DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Studiefrämjandet


Då hade jag äntligen fått jobb. En fast anställning. Cirkelledarskap och lärarvikariat i all ära, men dessa jobb gav ju ingen säkerhet. På sin höjd kunde man räkna med några månaders stadig inkomst. Under tiden måste man hoppas att det skulle fyllas på till nästa termin, så att man hade sin utkomst säkrad. För att inte tala om sommaren, då det inte fanns något jobb alls.

Men nu skulle det bli andra bullar av. En heltidsanställning, i en ledande position dessutom. Nog för att jag funderade på om jag verkligen skulle klara av det. Ansvar för studieverksamheten i halva Västmanland, personalledning, budgetansvar och liknande arbetsuppgifter var främmande ord för mig. Nog för att mitt självförtroende alltid var gott - och jag hade ju egentligen ingenting att förlora. Att gå tillbaka till vikariat och bli cirkelledare igen lockade visserligen inte, men det var i alla fall en nödutgång.

Jag minns känslan, när jag första gången gick uppför trappan på Kungsgatan. En del nervositet, osäkerhet, men även nyfikenhet för vad som skulle ske. Tuija mötte mig, hon var distriktsledare. Det var främst henne jag hade att tacka för jobbet. Hon introducerade mig för mina anställda. En kille i min ålder och en äldre dam, båda två skulle visa sig vara mycket duktiga medarbetare.
Lokalen, en ombyggd lägenhet, bestod av fyra rum, två större och två mindre. Jag fick ett av de stora rummen - en av mina uppgifter var ju att ta emot besökare och "representera". Det andra stora rummet var ett sammanträdesrum, där bland annat våra styrelsemöten skulle hållas.
Trots att fönstren var stora nog, var det rätt mörkt i lokalerna, ty på ena sidan vette de mot en liten innergård, på andra sidan mot en trång gatustump, som begränsades av baksidan av det som förr var Västerås Tingsrätt. Skrivbordet var fullt med papper och Tuija föreslog att jag skulle börja med att plöja igenom dem, för att få en uppfattning om vad det hela handlade om.

Sex veckor efter att jag hade börjat, höll Studiefrämjandets Riksförbund en introduktionskurs för nya verksamhetsledare i hela landet. Jag vet att det låter drygt, men när jag såg de andra deltagarna på denna konferens, förstod jag att jag skulle klara av jobbet. Jag förstod snabbare, min kreativitet var klart i topp, jag löste uppgifterna så mycket fortare än de flesta andra ... skulle det handla om det här, så var det inget problem.
Dessutom gav kursen ett bra tillfälle att knyta kontakter med kollegor i samma situation som jag själv. Grunden till ett nätverk skapades. Även om omsättningen bland verksamhetsledare var stor - genomsnittet låg på inte mer än tre år - så fanns det ju några stycken, som hängde med längre och som man kände igen på andra konferenser. Det skapade en känsla av samhörighet, så att man inte var alldeles bortkommen från början.
Sen fanns det naturligtvis upplevelser som inte handlade om jobbet. Halina var från Polen, med henne dansade jag mitt livs vals, fast jag egentligen inte är mycket dansant. Det blev inget mer, men känslan av hur lätt det gick finns ännu kvar någonstans i minnet. Tyvärr hörde hon inte till dem, som blev kvar i Studiefrämjandet någon längre tid. Därför blev det också den enda valsen - men den fick mer än godkänt.

Sen, när jag kom hem igen, började allvaret på riktigt.

Jag hade under tiden fått reda på lite bakgrund, till varför mitt jobb blev ledigt. Jag vet inte, vem som hade fifflat, men det hade förekommit något bidragsfiffel i Västmanland. Det hade medfört att avdelningarna reorganiserades och det hade också medfört att varje avdelning fick ta på sig en del av skulderna, som hade uppstått genom återbetalningen av stats- och kommunalbidragen. Det hade naturligtvis ingen berättat om, innan jag anställdes. Det var inte bara ett minus i finanserna, det fanns ett minus i förtroende också, dels från myndigheterna, dels från de andra studieförbunden. Men det viktigaste var trots allt att "ragga" ny verksamhet. Det var ju den som var grunden till ekonomin - och där fanns det sannerligen luckor att stoppa i. Det tog fyra år att nå breakeven. Vi låg på nionde plats bland de tio studieförbunden i antalet studietimmar. Inom sex år hade jag fyrdubblat antalet och när jag slutade efter elva år, hade vi nått tredje platsen bland studieförbunden.
Men ibland var jag också överkreativ. En av mina första insatser gjorde att Studiefrämjandet hamnade hos granskningsnämnden. Ändå verkade upplägget logiskt. Jag var bekant med studentkårsordföranden och i åtanke av mina egna studieår, visste jag, att man nog kunde behöva ett ekonomiskt tillskott. Och studenterna hade ju relativt mycket tid, alltså varför skulle de inte kunna bli cirkelledare?
Jag förhandlade mig till en gratis halvsida i den kommande studenttidningen "Kåranen" (namnet skulle väl inte vara lika häftigt i dagens samhälle - och för mindre bildade läsare från SD vill jag påpeka att den religiösa skriften stavas med "o" istället för "å"). Nu gällde det alltså att hitta på en text, som övertygade studenterna. Eftersom Eskilstuna-Västerås hade gemensam studentkår, rådgjorde jag med Thomas, min kollega i Eskilstunaavdelningen. Han hade varit med ett tag, men han gav mig fria händer, eftersom det var jag som hade kontakt med kåren. Han godkände dock mitt förslag utan att blinka. O.k. - nu hade vi en text, nu måste vi också göra nåt, så att den syntes.
Och det var ju egentligen uppenbart. Vi annonserade ju i en tidning. Familjeannonserna lästes väl av alla på den tiden ...
Men, som sagt, granskningsnämnden hade synpunkter på det. Det var väl något av våra konkurrerande studieförbund, som hade anmält oss, antar jag - kanske något av de kyrkliga studieförbunden? Jag fick höra av vår riksrektor, att man inte hade gillat idén med familjesidan, att "extra knäck" inte var så väl valt och inte heller uppmaningen "se till att du gör det" (för att studiecirkelverksamhet ska ju ske på frivillig bas). Men Leif sa det samtidigt med ett höjt pekfinger och en glimt i ögat.
Men som det heter: Även dålig reklam är reklam och jag hade visat prov på initiativförmåga.

Sen hade jag tur också, det ska ja villigt erkänna. Det blev folkomröstning om kärnkraften. Dels hade Studiefrämjandet fördelen att vara politisk obundet, vilket var ett bra argument - dels var jag snabb. Vi hade färdiga paket för dem som ville lära sig något, innan de flesta studieförbunden hade hajat att de gick att få verksamhet på att folk ville veta mer.
På ett enda möte lyckades jag få merparten av Alternativrörelsen att komma till oss - och där fick vi massor med cirklar. Sen lärde jag mig något intressant. En annan giv, som jag hade trott på, var att folk skulle vilja höra talas om kärnkraften från båda sidorna. Därför gick vi ut med cirklar, där det varannan gång skulle vara en cirkelledare för och sen en emot kärnkraften, som fick hålla i sammankomsten. Men, men ... vi fick, som sagt, massor med antikärnkraftscirklar, åtskilliga i favör av kärnkraften och en enda med båda argumenten. Folk hade alltså redan sin uppfattning klar och ville bara bekräfta den i cirkelform ...

Fast tack vare kärnkraften hade jag visat att jag kunde skaffa verksamhet och efter provåret var det inget snack om att jag min anställning skulle förlängas för tid och evighet. Vid anställningsintervjun hade naturligtvis också lönefrågan kommit upp. Man var villig att betala femtusen för tjänsten, jag ville ha sex. Vi enades om femtusenfemhundra, men att jag automatiskt skulle få sextusen, om jag fick fortsatt anställning. Istället gick jag med på att förlänga provtiden från sex månader till ett helt år.

Några år senare hade jag tur en gång till. Då var det ju många flyktingar från Argentina och Chile, som kom till Sverige. Och genom att jag försökte prata spanska med dem, fick jag merparten av den latinamerikanska verksamheten knuten till Studiefrämjandet.

Till sist ett ord om att jag skriver "jag", när det gäller att skapa verksamheten. Det beror på att våra två anställda bara hade administrativa sysslor, som att skriva ut närvarolistor och föra statistik, etc. Jag nämnde att de var mycket duktiga och det möjliggjorde för mig att ägna mera tid åt planering och den utåtriktade verksamheten. Men för halva Västmanland var jag alltså den enda, som skulle göra det.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


19.7.2018 by webmaster@werbeka.com