DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Uppfostran


Sjundeklassarna började att ställa upp i korridoren utanför klassrummet. Sexton tolvåriga pojkar stod, i led på tre, tysta bredvid varandra. Under de senaste två timmarna hade de nämligen märkt att deras uppsiktsperson, uppfostraren, magister Johan Wiesner, Johnny, - det berodde helt på vem som använde tilltalet, och inte minst vem han pratade med - att magistern alltså var på dåligt humör.
Man hade just avslutat ett tvåtimmars studiepass, som innebar att under absolut tystnad i två timmars tid vara tvungen att absorbera den visdom, som man hade blivit delaktig av under förmiddagens skoltimmar.
Detta var nu för all del mycket relativt, för så helt tyst var det ju aldrig. Det är självklart att ett drygt dussin pojkar i sin aktivaste ålder hade ett behov av att röra sig, retas med varandra, eller att i all hemlighet skicka kodade meddelanden till varandra. Och oftast gick allt detta ganska bra, för uppsiktspersonen satt då bakom sin tidning eller var fördjupat i korrigerandet av skrivningar, så att han inte la märke till dessa bagateller, eller också ville han inte märka dem.
Men idag var det svårt att komma till tals med Johnny. Som en hök hade han vaktat på den minsta obetänksamheten hos sina adepter. Lille Willy, till exempel, hade gått miste om hela den kommande lördagens hemlov, bara för att han hade lutat sig över mot "Klanten" Schaumanns bänk. Normalt kostade sånt inte mer än en timme. Inte ens Felsenhut, den allsmäktige Wiesners definitiva älsklingselev, hade idag fått lov att gå ut i korridoren, för att där ha möjlighet att recitera dikten högt, som skulle kunnas utantill vid nästa lektion i modersmål. Men den största orättvisan hade varit att hela den lediga helgen hade strukits för George, bara för att han kastade tillbaka suddgummit, som han hade lånat av Werner innan.
Dessutom hade det redan från början blivit ett straff för hela klassen - att skriva av sex sidor ur biologiboken - egentligen utan allvarligt skäl, kanske mest som varning i allmänhet. Straffet var i sig inte så farligt, för Johnny hade hur som helst inte tålamod nog att gå igenom hundra sidor straffskrivning. Det var tillräckligt om en offrade sig, så att hans exemplar lades överst. För de andra räckte titelsidan, resten kunde valfritt bestå av gamla engelskläxor eller latinskrivningar. Till och med Johnny var bara människa, alltså gick det att överlista honom. Men nu äntligen var plågan över - nu väntade två timmars gymnastik som eftermiddagsundervisning. Det var alltid lite rekreation, och kanske hade magisterns lynnighet förbättrats till kvällsmaten. Men än så länge stod humörbarometern på stormvarning.
"Uppställning", vrålade Wiesner, så att det ekade i korridoren, fastän hela gruppen redan stod i mönstergill ordning.
"Räta leden! Är detta ett sidled, Hausner, din fjant?"
Grabbarna var vana vid denna cirkus i numera snart tre år, alla hade ställt sig på sina fasta platser helt automatiskt, precis bakom den som stod närmast före och exakt i led med två kamrater vid sidan om. De hade fått ganska bra övning att hålla dessa led även när de gick - till och med i trapporna. Ty det hade inte bara hänt en gång, att en lyssnande uppsiktsperson hade störtat in i det nattliga sovrummet, för att det - gud bevars - inte hade sovits genast efter att ljuset blivit släckt, utan att någon hade viskat till sin granne. Sen - i mörkret var det ju svårt att kunna identifiera illdådaren - berodde det åter på vilken av magistrarna det var, och inte minst vilket humör han var på. Alla hade sina egna metoder att chikanera, somliga hade flera.
Schuster, till exempel, hade en förkärlek för att låta alla riva upp sina sängar, inklusive madrasserna, för att det hela skulle bäddas igen inom två minuter. Wiesner däremot lät klassen ställa upp i led, ställde sig själv vid trappräcket på femte våningen för att ha en bra iakttagelseplats, och sen började det. Nerför trappan, uppför trappan, alltid fyra etager, tysta som möss, uträtade i led, femton minuter, en halv timme, ibland en hel - just beroende på humöret.
Men naturligtvis var detta bra träning. Var och en kunde inta sin plats även halvsovande. Om någon var sjuk förblev hans plats tom, tills signalen "slut leden" kom. Då tog man ett steg framåt, och åter var allt så som det skulle vara. Även idag låg två stycken på sjukavdelningen - lycksaliga, just idag - men ändå var tre platser tomma. Kanske hade allting kunnat ordna sig, om Peter bara hade varit lite snabbare.
Men precis då toalettdörren föll i lås bakom honom och han ville smyga de få metrarna fram till sin plats i gruppen, lät Wiesner sluta upp de övriga, och luckan som egentligen var Peters, slöts genom den framryckande Felsenhut. Med sinnesnärvaro försökte Peter att mygla in sig i den sista raden, men magistern såg allt idag.
"Säg, var kommer du ifrån, din galning? Säkert kunde Wiesners röst höras ända fram till rektorsexpeditionen i slutet av den långa korridoren. "Det var då själva...!"
"Jag var bara på toaletten", sa Peter tyst.
"Aha. På toaletten, alltså. Och var skulle det sluta om var och en gjorde som han tyckte? Vad inbillar du dig egentligen, din lilla narr? - Slut upp i led!"
Peter andades ut en aning, det verkade ju fixa sig hyggligt trots allt. Men det värsta låg fortfarande framför honom. Han tvekade lite, sen lyfte han blicken till läraren.
"Magistern, snälla, jag har glömt mina gymnastikbyxor. Får jag..."
"Nej", vrålade Wiesner, "slut upp har jag sagt."
Med en axelryckning i sina tankar - att visa den kroppsligen vågade han inte - ställde sig pojken åter på sin plats, andra raden vänster. Här var allt hopp ute. Det var väl logiskt att han behövde gymnastikbyxor till gymnastiken, annars kunde han ju inte vara med. Men vad skulle han göra? Olustigt följde han sina kamrater nerför trappan, till garderoben.
Peter var en ganska smal pojke, kanske var det därför han verkade rätt bräcklig. Å andra sidan var han seg och uthållig, till och med skyttekung i klassens fotbollslag. Självklart var det sistnämnda ett stort plus för anseendet som han åtnjöt hos sina kamrater, men egentligen hade han inte behövt det. Hans gruppkänsla, intelligens och diplomati accepterades av de övriga, precis som han accepterade dem. Peter var inte någon av dem, som till varje pris måste vara med vid varje dumhet, och han klarade sig ganska bra från utegångsförbuden, men han var inte heller någon mammas pojke eller mönsterelev. Så kunde han till exempel inte låta bli, när de svängde runt hörnet till garderoben på nedervåningen - och sålunda var ur blickvinkel - att visa sin granne George en skämtsam förtvivlad grimas, samtidigt som han knackade med pekfingret mot pannan.
Trängseln var enorm i det lilla utrymmet, som tjänade som garderob åt alla tvåhundra internatselever, eftersom skorna stod i fack ovanför varandra. Så stod den ena i vägen för den andre. Vis av erfarenheten, att det skulle ta sin rundliga tid innan alla hade tagit på sig sina skor och ställt tillbaka tofflorna in i sitt fack - gott om tid alltså, för att hämta gymnastikbyxan - gjorde Peter ett försök till. Han gick till läraren som stod vid dörren och övervakade tumultet.
"Magistern, får jag gå nu och hämta mina gymnastikbyxor?"
Då slog Wiesner till. Första slaget brände till på pojkens kind, men han vek instinktivt tillbaka mot väggen och sökte skydd bland jackor och rockar som hängde där. Vredesrodnad svämmade över lärarens ansikte. Han tog ett steg fram och slog en gång till.
"Nej", stammade han hest. "Jag ska lära er att inte vara slarviga."
Vänster, höger, vänster, haglade slagen. Kompisarnas utegångskläder hängde skyddande runt omkring Peter, som dessutom hade lyft båda armarna till försvar, så att han knappt träffades. Men det var inte den fysiska smärtan som träffade hårdast. Nein, det var sakens banalitet, förnedringen på grund av en bagatell, denna himmelskriande orättvisa, som lät Peter stöna. Tyst och omedveten räknade han slagen.
"Åtta, nio, tio." Kamraterna hade märkt att det var något särskilt på gång, de lät skorna sjunka mot golvet, eller stod - en arm i rocken - som förstenade.
"Elva, tolv, tretton. - Din gris, din brutala gris." Peter kände hatet, de maktlösas hat, rinna genom kroppen. Vad kunde han göra annat än att krypa in bland kläderna så långt det gick och lyfta upp händerna? Vad kan ett barn göra mot en vuxens vansinne?
"Fjorton, femton, sexton." Det hördes bara hur läraren flåsade och Peters stilla jämmer. Rädsla blandades i hatet.
"Sjutton, arton, nitton. Jag tar livet av dig, ditt as, bara jag förmår det någon gång. Det här glömmer jag aldrig. Aldrig!" Slagen var okontrollerade och träffade nu bara pojkens armbågar.
"Tjugo, tjugoen, tjugotvå!" Utpumpad stannade läraren upp och pojken kröp ihop på golvet, ansiktet pressat mot knäna. Han hukade kvar där utan att röra sig. Vartenda ett av dessa tjugotvå slag hade frätt in sig i hans hjärta, hade bitit fast sig utan att någonsin kunna utplånas.

Jag vet inte varför Peter aldrig sa någonting om detta hemma, varför han inte berättade denna händelse för sina föräldrar, men han var ju bara ett barn. När han två år senare lämnade internatet, sa Wiesner till Peters far att han önskade att alla elever vore som Peter....
Peter sa även senare, som vuxen, inte mycket om vad som hade hänt den gången, och man påstår ju att tiden helar alla sår. Men glömt har Peter ännu idag inte. Och kanske, kanske hade Wiesner tur, att han aldrig någonsin mötte sin forna elev.

EFTERSKRIFT:

När jag själv läste denna berättelse en gång till, undrade jag om jag inte har överdrivit. Om jag inte hade målat internatlivet alltför svart. Naturligtvis fanns det även roligare tider, sådana som man gärna minns senare. Kamratskapet, de gemensamma pojkstrecken och mycket annat. Men sen minns jag alla bestraffningar, som det nämnda "trappslitandet", och då kan jag helt enkelt inte instämma i lovsången, som genljuder av så många - efteråt. Ty denna berättelse är sann, sann i varje enskild detalj. Till och med uttrycken som "din fjant, din misslyckade varelse" ringer ännu idag i mina öron. Och - med undantag för de förändrade namnen är denna berättelse en bit verklighet, som - förhoppningsvis - får somliga föräldrar att tänka till ännu en gång, innan de lättvindigt stoppar barnen i ett internat, för att de ska få "en bra utbildning och uppfostran".
Förmodligen är det inte så illa överallt, även på mitt internat fanns det några framstående pedagoger, som gav institutionen ett gott rykte. Men rötägg finns på många ställen, och det vet man aldrig förrän efteråt.


TRETTIO ÅR SENARE:

Det låter som en saga, men jag svär att även i denna fortsättning är vartenda ord sant. Kanske var det som inträffade bara en slump, fast den måste vara oändlig liten i så fall. Personligen tror jag hellre på att det ändå finns någon högre rättvisa.
Som de flesta redan har gissat sig till, så är historiens Peter jag själv. När jag skrev ner denna historia hade det kanske gått femton år sen den verkligen hände. Men då kunde jag inte ha någon aning om att den ännu mycket senare skulle få en fortsättning.
Jag hade flyttat till Sverige ganska snart efter tiden på internatet, men naturligtvis åkte jag hem till Wien så ofta jag hade tillfälle. Jag hade inte glömt Wiesner. Jag hatade honom i grunden av min själ. Jag skulle självklart aldrig kunna ta livet av honom, som jag den gången tänkte i min nöd, men jag hatade honom så mycket att jag mer än en gång funderade på att ge tillbaka de tjugotvå örfilarna som jag hade fått. Jag minns att jag någon av de första gångerna "hemma" i Wien till och med tittade efter i telefonkatalogen för att ta reda på hans adress. Det blev aldrig mer än så - att ringa och förolämpa honom höll jag mig för god för, och elden brann väl inte så häftigt längre, att jag verkligen skulle åka dit för att "hälsa" på honom.
Vi hade åter en gång haft semester i Wien, och den sorgliga timmen för hemresan hade slagit. Som vanligt hade vi liggplatser på tåget till Hamburg, och som vanligt hade min far följt med till järnvägsstationen för att vinka av oss. Det är alltid lika spännande, när man går utmed perrongen fram till sin egen vagn, eftersom man alltid hoppas på att få en tom kupé. Speciellt den här gången - mina två "mellersta" barn, som vi hade med oss, var ganska små - hoppades jag att det inte skulle vara fullbelagt.
Men när vi kom fram satt det redan en äldre herre i vår kupé och läste tidningen. Han verkade inte speciellt road av att se oss kliva på med småbarnen, så min far såg sig föranledd till kommentaren:
"Oj, då har ni fått en riktig sur typ som sällskap."
Strax efter oss kom ytterligare folk, två unga tjejer, så att samtliga sex platser nu var upptagna. Jag stönade inombords. En fullbelagd liggvagn är en plåga även utan småbarn. Det blir hett på natten, det är dåligt med luft och utrymme, och man får en otvetydig känsla av "sardin på burk".
Barnen skulle ligga i samma säng och vi hade, för deras skull, de nedersta liggplatserna och därmed även fönsterplatserna, så länge det inte var bäddat. Åtminstone det var en fördel, eftersom de då kunde titta ut, när de ändå måste dela på en sittplats. Min fru satt bredvid barnen och jag vid den andra fönsterplatsen mittemot dem. De två flickorna hade platserna vid dörren, därför kom den äldre herren att sitta till vänster om mig. Tåget rullade sakta iväg, vi vinkade, och jag försökte komma över känslan av saknad, som ännu ovillkorligen inställer sig i detta ögonblick, fast jag har bott utomlands i mer än halva mitt liv.
Så småningom kom konduktören, en trevlig typ, som pratade med alla medan han klippte biljetterna. Han förmanade flickorna på skoj att hålla sig borta från Reeperbahn, när de hade kommit till Hamburg. Till min granne sa han: "Det blir att kliva upp tidigt i morgon. Hannover - där är vi redan fyra och femtiotre. Men vi kan alltid lägga på en halvtimmes försening, så att det inte blir fullt så hemskt."
Och när han kollade våra biljetter utbrast han: "Ah, till midnattssolens land!" Han gav barnen var sin låtsasbiljett och delade ut tulldeklarationer till alla. Om vi fyllde i dessa och återlämnade dem till honom tillsammans med våra pass, fanns det stor chans att tullen aldrig skulle besvära oss i natt, förklarade konduktören.
Jag fyllde i våra deklarationer. Namn, adress, resmål, passnummer, medförda varor inklusive valutor, namnteckning. Eftersom jag är nyfiken av mig kikade jag i min grannes pass, när han tog fram det för att fylla i numret i sin deklaration.
Alla mina muskler stelnade till på samma gång, när jag såg namnet. Med stora bokstäver stod det Johan Wiesner. Det var omöjligt. Sådana tillfällen finns inte. Jag ryste, frös och svettades på samma gång. Det kunde inte vara han. Eller kunde det?
Det runda ansiktet, den småfeta kroppen, visst skulle det kunna passa in. Men ändå...
Jag vet inte om det gick sekunder eller timmar medan jag satt där, tills jag hörde min fru fråga: "Vad är det?"
Men jag skakade bara på huvudet, oförmögen att svara, att ens frambringa något läte. En ny chockvåg blixtrade genom kroppen när jag tänkte på hans resmål. Hannover, hade konduktören sagt. Det stämde också! Jag mindes att vår magister hade släkt i Hannover. Det var han. Jag sneglade på honom ur ögonvrån, och plötsligt såg jag. Jag såg ansiktet, hur det hade sett ut trettio år tidigare, visst, det stämde också.
Jag kunde inte tänka klart, jag kunde inte tänkta alls, närmare bestämt. Men jag minns att även barnen tittade konstigt på mig, när jag lämnade tulldeklarationerna på sätet, på väg ut i korridoren för att ta mig en rök. För att vinna tid. För att överhuvudtaget samla en enda uns hjärnmassa ur det kaos som rådde, för att få ett minimum av rationalitet i mina tankar och handlingar.
Ute i korridoren behövde jag båda händerna för att tända cigaretten, så mycket skakade jag. Hela jag var bara känslor.
Vad skulle jag göra nu? Jag stirrade på Wiesner genom glasrutan i kupédörren, tills han tittade upp och såg mig i ögonen - oförstående, naturligtvis. Jag tog en cigarett till, innan jag kände att jag hade återfått fattningen någotsånär.
Min fru hade så klart läst alla historierna, som jag hade skrivit, så att det räckte med att påminna henne om titeln, för att hon skulle förstå vad jag menade, när jag satte mig på min plats igen.
"Ja, och....", frågade hon sen.
"Det är min lärare som sitter här", sa jag. "Han som gav mig de tjugotvå örfilerna."
Även hon var paff och kunde knappt tro det. Vi pratade svenska, så att ingen av de andra skulle förstå oss, fast Wiesner märkte ändå att vi pratade om honom. Han skruvade på sig besvärad, men jag tyckte att han gott kunde känna av det, därför var jag inte heller speciellt återhållsam med mina gester.
"Vad ska jag göra nu", frågade jag min fru. "Ska jag ge honom de tjugotvå tillbaka?" Det sista sa jag på skoj, för att jag redan hade lugnat mig så mycket att jag insåg att man för det första inte kan prygla folk på ett fullsatt tåg, men för det andra skulle jag hur som helst inte klara av det. Det hade kanske varit en annan sak om han fortfarande hade varit trettio - men det här var en äldre man nära pensionsåldern.
Inte för att det hade varit fulare att slå en gammal man, än när han i fullt raseri slog mig som tolvåring, men jag visste att jag inte skulle kunna slå till honom en enda gång ens.
"Låt honom vara", sa min fru inledande. Men det var heller inte bra, jag ville inte missa den chans, som ödet hade presenterat mig på silverbricka, som ersättning för tre decenniers ilskna minnen.
Jag kunde nog förstå min frus inställning, hon hade inte upplevt det själv, hon hade inte stått intryckt bland jackorna, hon måste ha lättare att bortse från vad han hade gjort.
Men - det löste inte problemet för mig. Skulle jag skälla ut honom? Vad skulle väl det ha för nytta? Skulle jag berätta för honom hur vi upplevde tiden med honom? Men skulle han förstå, eller bara låta det rinna av som vatten? Jag funderade en bra stund, sen bad jag min fru att byta plats med mig, så att jag kom att sitta mittemot honom, men framför allt närmare de två flickorna vid dörren, som kanske var i sexton- sjuttonårsåldern. Jag vände mig till dem.
"Mina damer, får jag berätta en historia för er?"
De såg lite förvånade ut, men båda nickade.
"När jag var tio år gammal skickades jag på internat", började jag och såg hur Wiesner ryckte till, mest förvånad. Och jag började med att beskriva internatslivets avigsidor, inklusive trappslitningen och sängupprivningen och skällsorden. Jag citerade en del av de senare, för jag ville vara säker på att Wiesner skulle känna igen sig. Han gjorde nog det, han satt stelt och lyssnade på min historia.
Men han kunde inte ha någon aning om vart jag ville komma. Han kunde rimligtvis inte heller veta vem jag var, jag hade nog förändrats i högre grad än han under de gångna trettio åren. Dessutom var jag för honom en av de många eleverna som han hade haft, vilket inte heller gjorde det lättare.
Jag berättade för tjejerna om permissionsförbuden och hur godtyckliga de brukade komma till - och de ojade sig då och då för att visa sin medkänsla. Jag tror nog att jag pratade rätt så engagerande, eftersom jag själv var känslomässigt så involverad i upplevelserna.
Sen kom jag till den löjliga incidenten med gymnastikbyxorna och örfilerna i garderoben. Och medan de två tonåringarna förfasade sig över händelsen kom jag med min slutkläm:
"Och ser ni, magistern som jag pratade om är den här mannen, som sitter mittemot mig."
Wiesner såg ganska störd ut, och han förnekade det hela.
"Nej, nej! Det är inte jag, ni måste ta fel på person." Det är klart, vad skulle han annars ha sagt? Kanske: "Ja, det svinet är jag."?
Men det spelade ingen roll för mig - och inte heller vad flickorna tyckte eller trodde, för jag hade helt klart för mig att jag bara hade utnyttjat dem för att få min hämnd. Jag njöt av att se Wiesner sitta där lika hjälplös, som jag hade varit, trettio år tidigare.
Strax därefter bäddade vi upp liggbritserna för att kunna lägga barnen. Wiesner hade försvunnit, kanske till restaurangvagnen för en styrketår - han kunde nog behöva den. Så småningom klättrade de båda flickorna till sina britsar högst upp och även min fru gick och lade sig. Jag gick ut i korridoren en sväng till, för att ta dagens sista bloss. Medan jag stod där och rökte kom Wiesner tillbaka.
"Ni har kört ganska hårt med mig därinne", sa han. Jag noterade "Ni"-tilltalet, vilket visserligen är vanligt på tyska, men kändes högst ovanligt från hans sida.
"Tja, tror Ni att trettio år med dessa minnen är lättare att bära på", frågade jag tillbaka.
Jag tror att han insåg att det inte var det - och i så fall hade jag nått längre än jag hade hoppats på. Han frågade också vem jag var, vilket visade att han verkligen inte hade något minne av händelsen. Jag talade om det.
"Det är konstigt. Jag minns Er inte som någon problemelev", sa han sen, kanske mest för att vara snäll. Jag hade dock ingen lust att fraternisera med honom, så jag tog adjö ganska kyligt och gick till kojs. När vi väcktes nästa morgon, en halvtimme före ankomsten till Hamburg, hade Wiesner redan gått av.

Idag har det gått ytterligare några år sedan mötet på tåget. Jag undrar om Wiesner fick något att tänka på genom denna ofrivilliga feed-back, som jag utsatte honom för. Fast egentligen spelar det ingen roll längre. För mig är det långt viktigare att jag känner att det numera är ett avslutat kapitel.
Det är inte så att jag har börjat älska internatstiden, de beska minnena består, men det glödande hatet är borta, och det är skönt. Jag har inte förlåtit Wiesner heller, det kan jag inte, men det har lagts en slöja av likgiltighet över det som inträffade - och jag anklagar honom inte längre i mina tankar. Kanske har han lärt sig något av vårt möte på tåget, kanske inte. Fast det är inte längre min sak att tänka på - var och en av oss måste ju ta ställning till sina egna handlingar i livet.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 1974, 1996, 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


29.6.2018 by webmaster@werbeka.com