illa blev det inte, för att vi gick och åt kvällsmat efter hälften.
Sen är det självklart att man, på den lilla fritiden man hade, försökte att få ut det mesta möjliga av den. Akropolis var en av de största upplevelserna, som jag har haft.
Att stå där och se det giganstiska Parthenontemplet samt tänka tillbaka till atenarnas möjligheter att bygga det för 2500 år sedan. Eller Peterskyrkan i Rom, eller de underjordiska templen på Malta. Man hann ju inte med så mycket mer än att hinna se den största attraktionen av stället man var på - men det är i alla fall blivande minnen.
Även min historieuppfattning förändrades. I skolan hade vi naturligtvis läst om krigen mellan Rom och Karthago. Men som elev fick jag uppfattningen att det var de civiliserade romarna, som slogs mot de barbariska karthagerna. Dock väl där, bland ruinerna, fanns även ett museum. Och när jag gick igenom och såg, vad de hade tillverkat, var jag inte alls längre övertygad om att inte karthagerna var kulturellt mer utvecklade än romarna, som i princip bara kunde slåss - inbördes och mot andra. Den kultur, som Rom hade, fick man dessutom väl huvudsakligen från Grekland.
En ful sak gjorde vi anställda i Alicante, eftersom personalrepresentanten fanns med, förutom mig. Vi skulle göra ett studiebesök hos en miljöorganisation, eftersom Studiefrämjandet hade miljöanknytning (med organisationer som Friluftsfrämjandet och Naturskyddsföreningen som huvudmän - dock utan att vara politisk bundet). Där skulle vi höra, vilka miljöproblem man hade i Spanien. Personalrepresentanten och jag kunde spanska, så vi skulle tolka.
Nu hade vi dagen innan diskuterat de anställdas löner och styrelsen visade sig vara mycket återhållsam med just dessa utgifter. Vi förde språkkunskaperna på tal. Jag hade ju till exempel genom min spanska kunnat knyta nästan hela den latimamerikanska verksamheten till Studiefrämjandet i Västerås. Men man ville inte lyssna på det örat ...
Så, nästa morgon efter frukosten, anmälde vi oss som sjuka. Jag talade om, att jag hade en "akut lönehuvudvärk", som omöjliggjorde en svår tolkning. Övriga styrelsen var uppbragd. Bussens avgångstid närmade sig alltmer. Slutligen lovade man att budgetera med en större löneökning, men att det skulle avgöras på hemmaplan, när man diskuterade lönerna inför nästa säsong. Det fick väl duga, så vi kom dit och presterade nog en bra tolkning, ty senare fick vi igenom löneökningarna, "när de ändå var budgeterade". Och vid studiebesöket var det bara glada miner från alla, som kan ses på bilden.
Den roligaste kvällen upplevde vi nog i Neapel, då vi var där, när Napoli fixerade sin första serieseger, på den tiden Maradona spelade för dem. Det är svårt att beskriva festen på gatorna under kvällen och natten. Att då sitta vid en uteservering och titta på fladdrande flaggor och tutande bilar - det är också ett bestående minne.
Naturligtvis får man bjuda lite på sig själv också. Jublet var enormt, när jag dök upp i min utstyrsel i hotellfoajén. Men är man i Neapel, så är man. Till saken hör ju också, att jag aldrig brukar ha solglasögon på mig. Men jag ska också säga att jag normaliserade mit utseende, innan vi gick ut på stan.

För att anknyta till tidningsartikeln igen, ser vän av ordning ju att det fattas två år. Egentligen fattas det fler, för att jag började 1979. Men jag fick ta över avdelningen med miljonskulder, så i början hade vi bara inte råd att åka någonstans. 1984 hade vi en fackligt engagerad ordförande, som - bortsett från att hon kallade mig "lilla gubben" - propsade på att bara personalen skulle utarbeta verksamhetsplan och budget. Hon hyrde in oss på Grand Hotel Saltsjöbaden. Jag är säker på att det var den dyraste konferensen av alla ... 1985 har tidningen missat, eftersom det bara står en gång Italien, men för att vara korrekt borde det vara både Neapel och Rom. Det sista året kom heller inte med, det var 1991 - då vi var i Wien. På hösten detta år fick jag sparken - men det är ett helt annat kapitel.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


6.7.2018 by webmaster@werbeka.com