DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Någon vecka innan jag skulle göra mina tentamen i Lycksele, kom så papperet, som gjorde mig myndig. Eller, som det heter på tyska, "Upphävande av det faderliga våldet". Min far hade gått med på att förklara mig myndig, fast man på den tiden, liksom i Sverige, blev myndig först vid 21 års ålder. Tillsammans med papperet kom ett kort brev, där han förmanade mig, att jag från och med nu själv var ansvarig för mina handlingar, men som han signerade "ändå din far". Det kändes bra. Nästa gång jag cyklade till Lycksele, gick jag med högt buret huvud in på systemet, la fram mitt papper och ville köpa en flaska vin. De vägrade rakt upp och ner. När jag kom hem, sa min mor: "I Österrike skickade jag dig att köpa vin åt mig. Här är det tydligen tvärtom."

Snart därefter var det dags att visa, vad jag gick för. Jag var egentligen inte så orolig för tentorna, förutom svenska och svenska realia, som geografi och historia. Vad beträffar svenskan, var man nog rätt så hygglig i bedömningen, antar jag, för den var ju inte bra ännu. I de andra ämnena var tydligen mina allmänna kunskaper tillfredsställande, även om jag inte kunde Hallands fyra floder, eller visste vem Erik läspe och halte var. Katastrofen kom däremot i engelska. Underkänt. Det var en översättning, som skulle göras. Och läraren, den idioten, Maspers hette han, hade räknat alla mina fel, även de, som jag hade gjort på svenska!

Det låg inte lika mycket snö i augusti, men jag har bara vinterbilder från skolan

Det hela fick sin fortsättning ett år senare. I första ring hade vi nämligen en av de bästa lärarna, som jag överhuvudtaget har haft. Han hette Roland Arnell, hade oss även i franska, och var tillika vår klassföreståndare. Jag fick en fyra av honom i betyget. Men året därpå flyttade Arnell till Hallstahammar och vi fick dras med nämnde Maspers, som genast tyckte att jag bara var värd en trea. Han var gift med en fransyska, Michelle, som vi fick i franska. Hon var mycket trevlig och jag undrade ofta hur hon någonsin kunde ha fallit för sin make ... Men jag ska sluta med skvallret och återvända till fakta. Jag hade alltså undvikit att behöva gå sista året i grundskolan. Det som var ännu bättre, det var att jag hamnade i samma klass som Anne Marie. Chansen hade varit hygglig, eftersom det fanns bara två klasser i första ring, men det hade gått hem. Vi fick en legitimation, vars värde, med endast stämpeln tvärs över fotot, nog inte var så mycket högre än spelarlicensen för vår fotbollsklubb, som jag hade producerat som tolvåring. Man må dock lägga märke till hur snyggt jag förvandlade "8:an" i mitt födelsedatum till en "6:a". Fast på systemet kunde man ändå inte tricksa, för de kände igen mig allihopa. Men jag tror att den kom till nytta en gång i Umeå.

Optimist som jag är, hade jag tagit naturvetenskaplig matte på humanistlinjen, samt förutom B- och C-språk även ryska. Men när det kom till praktiken, började jag ganska snart undra, varför jag hade gjort det. Matten blev nämligen ganska ointressant, när det inte längre handlade om siffror, utan vektorer och funktioner. Det roliga är att jag har sparat så gott som alla skrivningar, som vi gjorde på gymnasiet. Det är rätt häftigt att titta på dem nu. Här är ett exempel från ett matteprov, som gick någorlunda bra. Sammanlagt räckte det dock bara för en trea. Det är mera synd att jag slutade med ryska efter en halv termin. Jag hade i alla fall lärt mig alfabetet och att läsa och skriva bokstäverna, vilket tjänade som underlag för mina mångfaldiga försök under mitt liv, att själv lära mig mera ryska. Den enda - begränsade - nyttan av mina kunskaper skulle jag komma att ha på polisstationen i Moskva, många år senare. Ett annat ämne, som jag stod på krigsfot med, var gymnastiken. Det är inte så att jag har varit ointresserad av idrott. Tvärtom, jag har varit ganska aktiv i många olika sammanhang.

Däremot är det roligt, att även ha sparat lite historiskt material från den tiden. Det blev ju lärarstrejk, några veckor in på läsaret. Vi hade självstudier i klassen, där eleverna i varje ämne hade valt någon ur klassen, som skulle "hålla i" undervisningen. Att jag fick äran i tyska, var ju ganska självklart. Men att de valde mig som "lärare" även i matte, måste ha varit en grov feluppskattning. Förmodligen berodde det på att läsåret började enkelt, med siffergymnastik och algebra, som jag klarar ganska bra. Slutligen var det ju det att jag aldrig var någon mönsterelev, vad beträffade min närvaro i skolan.

Jag måste fortfarande skratta, när lag läser brevet, som vår klassföreståndare skrev till min mor. Jag citerar: ... Redan nu måste jag gratulera Er till att ha en så duktig son, som efter avbrutna studier redan ligger i toppen på sin klass och är duktig i alla ämnen och trevlig och artig. Det enda man kan anmärka på är att han är frånvarande från undervisningen lite väl ofta. Om detta beror på sjuklighet kanske läkare borde konsulteras. ... Det är typiskt att brevet skrevs den 18:e februari. I januari hade vi haft en hel vecka med temperaturer på mer än fyrtio grader minus. Då tyckte jag nog att det var ett tecken på förnuft och inte på sjuklighet, att stanna inne. Men i övrigt var jag rätt tillfreds med hans beskrivning av mig. Inte så konstigt, att jag gillade Arnell ... Det var första året, som Nya gymnsiet fanns, med sifferbetyg enligt normalfördelningen. Av 30 elever skulle 12 ha en trea, 7 en fyra, respektive tvåa, samt 2 en femma och 2 en etta. Bortsett från femman i tyska, hade jag fem fyror och tre treor. En av fyrorna var i svenska. Den var jag nog mest stolt över.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av