DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Här travade jag alltså in i byn, tidigt en söndagsmorgon, och jag var inte imponerad. Efter att ha varit van vid storstadens och inte minst Praterns larm, kunde man här sannerligen höra en fågel kvittra. Men det var inte mycket mer, för Skarda sträckte sig utmed landsvägen och bestod av ett knappt tiotal gårdar. Det var inte direkt någon nöjesmetropol. Nå ja, återseendet med den här delen av familjen var i alla fall positivt och glädjefyllt. Jag fick den gamla bagarstugan som egen bostad. Det kändes ganska skönt att ha en egen vrå att dra sig tillbaka till. Utanför lutade en backe neråt dalen och utmed backen sträckte sig åkern ner mot bäcken, som dock skymdes av en liten skogsdunge. På andra sidan vägen reste sig en liten kulle. Därifrån fick man sitt dricksvatten, som porlade fram ur en källa i berget. Den närmaste affären - inte heller någon supermarknad, men väl systemets utlämningsställe - var i Örträsk, en knapp mil därifrån. I Örträsk hämtade vi också min resväska, som jag hade skickat dit poste restante från Jönköping. Man kunde för all del även i Skarda köpa enkla varor, som kaffe eller godis, hos Gerda, telefonisten, som bodde i gården längst bort. I byn hade man nämligen ännu inte någon egen telefon, utan samtalen måste gå genom Gerdas växel. Undra på att hon visste allt om alla ...

Våra grannar bodde i en nätt liten villa och inte i någon bondgård. Där fanns det mest intressanta i en omkrets av många kilometer, nämligen Anne Marie. Hon var ett år yngre än jag och i princip den enda vettiga människan, som man kunde prata med. Åtminstone i tonåringens ögon. Snart visste hela byn om oss, för det enda vi kunde göra, var att promenera på landsvägen fram och tillbaka. Fast ibland drog vi oss över åkern ner till bäcken, det var mera romantiskt där - och inte minst utom synhåll. Min svenska var ju långt ifrån perfekt, men Anne Marie hjälpte mig en hel del, inte minst med svenskans grammatik.

Och när hon vid en av de första träffarna utbrast "Jag blir galen" på grund av myggen, som stod i svärmar lite här och var, frågade jag: "Vad är galen?" "Verrückt", sa hon då på tyska. Det är väl inget märkvärdigt, men jag tyckte det var så gulligt att jag minns det ännu idag. Redan den första natten i bagarstugan hade jag dock ett mycket otrevligt sällskap. Det surrade överallt och det var inte att tänka på att somna. Efter ett tag började jag räkna myggen, som jag slog ihjäl (det var ju ljust hela natten, så högt uppe i norr) och jag kom till över hundra stycken, innan jag föll i medvetslöst tillstånd. Dagen därpå upptäckte man att locket över den öppna spisen inte var stängt. Att stänga det gjorde det ju inte myggfritt, men minskade plågoandarna i alla fall med en potens på tio. Jag insåg att det kunde vara svårt att få jobb i den närmaste omgivningen, men åter stod lyckan mig bi. Det blev sommarlov ett par veckor efter min ankomst och då samlades ett gäng skolgrabbar ihop, som skulle röja upp en bit skog och därigenom tjäna lite pengar. Jag kom med i den gruppen och fick därmed ihop åtminstone så mycket, att jag kunde betala maten därhemma.

Vad gör man inte allt, för att imponera på en flicka?

Jag fick också lära mig andra väsentligheter, som att prova på att snusa, att titta på porrtidningar och att svära på svenska. Det sistnämnda förfinade jag med tiden, medan de första två inte tilltalade mig speciellt. Men sen var det ju det med att röja skogen. Vi hade fått var sin yxa, men utan vidare förklaring, för de andra grabbarna begrep ju att det gällde att gallra skogen, att hugga bort sly och småträd som växte för nära varandra. Jag såg att de högg in på träden, då gjorde jag väl också det. Plötsligt dök vår tillsynsman upp hos mig och sa: "Det där var ju ett fint träd." Jag höll med om det. Då begrep han att jag kanske måste få en verksamhetsbeskrivning, innan man kunde släppa mig lös.

Till jul, när Anne Maries och mitt förhållande hade stabiliserats och jag gick ut och in hos hennes familj, tyckte min blivande svärfar, att Anne Marie och jag kunde gå och fixa en julgran. Vi skulle gå ut från byn och sen ta avtagsvägen till vänster, där skulle vi nog hitta ett lämpligt träd. Dessutom var det där ingen privat skog, utan skogsbolagets mark. Nåväl. Vi tog avtagsvägen och studerade träden, men vi hittade inte nåt som vi tyckte passade. Då lät jag blickan vandra uppåt och såg en gran, som hade en snygg topp. "Då tar vi väl den", tänkte jag och började hugga ner trädet och kapade toppen efteråt. När vi var tillbaka, tyckte nog alla, att det var en fin gran. Men de blev lite bestörta, när jag skröt om tillvägagångssättet. Man kunde inte bara hugga ned ett stort träd, fick jag veta. Om man tog en julgran var det väl acceptabelt och ingen skulle säga nåt. Men ett helt träd ... det var mycket värde i det. Då var det stöld. Fast vad visste väl jag? Det fanns så gott om träd överallt, ett mer eller mindre kunde inte spela någon större roll? Det är inte så lätt med kulturchocker ...

Mina kompisar i skogen berättade också att man kunde få studielån för att gå på gymnasiet i Lycksele. Jag hade jobbat i några år nu och funnit ut, att det kanske kunde finnas bättre jobb, om man hade en bättre utbildning. Så jag blev absolut intresserad. Att Anne Marie också skulle börja på gymnasiet där, det var möjligtvis en bidragande orsak. David, en av killarna, talade om att han skulle till Lycksele veckan därpå. Han skulle ta sin moped och om jag ville, kunde jag tolka med honom, det vill säga hålla fast mig i hans axel, så skulle han dra med mig på cykeln. "Ja, tack", sa jag och så åkte vi de 55 kilometrarna till Lycksele. Och det gick väl ganska bra, sådär i tre och en halv, eller fyra mil. Men det är inte så himla lätt att styra en cykel med bara vänster hand. Det var fortfarande vänstertrafik i landet och med högerhanden höll jag fast mig, för jag ville ju åka närmast vägrenen. Men sen körde jag på en större sten och låg plötsligt i vägdammet. Jag hade min bästa och enda kostym på mig, eftersom jag skulle prata med rektorn. Men några kilometer senare fanns det en bondgård, där vi kunde låna en klädborste. Rektorn ville först placera mig i sista året på grundskolan, men gick med på att jag skulle få göra en tenta och att man skulle se, hur jag klarade mig då. Hemma fanns det några kor i ladugården, som hade ingått i arrendet, därför blev det slåtter på sommaren och jag fick lära mig att hässja hö. Jag var för all del ganska vältränad då, men oj, vad tungt det blev efter ett tag, att lyfta en ordentlig högaffel full med gräs upp i hässjan. Dessutom hade gräset en tendens till att ramla ner på andra sidan. Det blev aldrig någon av mina favoritsysselsättningar. Det var skönt att veta att jag skulle börja i skolan i augusti.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av