BERNHARD KAUNTZ, EN SJÄLVBIOGRAFI, SEMESTER MED SVÄRFÖRÄLDRARNA

DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Semester med svärföräldrarna

Jag tyckte att det var otroligt roligt att ha kunnat övertala min svärföräldrar, Elna och Konrad, till att följa med oss till Wien denna sommar. Elna var nog piggare på idén och jag skulle tro att det var mest hennes övertalningsförmåga, som fick Konrad med på noterna. Den tionde juli var det dags för avfärd. Vi skulle åka över DDR och Tjeckoslovakien. Vi skulle passa på att göra uppehåll i Prag på vägen ner och i Berlin på hemvägen. Här väntar vi på bussen på Ålidhem. Noteras kan att jag släper bowlingklotet med mig hela vägen, för att jag ska provspela med österrikiska landslaget inför EM.

Vidare kan noteras att vi inte har någon barnvagn med oss. Gunnar är bara lite mer än tre år gammal och så här i efterhand tycker jag att det var en jätteprestation av honom, för vi promenerade verkligen en hel del under semestern. Här sitter vi på tåget, först från Umeå till Vännäs och sedan i "Lapplandspilen" från Vännäs till Malmö. Det är roligt att se Elnas förväntansfulla ögon, medan Konrad tar det mera stoiskt lugnt.

Första stationen efter Vännäs är Mellansel. Det är inget speciellt med den stationen, men det hade blivit en tradition hos mig att ta kort på den. Kanske var det för att understryka att man nu definitivt var på väg söderut. Efter en första natt på tåget kom vi då till Malmö, där vi passade på att äta en varm matbit på "Skänken". Frukosten hade vi haft med oss på tåget.

Klockan 14.25 gick det vidare från spår 5 med "Berlinaren". Nu är det barnen som är gladast, på de andra märks det, att man har en natt på tåget bakom sig och faktiskt redan är på väg ett helt dygn. Men det var skönt att vi var fyra vuxna, som kunde se efter och underhålla barnen under den långa resan.

Färjan var ett välkommet avbrott till att sitta i en trång kupé. Bekvämt var det också, eftersom tågvagnarna åkte upp på färjan. Man behövde alltså bara kliva ur och gå upp några trappsteg, för att komma på ett persondäck. Eftersom båten "Rügen" var östtysk, befann vi oss juridiskt sett redan utomlands. På den tiden var det inte fråga om passagerarlistor eller liknande, som skulle upprättas. Man fick till och med sitt visum till DDR på denna färja. Det var alltså helt obyråkratiskt. Bagaget kunde man lämna i kupén, utan att någon högtalarröst upplyste om att obevakat bagage skulle forslas iväg, såsom brukligt är på dagens flygplatser och järnvägsstationer.
Färjan var inte precis överfull, tvärtom syntes det knappt någon, som tordes åka över öststaterna söderut. Det var inte någon märkvärdig sjögång heller, det fanns inga direkta vågor som syntes, men ändå kändes det lite konstigt i magen på några av oss. Värst drabbad var nog Roland, som hade tappat gnistan helt och hållet.

I Berlin hade vi en perfekt anslutning utan långa väntetider, utan tåget "Vindobona" skulle ha kunnat föra oss direkt till Wien, men vi ville ju göra se lite av Prag. Äta kvällsmat kunde man med fördel göra på tåget. Restaurangvagnen var vida känd för sin goda mat och sina billiga priser. Visum till Tjeckoslovakien fick man söka på konsulatet i Sverige, redan innan man åkte iväg, men det var ju också bara en formalitet. Värre var det att man blev väckt mitt i natten av tullen, som med nitisk noggrannhet genomlyste kupéerna, för att försäkra sig om att det inte fanns blinda passagerare ombord.
Men på morgonen hade vi i alla fall kommit till Prag och här kunde äventyret börja på riktigt. Här fanns det åtskilligt mera folk än både på färjan och på tåget ... Vi fick också se en Tatra, lyxbilen för tjeckoslovakiska pampar och överklass. Personbilstillverkningen lade Tatra för övrigt ner 1999.

Vi hade anlänt till Praha stred, som grovt översatt betyder "Prag Centrum", men vi skulle vidare från en annan järnvägsstation, nämligen Praha hlavni nadrazi, vilket betyder "Prag Huvudjärnvägsstation". Det var dock inget problem, för en taxi är billigt i Prag, så det var bara att frakta väskorna dit, innan vi skulle ge oss iväg igen. Vi hade naturligtvis lämnat in allt bagage, när vi kom fram, så att vi inte hade något att släpa på under dagen. Däremot njöt vi av god tjeckisk mat och lika god tjeckiskt öl. Det fanns ju tyvärr inte så mycket tid till stadsbesiktning, eftersom vi redan på eftermiddagen måste kliva på det sista tåget mot Wien. Men det var skönt att kunna röra på benen i några timmar.

Just när vi passerade gränsen passade jag på att ta ett - idag historiskt - kort på järnridån. Så skrämmande såg den egentligen inte ut, fast det var ju beklagligt att den överhuvudtaget fanns där. Det är sorgligt att se elstolparna utmed stängslet. Staketet är ju möjligtvis inte borttaget idag heller, för att markera gränsen, bara att det inte längre är strömförande. Intressant är dock en annan jämförelse med idag. Järnridån byggdes, så att folk inte skulle kunna komma *ut*, medan våra dagars murar byggs, så att folk inte ska komma *in*. I vilket fall som helst är båda delarna ett vansinnigt dumt betyg åt mänskligheten.

Vi kom till Wien på kvällen, där min far redan väntade på oss. Min bror hade skiljt sig under våren, men ännu inte blivit av med sin gamla lägenhet, därför var det en ypperlig lösning för Konrad och Elna, som kunde bo där, bara ett par hundra meter från min fars lägenhet, där vi återigen inhystes i hans tvårummare.

Redan dagen därpå blev det stor släktträff hos min far. Alla mina fastrar och liknande fick ursäkta, men för mig var det viktigare att få prata med min far. Idag kan jag bara förvånas över hur ung han var, när jag ser bilderna. Faktum är att mina äldsta söner idag snart är lika gamla, som han var då. Fast på den tiden rymdes de fortfarande båda två i brorsans knä.

När Gunnar hade ätit upp sin efterrätt, åkte vi alla upp till Kahlenberg, en kulle utanför Wien. Däruppifrån har man en fin utblick över hela stan. Men på sjuttiotalet var luften så smutsig, att det hela var höljt i ett gråaktigt dis, som gjorde fotografering omöjligt. Det är åtskilligt bättre idag. Efteråt vandrade vi nerför sluttningarna mot stan till.

Utmed Kahlenbergs sluttningar finns det vinodlingar och vinbönderna har sina gårdar nedanför. Där har de öppnat sin "Heurige", en unik företeelse för Wien. Där har de tillstånd att sälja sitt eget vin, samt egen producerad plockmat, främst kött och sallader. "Heurige" betyder "årets" och därmed menas vin av den senaste skörden.

Vi stannade till på ett ställe, där vi gick förbi. Vi var ute ganska tidigt på dagen, för på kvällen brukar det för det mesta vara fullt. Åter träffade vi en del släkt där. Ofta finns det också några musikanter (mest dragspel och fiol), som underhåller med wiensk folkmusik. Konrad verkar närmast besvärad över uppvaktningen, något som han inte är van hemifrån. Sanningen att säga, så var väl inte vinet hans favoritdryck heller. Men så är det, om man kommer till en annan kulturkrets.

Ny dag, nya äventyr. Jag fyllde 26 år, så gammal hade jag aldrig varit förut. Det blev stadsbesiktning med skoköp (skorna slets hårt av de långa promenaderna) och elefantridning i skoaffären. På kvällen var det sedan bowlingträning med landslaget. Jag visste sen förra året, att banorna i Wien knappt oljades alls och att det därför skulle "dra" ordentligt. Vi var ute i god tid, så att jag skulle kunna provspela innan - men det hjälpte inte. Det stämde bara inte, trots eget klot. 624 poäng var ju ingen rekommendation för landslagsspel direkt, det insåg jag ju själv. Å andra sidan var inte resultaten i övrigt så enorma heller, eftersom jag minns att min far sa: "Om du hade tagit sista rutan, då hade du åtminstone inte blivit sist." Tränaren och jag kom överens om att jag skulle "spionera" i Malmö och höra mig för om oljningen(!) på banorna där, som jag sen kunde förvarna om.

När nu barnen hade varit så snälla och så duktiga på att promenera, var det hög tid att de också fick en rolig dag. Det finns inte ett barn i Wien, vars hjärta inte slår lite fortare vid anblicken av "Riesenrad", pariserhjulet i Prater, Wiens nöjesfält. Men så är det också speciellt. Man betalar inget inträde, det finns inga köer till de många attraktionerna, det är stort och det har något att erbjuda för de flesta åldrarna. Till höger finns utsikten mot Kahlenberg, den högsta av kullarna kring Wien.

Det finns nog inget roligare än att se hur glädjen glittar i barnaögon. Fast det allra bästa är att "mjuka upp" barnen på eftermiddagen och sen gå att äta gott i någon timme. Barnen uppför sig föredömligt, för de vet att om de gör det, går man en runda till efter maten. Då har det blivit mörkt och det blir ytterligare en överraskning. Att se alla ljusen, som blinkar, tillsammans med kakofonin från de olika attraktionerna, samt att få åka några fler gånger, allt det gör att barnen nästan faller i trans. Men Prater har även för mig betytt lite extra, genom hela mitt liv, fast en del av tiden där tillhörde mina "mörka år".

Fastrar och farbröder är trots allt ganska bra att ha, speciellt om de har bil. Eftersom vi alla på så sätt kunde ta oss till safariparken i Gänserndorf, någon mil norr om Wien. Där var de flesta djuren ute, utan stängsel mellan sig och bilarna. Det enda kravet var att ha fönstren stängda i bilen. Och visst är det lite speciellt att se en giraff stå på vägen och vägra att flytta på sig för bilen, eller att se mamma lejon pyssla om sina ungar utan galler emellan. Det var programmet för nästa dag och visst var även det en upplevelse. Och säkert är det bättre för djuren också. Tyvärr måste parken stängas för några år sedan, på grund av ekonomiska problem.

Dagen därpå bar det in i själva centrum. Mitt i stan står Stephansdomen (som kostade mig så mycket möda vid tyska fonetikskrivningen), vars äldsta delar härstammar från 1100-talet. Den har bara ett torn, det andra räckte inte pengarna till. Men det som finns är 137 meter högt och var på 1400-talet det högsta tornet i Europa. Dess spets svajer en hel meter, när det blåser storm. Man känner av de något fler än 350 trappsteg, som vindlande för en upp till utsiktsplattformen på drygt 80 meter. Därifrån har man givetvis en fin utsikt över stan. Kärntnerstrasse, den viktigaste (och dyraste) promenadgatan i Wien, höll man på att bygga om till gågata just då.

Sedan gick vi förbi gamla slottet från kejsartiden och ut på Ringen, som Kejsar Franz Joseph lät uppföra på 1850-talet istället för stadsmurarna. Där finns en mängd viktiga byggnader, från operan över parlament och universitet till stadshuset, som vi också ser i bild. Jag gladde mig över att kunna berätta lite om min stad. Det skulle jag komma att göra flera gånger i mitt liv, varje gång jag hade besök med mig. Med tiden lärde jag mig naturligtvis mera och idag skulle jag nog kunna vara en hygglig turistguide. Jag har förresten skrivit mycket om Wien, bland annat om Ringen och centrum, på mina hemsidor. Fast där finns även mycket annat.

På kvällen var det släktbesök igen. Faster Hilda och hennes man var båda spårvägare, han körde och hon var konduktör, så då fick svärfar pröva uniformsjacka och mössa. Att visa välvilja genom handfasta saker var mycket enklare än att göra det med språket, när man inte förstod varandra. Klart, Anne Marie och jag försökte väl tolka så gott det gick, men det blev ändå lite konstigt. På bilden nedan finns också Mitzitante, som ofta var barnvakt åt mig, när jag var lika gammal som Gunnar då.

Följande dag var ytterligare ägnat åt stadsbesiktning. Nu var vi i Belvedere, Prins Eugens sommarstuga. Eugen av Savoyen fick inte vara med i den franska militära styrkan, eftersom han var för liten. Så kom han till Österrike, där det visst gick bra. På den tiden hade det Ottomanska Riket stormat fram över Balkanhalvön, tills dess styrkor hejdades vid Wien, år 1683. Men de var fortfarande alldeles för nära.

Eugen tackade för förtroendet och drev turkarna tillbaka över hela Balkan. Som tack fick han ett stycke mark, då belägen en bra bit utanför stadsmurarna, där han byggde sitt palats, som han kallade för Belvedere (=vacker utsikt). Fast sitt residens hade han inne i centrum av Wien, därav den skämtsamma beteckningen "sommarstuga".

Donau hade fört ganska högt vatten i några dagar, men när vi nästa dag åkte över den med förortståget, hade den svämmat över rätt kraftigt. Vid Wien har Donau hunnit kanppt 100 mil på sin väg mot Svarta Havet, men den är redan en mäktig flod. Där den rinner förbi Wien har den normalt ett vattenstånd mellan tre och fyra meter, men när den rinner över är den närmare åtta meter djup. På bilden närmast oss har man under tiden grävt en andra ränna, så att man undviker översvämningar. Då var det en yta, som kallades för "översvämningsområde", dit vattnet sökte sig först, innan det rann in i stan på andra sidan.

Vi var på väg till Baden, någon mil söder om Wien, där de har en mycket trevlig familjetravbana, med lekplats för barnen och mycket otvungen stämning. Den höll och håller ingen högre internationell klass, därför går det knappt att hitta någon storspelare där. Men det är ett avslappnat folknöje om vädret är nådigt. I Baden finns lämpligt nog även ett Casino, där man på kvällen kan spela bort eventuella vinstpengar.

Det fanns ett viktigt slott till, som borde ses, nämligen Schönbrunn, som var den kejsarliga "sommerstugan". Fast Kejsarinna Elisabeth, Sissy, Franz Josephs maka, föredrog alla gånger att vara här, mot det mäktiga, men instängda slottet inne i stan. Det var en annan kejsarinna, Maria Theresia, som på 1700-talet lät bygga ut slottet, som motvikt till franska Versailles. Hon lät också bygga "Gloriette" högst uppe på kullen, som inte har någon annan funktion än att se vacker ut. Man har dock en fin vy över slottet och stan härifrån. Och det sägs att Maria Theresia tyckte om att äta frukost här ...

Det började närma sig hemresa, så någon dag gick åt till att göra inköp i något stort köpcenter, en nyhet, som just hade blivit "inne" på den tiden. Dessutom är det säkert så att vi tillbringade någon fler kväll i Prater, dels för barnen och dels för maten. Det var länge en tradition att en gång gå och äta griljerad fläsklägg där och dricka världens bästa öl. (Ölet håller fortfarande världsklass, men på den tiden hade jag inte samma erfarenhet som idag.) Och naturligtvis passade vi på vid diverse lekparker att låta barnen få en stund för sig själva.

Ett besök i Donauparken hörde naturligtvis också till. Där finns det ett av de viktigare monumenten: "Nie wieder Krieg" - aldrig mer krig, med en sjömina, som är inspärrad, omgiven av galler. Där finns också Donautornet, med utsiktsplattform och på 180 meters höjd en restaurang, som snurrar ett varv på tjugo minuter. Idag finns sådana i många städer, men 1964, när tornet byggdes, var det en världsnyhet. Även hissen, som klarar höjden på enbart några sekunder, var på den tiden en sensation.

Tornet byggdes, när Wien för första gången arrangerade WIG, Wiener Internationale Gartenschau, som lämpligen översätts med Wiens internationelle parkutställning. För visst finns det väl blomsterarrangemang, men den egentliga sevärdheten är den modifierade parkterrängen. Sedan dess har WIG hållits vart tionde år, och då var vi ju mycket lämpligt där vid första repetitionen, 1974.

Det hade varit en supersemester med tanke på allt, som jag hade kunnat visa för mina svärföräldrar, men inte minst också för att de hade fått träffa min familj, i dess vardagliga omgivning. Men sen var det över. Ännu ett avskedskort ... Min far hade kommit till stationen och där hade även min kusin och hennes man infunnit sig. Jag kan ännu idag känna efter och förnimma känslan av alla hatade farväl. Det var ju länge sen, avstånden i världen var mycket större då än idag. Det är nog inte många, som förstår det, om de inte själva har bott jättelångt hemifrån.
Vi åkte med "Sanssouci" till Berlin, där vi också skulle göra en paus över dagen.

Visst fanns det en hel del sevärt i Östberlin. Alexanderplatz, där gammalt blandas med nytt, som Marienkirche bredvid nedre delen av TV-tornet på bilden, fontänerna eller världsklockan - allt detta ger bestående intryck. Sagobrunnen i Friedrichshain, där statyetter av sagofigurer fanns bland vattenstrålarna, var mer i barnen smak, men tveklöst också en trevlig idé. Vi tittade på gamla rådhuset och operan och annat. Jag medger gärna att jag är partisk och att min bedömning därför är subjektiv. Men om jag jämför de gamla kulturella byggnaderna i Berlin, så verkar de lite bondskt, lite lantligt, jämfört med vad som finns att se i Wien.

Mera gammalt och nytt. En restaurerad stadsdel, mot en som det inte har hunnits med. Jag vet inga siffror för Berlin, men jag vet att staden bombades åtskilligt mer än Wien. I Wien förstördes vart femte hus av amerikanska och engelska bombplan under Andra Världskriget. I Berlin alltså ännu flera. I Västtyskland hjälpte amerikanerna massivt till att bygga upp städerna igen. Sovjetunionen hade själv enorma krigsskador, som måste röjas undan. Därför hade man inte alls samma möjlighet att hjälpa till. Självklart utnyttjades detta av västsidan i propagandan, vilket ju ganska snabbt ledde till Kalla Kriget och massflykt från öst.

Det är lustigt att se quadrigan på Brandenburger Tor bakifrån - i alla TV-inslag och turistbroschyrer syns den ju från Västberlins sida. Bilden till höger har tack och lov blivit historisk, där muren syns längst bort i gatan. Tänk vilken möjlighet det hade funnits efter Andra Världskriget, om segermakterna hade fortsatt samarbeta. Men Väst hade ju inte en tanke på det. Strax efter krigsslutet kom Churchill met sitt uttalande: "Jag tror vi har slaktat fel svin." Hur amerikanerna fortsatte provokationen efteråt, såg jag senare i "Historiens hus" i Bonn. Upptrappningen i Kalla Kriget skedde uteslutande från Väst, oavsett om det gällde en egen författning för BRD, ett eget penningsystem eller återmilitariseringen. Warszawapakten följde naturligtvis efter, men aggressionen kom hela tiden från Väst. Det är bara det att propagandan, som vi utsätts för, naturligtvis inte talar om det för oss. Det måste man ta reda på alldeles själv. Och vem gör väl det?

Nästa morgon vaknade vi i Malmö. Men vi hade några dagar kvar på vår resa. Vi satte svärföräldrarna på "Lapplandspilen" och gav oss iväg på egen hand. Jag skulle ju fullborda mitt spionuppdrag i EM-hallen i Malmö. Och när vi ändå var där, passade jag på att spela en tävling. Sen letade vi efter andra ställen, där det fanns tävlingar på gång. Nästa plats var Arlöv. Jag minns inte mina resultat - de var kanske inte så bra, men jag ansåg att det var utvecklande att spela på olika hallar och olika underlag. Den läxan hade jag lärt mig i Wien.

Sen drog vi oss sakta uppåt landet och gjorde paus i Norrköping. Här stannade vi lite längre, så att vi skulle göra något annat än åka tåg och spela bowling. Vi passade på att titta på stan, som kändes hemtrevligt med sina spårvagnar.

Utsikten från hotellfönstret var väl inte precis allt man kunde begära, men vi var ju trots allt fattiga studenter. Idag begriper jag bara inte, hur vi kunde ha råd med allt det där. Fast anspråken var väl inte så högt ställda heller. Det var i alla fall en upplevelse att kuska runt på det här sättet. Det liknade faktiskt en tågluffning, något som jag gick miste om i min ungdom, eftersom man höjde åldersgränsen succesivt, när jag redan hade blivit för gammal för de nya villkoren.
På kvällen var det dock dags igen för lite bowling. Hagebyhallen väcker ganska ljusa minnen, fast jag kan inte säga, vad som framkallar dem.

Vår sista station på resan blev Örebro. Där väntade redan våra vänner Anders och Ami på oss. Ami skulle också till hösten plugga i Umeå, men Anders hade redan flytt Norrland och skulle i fortsättningen försöka få jobb i eller närmare hemstaden.
Det är en helt annan sak att se en stad under sakkunnig ledning, det kändes givande. Det finns också en del att se, inte minst det imponerande slottet, mitt i Svartån, där redan Lasse-Maja har suttit i förvar och rymt. Trots sitt respektingivande yttre har slottet erövrats flera gånger, senast av Gustav Vasa, år 1522. Men även Svampen (vattentornet) och kyrkorna har blivit till ett bestående minne.

En av kyrkorna, St. Nikolai, lyckades jag föreviga på ett kort, som jag fortfarande är stolt över. Jag tog kortet nämligen genom fontänen, som finns på andra sidan av Stortorget, vid Kungsgatan. Det blev en snygg effekt, helt utan Photoshop ...
Och slutligen blev det naturligtvis också några serier bowling som avslutning. Denna sommar hade jag min första "stora" semester, som på så många sätt var tillfredsställande och minnesvärd.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av

20.2.2019 by webmaster@werbeka.com