DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


En sommar i Wien


Strax efter skolavslutningen fick vi ytterligare en positiv upplevelse. Familjen, som bodde i våningen under oss, skulle flytta och vårt värdpar, som höll till i bottenvåningen, frågade oss, om vi ville flytta en trappa ner. Klart vi ville, fast vi hade ju ännu inte beslutat oss för hur - och inte minst var - vi skulle fortsätta våra liv. Men lockelsen att bli av med vårt allt-i-allt-rum var stor nog för att vi skulle acceptera. I början av juni flyttade vi alltså en trappa ner. Nu hade vi en tvårumslägenhet, men så gott som inga möbler. Därför var det viktigt att framför allt köpa två stolar, så att vi hade någonstans att sitta. Ett litet bord hade vi sen tidigare, men sova måste vi på madrasser på golvet så länge.
Vi skulle ha fått även en studentlägenhet i Umeå, men den sa vi ifrån. Anne Marie ville ju gärna stanna kvar, så att hon kunde fullborda sina studier på samma skola. Men här fanns helt klart redan tanken på att fortsätta plugga på universitetet, eftersom det var svårt att få något jobb. Och jag hade tagit reda på att jag mycket väl kunde påbörja mina studier på distans och bara komma till Umeå vid de olika tentamina.
Men framför allt var det nu resan till Wien, som stod i förgrunden. Visserligen hade jag ännu inte fått något sommarjobb i Österrike och visserligen hade vi heller ännu inte fått någonstans att bo.
Visserligen var det också ett äventyr att åka med Roland, som ju bara var åtta månader gammal. Men skam den som låter sig avskräckas av sådana trivialiteter. Även denna sommar fick vi sällskap av Gun, Anne Maries syster. Det var ju ett bra tillfälle för henne att lära sig tyska, men det var bra för oss också, eftersom vi kunde anlita Gun som barnvakt, om vi skulle vilja gå ut någon gång.
När jag hade köpt stolarna hade jag även tiggt till mig en originalkartong för spjälsängar. Vi skulle nämligen ta med Rolands säng också. Fast den skickade vi med resebagage, något som var fullt möjligt i dessa dagar. Det var relativt billigt och det underlättade framkomligheten. Men detta roliga tog slut någon gång på nittiotalet.
Då sa danskarna ifrån och vägrade lasta om allt bagage, som skulle till och från kontinenten. Vi hade trots allt en hel del att bära. Barnvagnen, resväskor för alla med kläder för en hel sommar och inte minst ett stort paket blöjor, som redan fanns i Sverige, men var ännu svårt att uppbringa i övriga Europa. Dessutom var de mycket dyra, om man råkade hitta några.
Den sjuttonde juni bar det iväg. Dagen innan hade jag varit på banken och växlat till mig ungefär 20 kronor i alla valutor, som vi behövde på resan, alltså tyska mark, danska kronor och österrikiska schilling. Idag är det bra mycket enklare, när man i stort sett bara behöver Euro. Det är ju i princip bara de nordiska länderna och Storbritannien, som ännu trilskas mot en gemensam valuta. Det mest intressanta från den tiden är växlingskurserna. 100 danska kronor kostade till exempel 70 svenska. Idag är det helt tvärtom. Idag får man vara glad om man får 50 danska för dessa 70 svenska kronorna. Kundservicen var dock bättre än idag. Man fick ett litet informationsblad från banken. Det handlade om resmålet, och man fick reda på några fakta om landet, som till exempel tullbestämmelser, banktider och helgdagar.
Även brevporto, spårvagnspriser och inte minst adresser till svenska ambassaden. Till sist fanns också räkneorden uppskrivna, liksom namnet på veckodagar och månader. På baksidan fanns sedlar och mynt avbildade. Allt detta var naturligtvis bra information för en turist, som aldrig hade varit där.
Klockan 16.25 klev vi på rälsbussen i Lycksele, som tog oss till Vännäs och stambanan. Efter tre kvarts uppehåll åkte vi vidare klockan 19.11. Tåget gick till Malmö, därför hade vi en kvart på oss att byta i Hässleholm till tåget mot Köpenhamn. Sveriges Statsbanor hade ingen annan förbindelse direkt till Köpenhamn. Ville man ta båten över från Malmö, fick man byta till färja och leta sig fram på danska sidan. Här fanns det dock en direktvagn till Köpenhamn.
Den åkte på den lilla färjan mellan Helsingborg och Helsingör. Alltnog, vi kom till Köpenhamn klockan 15.35, alltså drygt 23 timmar efter avresan.
Jag har sedan allra första gången tyckt om Köpenhamns järnvägsstation. Den hade en internationell anstrykning, som gjorde den lite speciell. Vi hade två och en halv timmars uppehåll. Det kändes ganska skönt att få stå på benen ett tag. Dessutom passade vi på att äta riktig mat.
Även Roland fick varm mat, eftersom vi kunde be att få den uppvärmd på krogen. Den stackars pojken fick ju nöja sig med ljummen välling på tåget, som man i bästa fall hade värmt lite mot sin egen kropp. Men han överlevde ju i alla fall.
Klockan 18 prick gick det vidare, den här gången i samma vagn långt ner till södra Tyskland. Även i det här fallet sa danskarna ifrån senare. Man slutade köra tåg, eller ens enskilda vagnar till halva Europa. Man fick lov att byta en gång till i Hamburg. Fast på den tiden fick vi åka med ända till Würzburg, fast det var värre med klockslaget. Vi anlände 5.20 på morgonen och åkte vidare klockan 6.00 med nästa tåg. Det fanns naturligtvis ingenting öppet så dags, utan det var bara att bida tiden. Men sen gick resan ända till Wien. Fyra byten från Lycksele till Wien kändes som bra service, speciellt på sextiotalet. Det går nog inte med mindre idag heller. Vi kom till Wien 14.35 två dagar efter avresan. Vi hade alltså varit på väg i drygt 46 timmar. Det går för all del lite snabbare idag, men det var mera av äventyr förr i tiden.
Det var skönt att vara i Wien. Jag kom ju dit som familjefar, som dessutom hade rest med ett spädbarn och till råga på allt hade en barnflicka med sig. Så såg det åtminstone ut i de flestas ögon. Fast jag kände även själv förändringen mot då jag senast var i Wien för två år sedan. Jag hade vuxit mentalt, mitt självförtroende var fast förankrat i mig och jag hade en känsla av att ingenting var omöjligt i livet. Jag växlade tusen kronor till att börja med, men vi skulle bara behöva ytterligare fyrahundra under vår vistelse på nära sju veckor.
Att mitt gästspel på svenska ambassaden inte hade önskad effekt, tog inte heller knäcken på mig.
Jag hade ju inte räknat med att konsuln skulle vara en skåning. Han satte mig vid en skrivmaskin och sa att jag skulle skriva ett brev, som han dikterade. På skånska! Det kunde lika väl ha varit hindi eller haussa, som han pratade. Efter att för femte gången ha frågat, vad han sa, insåg vi nog båda två, att det inte skulle bli något framtida jobb för mig. He val int se gott för en norrlänning, som jag var.
Vi hittade inget annat sommarjobb heller, varken Gun eller jag. Kanske var det hettans fel, som slog till över hela Europa denna sommar. Våra sinnen var mer upptagna av val av bad som vi skulle gå till dagen därpå, än var man kunde tänkas söka arbete. Här i Stadionbad hade man till och med en bassäng med vågor varje halvtimme.
Vi hade ingen bostad heller ännu. Min far hade ju föreslagit att vi skulle kunna bo hos honom så länge. Nå ja, men vi var ju tre vuxna och ett spädbarn och han hade bara en tvårumslägenhet. Hur vi klarade att stuva in oss allihopa i det ena rummet, begriper jag inte idag, men vi gjorde ju det. Samtidigt tror jag att min far ville att vi skulle bo hos honom, för att jag hade bett honom redan flera veckor innan, att se sig om efter ett rum åt oss. Fast han påstod att det inte gick att hitta något. Han ville nog hjälpa till ekonomiskt.
Fast det måste ha varit en enorm påfrestning för honom och hans fru, att trängas ihop på det viset. På så sätt försäkrade han sig dock om att kunna träffa oss så mycket som möjligt, mycket mer, än om vi hade bott någon annanstans.
En dag åkte vi ut till Klosterneuburg, för att besöka min morbror. Det var nästan en nostalgisk upplevelse att kliva på bussen, som skulle ta oss ut dit. Hur många gånger hade jag inte åkt med den, när vi redan hade flyttat till sommarstugan, men skolan fortfarande inte hade slutat.
Eftersom det var så varmt, föreslog min morbror naturligtvis att gå och bada. Det var i en sidoarm av Donau, som man hade fixat ett friluftsbad. På den tiden var Donau inte så smutsig ännu, så att man faktiskt kunde bada i vattnet. I badet träffade jag en del bekanta, som tyckte att det var roligt att se mig. Ännu roligare tyckte de dock att det var att se Gun. Tänka sig, ett gäng killar kring tjugo år och en ledig svensk tjej! Det fanns ju ingen, inklusive min bror, som inte blev förälskad i henne.
På kvällen satt vi alla tillsammans i en liten vinstuga, utomhus, med vinrankor kring och ovanför oss. Efter en het dag finns det inget mysigare än att koppla av utomhus, gärna med ett glas vin eller två. Vi hade roligt och tiden gick, så att vi till sist var tvungna att bryta upp för att hinna med det sista tåget in till Wien. Killarna hade fyllt på Guns glas lite väl ofta, vilket hon märkte, när hon reste sig ... Till råga på allt var det så sent att det inte gick några spårvagnar längre. Därför fick vi oss en nattpromenad på en dryg halvmil. Gun skötte sig mycket bra, om än lite vingligt. Liksom Roland, som var ett snällt barn, så att vi kunde ta med honom överallt. Han sov i sin barnvagn, trots stimmet runtomkring.
Dagen efter mådde Gun ju inte så väldigt bra och törstig var hon också. Därför gick vi in på ett café och jag tänkte att en återställare var precis vad hon behövde. Jag föreslog därför lite rom i colan. Men så fort vi hade kommit ut ur cafeet lämnade hon ifrån sig colan igen, samt rommen. Fast hon mådde ju bättre sedan.
Gun fick lära sig mycket under denna sommar. Vi satt på någon uteservering i en park och åt lunch. Där hade de riktigt starka pepperoni. Man kände inte till sådana i Sverige ännu, åtminstone inte i Lycksele. När jag kom dit kunde man inte ens köpa pasta i affären. Folk åt ju bara potatis och möjligtvis någon gång ris till kyckling.
Tillbaka till pepperonin. Jag tyckte att Gun skulle ta en och när hon såg tveksam ut, fyllde Anne Marie på: "Det är ungefär som gurka." Min stackars svägerska tog ett ordentligt bett om pepperonin, men spottade så klart ut den omedelbart igen.
Fast det var inte bara fylla och bus, som vi sysslade med under denna underbara sommar. Det fanns massor med saker att göra, att se, att uppleva. Och jag upptäckte att jag, trots att jag hade levt mina första sjutton år i denna stad, själv egentligen hade sett ganska lite av allt detta, som jag visade för de båda flickorna. Och Roland också, naturligtvis. Nu, i vuxen ålder, är Roland mycket förtjust i Wien. Jag undrar om det kan ha att göra med de allra första intrycken, som han fick därifrån, samt glädjen kring dem.
Naturligtvis var det omöjligt att ta med honom till somliga ställen. Det var omöjligt att släpa upp barnvagnen över de fler än 300 trappstegen i den smala spiraltrappen upp mot Stephansdomens torn. Då väntade Gun nedanför med honom.
Men detta var till exempel något, som jag aldrig hade gjort själv tidigare - att gå upp i tornet. På så sätt lärde jag känna min egen stad mer och mer, ju oftare jag visade runt besökare. Det gäller mer eller mindre ännu idag, fast jag nuförtiden vet en hel del om Wien.
Jag vet till exempel att kyrktornet är 137 meter högt och att dess spets vid hård vind svajar en hel meter, på grund av dess smäckerhet. Till närmare slutet av 1800-talet var det Europas näst högsta byggnad, efter domen i Köln. Även idag ligger den på sjunde plats bland Europas högsta kyrktorn. Den ursprungliga tanken var att det skulle finnas ett torn på norra sidan också, men det blev aldrig fullbordat. Kupolen, som glimtar fram bakom taket, avslutade detta projekt.
Jag hade heller aldrig varit i Sjögrottan i Hinterbrühl, bara någon mil söder om Wien, dit vi åkte på min fars förslag. Han följde med och stannade med Roland utanför, eftersom han hade varit där förut. Men för oss var det en upplevelse att åka båt på Europas största underjordiska sjö, som sträcker sig mer än sex kilometer in i berget. Det hade ursprungligen varit en gipsgruva, innan en sprängning gick fel år 1912 och hela gruvan vattenfylldes. Tjugo år senare öppnade man gruvan igen, men nu med sjön som turistattraktion.
Sen var det mellanspelet med Sven Arne. Han var klasskompis med oss på latinlinjen. Och en vacker dag kom ett vykort på posten. Han skulle komma till Wien och jag skulle möta honom på järnvägsstationen. Jag förstår ju att Storuman inte är jämförbart med Wien, så att han inte kunde veta att det fanns tre olika stationer, som han kunde anlända till. Jag gick nog till det mest troliga stället, men dit kom han i alla fall inte. Fast kanske var det inte ens rätt söndag? Han hörde dock av sig så småningom och vi hittade varandra, när vi hade gjort upp ny träffpunkt.
Naturligtvis var vi också i Prater, som hade varit "mitt andra hem" under de sista månaderna, som jag bodde i Wien.
Där firade jag ytterliga en premiär, när vi allihopa åkte upp med Riesenrad. Det hade jag heller aldrig gjort förut. Riesenrad är alltså pariserhjulet, som står vid ingången till nöjesfältet. Förresten var det det enda i Europa av denna storlek, som fanns kvar någon längre tid och som ännu finns. Alla andra skrotades snart. Därför har jag aldrig begripit, varför det inte heter wienerhjul på svenska. Det är i alla fall knappa 65 meter högt och vagnarna rymmer lätt tjugo personer. Det är bara hälften av vagnarna, som används idag. Man ser att varannan upphängning är tom. Det beror på att hjulet träffades av bomber 1945, som så mycket annat i Wien. När man åter hade restaurerat det, hängde man bara dit varannan vagn, dels av säkerhetsskäl, dels för att några hade brunnit upp. Hjulet snurrar sakta, med 75 centimeter i sekunden. Dessutom gör man flera stopp, så att besökarna ska ha tid att se vyerna över staden i lugn och ro. I stan kan man se hjulet långt ifrån, som sig bör med ett viktigt landmärke.
I närheten av Prater finns också Österrikes viktigaste fotbollsstadion, där man spelar de flesta landskamperna. Under långa tider hette det också "Praterstadion", tills man döpte om det till Ernst-Happel-Stadion, efter en av landets stora fotbollsspelare och landslagstränare. Jag tror att vi såg en dubbelmatch i den dåvarande Intertotocupen, där Austria Wien slog KB Köpenhamn med 5-3 och Wiener Sportklub vann mot Djurgården med hela 6-0.
Naturligtvis var vi också på besök i Schönbrunns djurpark, som är den äldsta djurparken i världen. Från början var det ett nöje för adeln, att titta på djur från alla kontinenter. Den öppnades 1752 och var en present av Kejsare Franz Stephan till sin maka Maria Theresia, den egentliga regenten i Österrike. Redan 1778 öppnades den på söndagar också för "alla propert klädda personer". Eftersom den 17 hektar stora djurparken ligger mitt i Schönbrunns slottspark, är det många av de två miljoner besökare per år, som kombinerar attraktionen med en rundtur i och kring slottet. Sen kan man ju tycka att det är ganska onödigt att beröva djuren sin frihet, liksom även överdådet i den "kejsarliga sommarstugan", medan folket svalt. Men det gäller ju inte bara för Österrike. Jag ska dock för tydlighetens skull också nämna att sådana tankar, som de sista, dök upp hos mig långt senare. I tjugoårsåldern tog jag sakerna mycket mera som de var och accepterade dem.

Bland mina minnen finns det även en ganska otrolig sak. I Wien fanns det offentliga vågar uppställda här och var. Där kunde man få veta sin vikt, om man var beredd att stoppa i en Schilling i vågen. Som bevis fick man en kartongbit tillbaka, på vilken det hade trycks ens vikt. Jag har ett sådant, som påstår att jag vägde 72,5 kilo ... Idag kan jag lägga till exakt femtio procent, för att få min vikt att stämma. Till råga på allt var jag dessutom påklädd vid den offentliga vågen.
Det finns många andra minnen från den sommaren, som berättar vad vi har gjort, det må vara minigolfprotokoll eller biobiljetter eller en åktur med ett smalspårtåg och mycket annat, som dyker upp i huvudet igen, när man väl ser "bevisen". Det har förresten sin anledning, varför jag inte visar minigolfprotokollet här  ... Anne Marie vann. Men psst - inte berätta vidare.
Om alla släktbesök, som vi var tvungna till, ska jag heller inte orda om. Alla ville förstås träffa oss.

Men allt roligt tar slut någon gång. Fast jag hade väl ingen anledning till att klaga, det var sju helt underbara veckor för oss alla fyra, tror jag. Och visst skulle det väl bli roligt att komma hem till den nya lägenheten. Vi skulle dock utsättas för en prövning till, innan vi var hemma. Tåget var så mycket försenat i Köpenhamn, att vi hade missat vår anslutning. Det innebar att vi antingen fick vänta ett dygn i Köpenhamn, eller också göra hemresan med flera tåg. Det gick väl rätt bra, det med, och vi fick turista i Norrköping i några timmer, för att sen få hyggliga förbindelser till Umeå.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2019


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


3.1.2019 by webmaster@werbeka.com