DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Då hade min sista termin på gymnasiet börjat. Efter jul började Anne Marie också att läsa några tunga ämnen på kvällarna, för att försöka bli klar med dem. Resten, som blev kvar, skulle hon ta året därpå, för naturligtvis skulle hon också ta studenten. Jag skulle försöka få ett jobb under tiden. Vi byttes av att ta hand om Roland. Det var något, som skulle prägla hela vår följande studietid. Roland fick förresten även en egen säng nu, efter att ha legat i barnvagnsinsatsen hittills. Skolarbetet flöt på. Jag nämnde i brev till min far, att det var mindre jobb nu under sista året, än det hade varit i andra ring. Det fanns dock en sak, som hävde sig ur högen av skolarbeten och som jag var - och i viss mån fortfarande är - riktigt stolt över. Det var att jag på en skrivning i svenska fick en femma, alltså högsta möjliga betyg. Och det efter knappa tre år i Sverige. På de tolv handskrivna sidorna (med dubbelt radavstånd, så egentligen bara sex), finns det bara någon enstaka röd markering, som ett glömt kommatecken eller ett syftningsfel. Ett exempel på det senare är följande: "Folket protesterade. De var hungriga." Det är lätt hänt att använda "de", eftersom de är flera, men det måste naturligtvis heta "det", eftersom det syftar på folket. Men hur som helst var detta en personlig succé. Förutom i svenska hade vi även centrala prov i engelska och latin.

Samtidigt sökte jag massor med jobb, härintill finns ett utdrag av alla svar jag fick, samtliga negativa. Endast svenska ambassaden i Wien gav ett litet skimmer av hopp. De skrev: "Därest någon vakans uppkommer, ska ambassaden ha Eder ansökan i åtanke." Vi hade tänkt åka till Wien över påsken, inte minst för att presentera mig själv på ambassaden, men eftersom det inte var så bråttom, sköt vi fram planerna lite grann. Min far hjälpte mig också genom att vara i direktkontakt med ambassaden. Han ljög det blå från himlen, när han berättade om allt det jag kunde ... Detta mynnade ut i ett förslag om att jag skulle kunna få arbeta som sommarvikarie. Den trettonde maj telegraferade man till och med, att jag från juni månad kunde börja biträda ambassadens konsul, förutsatt att UD beviljade tjänsten. Jag skulle få 4000 Schilling i månadslön - en dröm för österrikiska förhållanden. Min svåger hade samtidigt gjort klart sin tandteknikerutbildning och fått jobb, där han tjänade 3500 ... Det var just det, som var problemet med att arbeta i Wien. Att leva var visserligen billigt där, men så var även inkomsterna betydligt lägre. Det jämnade nog ut sig till stor del, men om man hade studieskulder, som skulle betalas tillbaka i svenska kronor, så räckte en österrikisk lön definitivt inte till.

Just därför var svenska ambassaden ett så attraktivt alternativ. Tyvärr kom det bara några dagar senare ett besked om att UD inte hade beviljat en sommarvikarie och därmed föll ju det ljuvt hägrande målet. Fast nu hade vi redan bestämt oss att åka till Wien över sommaren och vi bestämde att vi trots motgången skulle hålla fast vid den planen. Från den inhemska byråkratin fick vi återigen en lustig formulering på ett avslag. Vi hade sökt extra bostadsbidrag, eftersom vi hade fått barn. Men se, det gick inte alls. Motivering: "Avslag, då utrymmesstandarden ej uppfyller kraven." Med andra ord, vår lägenhet var för liten. Eftersom Lyckseles bowlinghall i princip var granne med oss, hände det ju då och då att jag landade där på väg hem. Galen i siffror som jag är, förde jag naturligtvis statistik. Jag hade en lista över de bästa serierna, där jag själv förekom sex gånger bland de åtta bästa. Även om jag hade ökat på de 121 poäng, som jag hade i genomsnitt förra året, var jag dock inte så duktig, som listan ger sken av. Jag räknade nämligen bara de spel, som jag själv deltog i. Och eftersom jag spelade åtskilliga serier helt ensam, är det ju inte förvånansvärt att jag hade bättre resultat än de få människorna, som råkade spela tillsammans med mig någon gång. Men mitt engagement i bowlingen bör ändå nämnas, eftersom det är en klar länk till senare aktiviteter inom sporten.

Så kom då slutligen den stora dagen. Jag skulle få mitt avgångsbetyg från gymnasiet. Med en åsnas envishet vägrade jag att kalla det för "studentexamen", eftersom det inte fanns några examensprov längre i det nya gymnasiet. Man gick ut skolan, punkt slut. Det var många med mig, som hoppade över studentmössan av den anledningen. Man hade ju inte presterat någonting mer än att ha gått i skolan i tre år. (Idag har kommersen lyckats övertyga folk igen om att en mössa är ett måste.) Hur man hade lyckats i skolan fanns ju återgivet i betyget, baserat på resultaten på skrivningarna man hade gjort på den tiden. Naturligtvis hade jag fört statistik även över det ... Skrivningsresultatet på 3,6 motsvarade ju mycket väl snittet i mitt avgångsbetyg på 3,7.

Jag tyckte att det var ett hyggligt resultat, även om jag inte var nöjd med treorna i engelska och naturkunskap. I engelska berodde det nog på lärarens aversion mot mig, ändå sedan intagningsprovet tre år tidigare. Och i naturkunskap - där jag genomgående hade skrivit fyror på proven - var trean nog en bestraffning för min relativt frekventa frånvaro från undervisningen. Denna berodde mycket på en dålig schemaläggning. Jag minns att vi sista året hade en dubbeltimme naturkunskap efter lunch på fredagarna ... Femman i latin var glädjande, om än kanske inte så oväntad. Femman i teckning däremot kom som en riktig överraskning. Till sist ett stort tack till Anne Marie, som nog hade åtminstone lika stor del som jag i mitt specialarbete i svenska. Mitt självvalda ämne var "Världsproblem", så som de återgavs i tre stycken böcker. Idag har jag dock ingen aning, vilka "problem" jag ville granska. I och med att jag hade klarat av skolan, hade jag nått två viktiga rehabiliteringsmål. För det första hade vi klarat hälften av våra föresatser om att inte låta Rolands födelse påverka våra framtidsplaner. Och för det andra kunde jag komma tillbaka till Österrike med högburet huvud, efter misären jag hade försatt mig i, under mitt sista år i Wien.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av