DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Min mors första "lägenhet" i efterkrigstidens Wien var ett rum i andra hand bakom en frisörsalong. Man fick vara tacksam, att man fick någonstans att bo överhuvudtaget, men roligt var det inte. Frisören hade nämligen sina egna bekymmer. "Var snäll och laga ingen gulyas (så stavas gulaschen i original)", sa han. "Jag vill inte att mina kunder får lökdoften ut i salongen." Det var ett exempel på begränsningarna. Ett annat var att vi bodde i ett mörkt och trångt kyffe, med ett litet fönster ut mot bakgården och knappt så mycket plats att man kunde vända på sig. Det är klart att gatan blev min lekplats, det fanns ingen annan. Som tur var, var det en liten gata i en avkrok av Wien, där det nästan inte fanns någon trafik alls, om man bortser från en och annan häst, som drog en kärra med diverse förnödenheter, som ved eller is. Jo, is - det fanns ju inga kylskåp, så för att kunna hålla någonting kallt, köpte man en bit av ett isblock och la isen runt maten, för att hålla temperaturen nere. Jag skulle börja i skolan den hösten. Och eftersom jag lekte ute, kände jag till varje tegelsten på "min" gata. Jag visste att det fanns en skola bara några hus längre bort. "Sonderschule" stod det. Jo, jag kunde redan läsa då. "Sonder" betyder extra(ordinär) och eftersom det aldrig har varit något fel på mitt självförtroende, tyckte jag att det passade mig ganska bra, om det var en skola utöver det vanliga. Alltså talade jag om för min mor, att jag redan visste, var skolan fanns. När vi skulle gå och anmäla mig, ledde jag henne dit. Vi fick komma in och få en pratstund med rektorn. Jag antar att jag försökte att visa mig duktig, när han frågade något. Så efter en stund sa rektorn: "Men, snälla frun, grabben är ju helt normal." Det visste min mor väl, hoppas jag. Som svar på hennes förvånade min förklarade rektorn att det var en särskola för intellektuellt mindre bemedlade barn ... Jag slapp gå där i alla fall, för på en tvärgata hittade vi en riktig grundskola, där jag fick börja. Ett ord om de österrikiska betygen: Man har fortfarande samma system, som när jag började, till skillnad från Sverige, där man har bytt fem, sex gånger under samma tidsrymd. Man har en femgradig skala, där varje grad motsvaras av en siffra eller ett omdöme. Till skillnad från Sverige är det bästa betyget en etta. Bedömningen till ettan är "sehr gut". Sen följer "gut" (2), "befriedigend" (3) = rillfredsställande, "genügend" (4) = tillräckligt och "nicht genügend" (5) = icke tillräckligt.

Jag var ett snällt barn när jag började i skolan (så länge det varade), för att jag hade sett fram emot att få börja där. Och så började de med att visa hur bokstävarna såg ut ... hemma läste jag tidningen. Men jag antar att jag ville visa, att jag redan kunde en del (inte bara bokstäverna). Det är dock och har (alltid?) varit så, att den som är duktig (eller annorlunda) mobbas av dem som är minst duktiga. Det gäller inte bara skolan, utan gäller i allmänhet - i Sverige finns det till och med ett begrepp för det: jantelagen. På hemvägen hade jag lite problem ibland, minns jag. Fast i ärlighetens namn ska jag väl också säga att det fanns några, som hjälpte mig. Det var de, som fick skäll av min mor, när hon kom ut. De fanns ju kvar i närheten, medan mobbarna hade stuckit ... Normalt fick man betyg två eller tre gånger om året, förutom i första klass, då man inte fick något förrän året var över. I mitt fall var det dock så, att vi i februari 1955 fick en egen lägenhet och därför bytte jag skola. Här till höger finns mitt allra första betyg - ett mitterminsbetyg från första klass, något som inte många har ...

Det var en dröm att komma till vår nya lägenhet. Den hade inte bara ett rum, utan ett till, som man kunde använda som kök. Lägenheten var visserligen helt tom, det fanns inget vatten, ingen värme, ingen inredning och en toalett ute på trappavsatsen, som vi fick dela med grannarna. Som tur var, hade andra halvan av huset träffats av en bomb, så att vi bara hade en grannlägenhet. (Märk att det är sarkasm!)

De spröjsade fönstren hade pappskivor istället för glas, så att det inte skulle blåsa rätt igenom. Men den var vår! Det fanns ingen som kunde gnälla på mig, om jag stängde dörren lite häftigt. Jag minns så väl min tillfredsställelse, när jag ställde en nätkasse med mina leksaker i ett hörn och därmed tog besittning av lägenheten. Jag kom givetvis till en ny skola - och lustigt nog hade jag här inga problem med klasskamraterna. Tvärtom, här utvecklades de första vänskaperna. Vi var uppdelade i sex grupper a sex pojkar - och det var kanske ett jättebra grepp, eftersom rivaliteten mot de andra grupperna var större än mellan individerna inom samma grupp. Gruppen fick röda poäng för något de hade gjort bra och svarta poäng, för mindre bra insatser. Jag vet inte, om det var i hela skolan så, eller om det var ett påhitt av min fröken. I så fall var hon ett geni. I vilket fall som helst var hon jätebra. Tack, Maria Leidinger. Mitt avgångsbetyg från grundskolan är väl fortfarande hyggligt. Genomgående ettor, förutom i tyska, skönskrivning och gymnastik, samt i "Form" som bedömde det allmänna utseendet av arbeten, som hemläxor, raka linjer, och så vidare. Men några tvåor är väl ingenting att bråka om heller.

Sen kom internatstiden, men om den går det läsa i andra avsnitt. Jag vill här bara visa på skillnaden i betyg mellan första och andra klass på internatet.

I första (femte) klass fortsätter det med ettor och tvåor (det finns en första trea, men det är i slöjd - och min finmotorik har aldrig varit av högsta klass). Men i andra (sjätte) klass är treorna redan dominerande och det finns banne mig redan en fyra, låt vara i teckning. Och det fortsatte neråt ... Nu är det ju så att jag blev äldre och förr eller senare kom in i puberteten. Fast jag är inte så säker på att man ska skylla på det. För det första hade jag inte fyllt tolv år ännu, när jag gick ut andra klass. Och för det andra tror jag att det kan ha varit lika mycket motivationen, som hade sjunkit enormt mellan dessa två år. Under andra året fick vi nämligen det svinet som "uppassare", som du kan kan läsa om i "Uppfostran".

Dessutom hade vi honom i geografi och historia som lärare, ämnen som jag i och för sig gillade, speciellt geografi. Hur den undervisningen gick till, går det också läsa i "Vardag i internatet". Därför är det kanske inte så underligt att prestationerna inte bara dalade, utan åkte störtlopp. Och innan man - även idag - skyller allt på stökiga elever, stora klasser och många invandrarbarn, borde man kanske även ta lärarnas kvalifikation för yrket i beaktande. Då menar jag inte kvalifikationen som man förvärvar på lärarhögskolan - utan framför allt kvalifikationen som människa. Jag är övertygad om att det var denna "professor", som var en stor, bidragande orsak till min skolleda, som blommade ut senare, när jag hade sluppit internatets tvångsbojor. Det här var sista betyget jag fick, medan jag var kvar på internatet. Från handelshögskolan året efter fick jag inget betyg, för att jag hoppade av (självmant). I latin hade jag fått en femma i ursprungliga betyget, men om man bara hade en femma, behövde man inte gå om klassen, förutsatt att man klarade en tenta innan nästa hösttermin började. Jag tror att jag fick "godkänt", till slut, för att jag inte behövde latin på handelshögskolan.

Från tiden på handelshögskolan minns jag inte så mycket. Mitt terminsbetyg var samma katastrof som tidigare, vilket kanske inte är så underligt. Jag minns att vi en gång hade en skrivning i franska och att jag vaknade, när det ringde ut. Jag var verkligen skoltrött. Och framemot sommaren, då vi redan bodde ute i sommarstugan, struntade jag helt enkelt att gå i skolan och fördrev tiden genom att driva runt, tills det var dags att komma hem. Efter två veckor ringde de från skolan till min mor och undrade om jag hade blivit sjuk. "Nej", sa hon. "Han är väl i skolan ..." En del av tiden tillbringade jag i Prater, det stora nöjesfältet i Wien, där man fortfarande idag kan gå in utan inträde. Spelhallarna öppnade redan på förmiddagen - det var där jag lärde mig att bli bra på flipperspel. Men jag hade ju inte så mycket pengar, så det första man gjorde, var att ta en runda och kolla in om någon hade lämnat något frispel någonstans. Det hände faktiskt oftare än man kan tro. Genom utövandet av min självbestämningsrätt, hade nog alla fått klart för sig, att det var slut med skolor för min del. Så på sommaren fick jag söka praktikantjobb, då blev det bara skola två halvdagar i veckan. Yrkesskola ... Där hade vi blandade klasser, vilket tillförde en ny aspekt till skollivet. Jag var inte någon snäll elev längre. Jag var nog inte elak, men full av bus. Vår fröken - Hertha (hon hette Ginzler i efternamn) - i handelsräkning var ganska nyutexaminerad och därför fortfarande osäker. Jag var redan då jättebra på att räkna och utnyttjade det naturligtvis. Min klassföreståndare, som var en bra lärarinna, hade vi i botanik, något som jag tyvärr inte var det minsta intresserad av. Men det var ju inte så stora krav på yrkessolan, så jag klarade mig genom att av och till också lyssna på lektionerna. Jag minns ett uttalande av min klassföreståndarinna, när vi pratade under fyra ögon: "Kauntz", sa hon, "om ni använde ert huvud till något förnuftigt, skulle ni kunna komma långt." Det var en fin komplimang, men det hjälpte ju inte. Den roligaste episoden var jag egentligen oskyldig till. Vi hade rast (och stannade kvar i klassrummet) och började diskutera om man kunde komma in i luftschaktet genom en lucka, som fanns längst ner mot golvet. Högst uppe mot taket fanns det en fällklaff, som man kunde öppna eller stänga, allt efter behovet av frisk luft. Luckan längst ner var ju låst i normala fall, men inte då. Jag förfäktade åsikten att man visst kunde komma in där - och då var jag ju tvungen att bevisa det. Alltså kröp jag in genom luckan och klättrade upp till klaffen, som jag fällde upp och tittade ut. Klassen hade roligt. Jag med, fast det var mindre roligt att nästa timme började - företagskunskap med en lärare, som vi inte gillade något vidare - och han kom in direkt efter ringningen. Nja, så snabbt kunde jag inte komma ut förstås. Jag hade ju redan klättrat ner, men jag kunde väl inte krypa ut därifrån under lektionen. Vad skulle jag alltså göra? Det var mörkt därinne, så jag klättrade upp igen och tittade ut. Ganska länge. Men det blev ju också tråkigt efter ett tag. Därför roade jag mig att stänga och öppna klaffen. Det gav ju en liten duns varje gång, så läraren såg sig omkring och klassen fnittrade. Men inte kunde han komma på idén att någon kunde sitta uppe vid luftintaget.

När jag hade lekt en stund, började läraren dela ut något papper. Då han kom till min granne, som satt nära luckan, sa jag i normal samtalston: "Charly, ta med en åt mig också." Den stackars läraren tittade fortfarande inte uppåt, men han började bli förvirrad. Till sist upptäckte han mig äntligen, bleknade en aning och började stamma: "Kom ... kom ner! Meddetsamma! Nå ja, och sen blev det rektorn och hela proceduren. Jag har andra klassens betyg, vilket är något förvånansvärt, eftersom skolan gick till början av juli. Men jag åkte min första resa till Sverige redan i maj. Det intressanta med det är inte själva ämnesbetygen, utan siffrorna som står nedanför. Antal lektionstimmar: 456, därav frånvarande: 79, därav olovligt genom eget förskyllande: 39 När det blev kallt i Sverige och jag ångrade mig och kom tillbaka till Österrike, tillät skolan efter min fars intervention, att jag skulle få fortsätt i tredje och sista klass. Jag borde ha varit jättetacksam, men var väl inte det, eftersom i maj året därpå stack jag igen. Så, det blev inget avgångsbetyg där heller. Nej, jag var nog inte världens bästa elev på den tiden ...

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av