DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

När jag på somrarna går förbi en fotbollsplan, där det spelas en knattematch, stannar jag ofta en stund för att titta på. Och jag måste tänka på hur tiderna har förändrats. Det är naturligtvis skönt för grabbarna att allting är ordnat och att de bara får en tid och en träffpunkt för att sen endast tänka på matchen. Och ännu bättre är det att de får en grundträning i klubben, som de tillhör. Men å andra sidan lär de sig aldrig att organisera, att sätta igång saker själva ... Jag flyttar tillbaka mina tankar sextio år, till Klosterneuburg, till vår sommarstuga där i "föreningen för småträdgårdar", som den kallades. En bit längre bort hade militären en förläggning och mellan den och oss fanns det en ganska vildvuxen äng, som soldaterna använde till att gräva skyttegravar, springa hinderbana och liknande. När de inte var där, var vi där. Det var aldrig någon som sa någonting. Skyttegravarna var bra för att leka kurragömma i och hinderbanan var bra för att riva upp benen på taggtrådshindren. De sa ingenting ens när vi grävde fotfästen i den djupa sandgropen, som de skulle hoppa ner i och ta sig ut ifrån. Gräset tjänade till allehanda aktiviteter. Föräldrarna brukade spela volleyboll där på helgerna, vi barn hade kapplöpningar och spelade fotboll. Några hastigt avtagna och hopknycklade tröjor tjänade som målstolpar. Min kompis Herbert ägde till och med en läderboll. Det var speciellt vi två, som var fotbollsbegeistrade. Det var också våra två familjer, som bodde där hela somrarna. De andra kom mest bara över helgen.

Sen, tre dagar före min tolfte födelsedag, beslutade Herbert och jag att bilda en fotbollsförening. Vi tyckte det var lite fattigt med att ha en förening med bara två medlemmar, därför tog vi även med Herberts kusin, fast hon var en flicka. Å andra sidan skulle hon senare även hoppa in och spela en match, när vi hade ont om folk. Om man ser det så, var vi nog kanske först med damfotboll ... Vi behövde naturligtvis också ett namn. Men det föll sig ganska logiskt. Småträdgårdsförening hette på tyska "Kleingartenverein" och vi fanns i Klosterneuburg. Vi var en idrottsförening, en "Sportverein", och där hade vi namnet: Klosterneuburger Kleingarten Sportverein. Naturligtvis hade ingen varken ork eller tid att uttala hela namnet, så vi blev KKSV, eller Ka-Ka-Ess-Fau på tyska. När vi nu hade en förening, behövde vi också motståndare. Dessa hittade på andra sidan banvallen, där det fanns en hel del stora handelsträdgårdar, med barn i ungefär vår ålder. Vi var inte alltid bästa vänner, när vi råkade vara samtidigt på militärens övningsfält. Av och till flög mången sandbomb mellan skyttegravarna, där var sitt gäng hade gömt sig. Men efter en del förhandlingar kom vi överens om att vi skulle spela en match mot varandra. Gräsplätten var inte stor, därför skulle det knappast ha varit möjligt att spela med fullt lag och dessutom få in en boll på planen. Därför spelade vi mest med omkring sex, sju man.

Klubbens annaler skrevs in där

Helt fastlagt var inte det heller, det berodde också lite på spelartillgången. Men - 1960, datum framgår inte av annalerna, spelade KKSV sin första match. Och vann! 4-3, efter 3-2 i halvtid. Och undertecknad sköt sin första hattrick. Året därpå skulle det bli en revanschmatch. Våra motståndare hade inte ens något namn på sitt lag, utan kallades av oss simpelt för "trädgårdsfolket". Men de kom ihåg förra årets förlust och hade samlat ihop lite större grabbar. Det blev en katastrof. 1-7 i halvtid blev hela 2-11. De hade sannerligen fått sin revansch. Jag hade tjatat mig till att min mormor skulle sy nummer 10 bakpå min tröja. Det innebar på min tid att man spelade i vänsterinnerposition. Förr spelade man nämligen med fem anfallare, som backades upp av två mittfältare och tre man i backlinjen. Det var först vid VM 1958, som Brasilien presenterade ett nytt spelsystem, som blev ett 3-4-3. Eftersom Brasilien vann detta VM, fanns det snart efterföljare. Numreringen var alltid 1 till 11 för laget som löpte in på plan. Man började numreringen med målvakten och slutade med vänsteryttern. Idag förstår jag inte riktigt, varför jag skulle spela till vänster, eftersom jag är högerfotad och min ytterrist är inte heller speciellt vass. Men jag antar att det var någon idol, som hade nummer 10, förmodligen Helmut Senekowitsch, som spelade i landslaget och kom till Vienna (det enda laget, som räknas) år 1959. Under vårt tredje år kom någon på idén att spela en match mot föräldrarna. Det blev nästan en riktig fotbollsmatch, eftersom föräldrarna fixade till avkvistade grenar som målstolpar istället för plaggen, som vi brukade använda. Och nu var det ju inte längre svårt att bedöma, om det var stolpe-in eller stolpe-ut. Det blev en tät match, som KKSV tog hem 7-6 efter 3-2 i paus. Men det var den matchen, som gjorde oss berömda. Trädgårdsföreningen hade nämligen en anslagstavla vid ingången till området, där jag satte upp ett tre sidor långt (handskrivet) referat från matchen. Det skulle snart visa sig att det var ett genidrag, att göra oss kända på så sätt. Returmatchen mot föräldrarna någon vecka senare gick inte lika bra, men sen kom det en cupmatch. Jag minns tyvärr inte något närmare om hur det var organiserat. I alla fall lottades vi mot "Sachsenviertel Schüttau", som bestod huvudsakligen av killarna från "trädgårdsfolket", som nu hade lagt till sig med ett namn. Men inför den matchen gick vi runt till alla det 50-tal medlemmar i vår trädgårdsförening och sålde biljetter. Folk log åt oss barn och betalade. Vi fick ihop 277 Schilling! Vi var plötsligt en rik klubb. Det motsvarade i runda tal 200 spårvagnsbiljetter, som på den tiden kostade 1,30 Schilling. Eftersom de idag kostar 2,40 Euro, och en Euro är cirka 10 kronor, så fick vi ihop nära 5000 kronor i dagens pengar.

Vi lånade också stolar och bänkar, som vi ställde vid sidan av spelplanen, så att folk kunde sätta sig. Det kom faktiskt en del åskådare, vill jag minnas. Det blev en glädjens dag, eftersom vi vann 5-2, efter att ha legat under 1-2 i halvtid. Men vad hjälpte det, när vi förlorade returmatchen med 6 mål. Så mycket för avancemang i cupen ... Det gick inte året därpå heller. Vi mötte Austria Klosterneuburg i cupen och förlorade båda matcherna 0-1, repsektive 2-3.

Laguppställningen läses framifrån, enligt dåtidens offensiva system: 3 anfallare, 1 mittfältare, 2 backar och en målvakt

Jag försökte få lite ordning på vårt lag och ville införa en spelarlicens, men såvitt jag vet, var jag den ende, som verkligen offrade ett foto på det projektet. Jag minns inte det heller exakt, men jag skulle tro att det skedde för att konkurrensen från andra klubbar började märkas och jag ville nog "låsa" våra spelare till klubben, så att de inte frestades av bättre organiserade lag. Austria Klosterneuburg var nämligen början till ett "riktigt" fotbollslag, som, när jag redan hade åkt till Sverige, började i division åtta, och gick upp till division tre så småningom. Det laget innehöll fortfarande en del grabbar, som vi hade mött på vår "hemmaplan". Jag spelade förresten min sista match för KKSV mot just Austria Klosterneuburg på en stor plan med ett elvamannalag. Vi förlorade 4-1, och när jag kom hem hade jag 39 graders feber och början till påssjuka.

Året därpå var det slut för KKSV, liksom för hela trädgårdsföreningen. Marken ägdes nämligen av Klosterneuburgs stiftskyrka och det 99 år långa arrendet löpte ut. Kyrkan ville inte förlänga det, utan sålde marken till industriföretag, som förmodligen hade bättre bud än ett 50-tal vanliga knegare. När jag vid ett av mina senare besök i Österrike åkte förbi, där vi hade haft vår sommarstuga, fanns det nu istället för fruktträd och gräs betonerad mark och där vår sommarstuga hade stått, låg hundratals slitna bildäck. Och även om jag redan bodde i Sverige sen några år, gjorde det fortfarande mycket ont att tänka på vad som hade skett. Att man hade sålt ut sommarparadiset för många barn - och vuxna med, för den delen - för sketna pengars skull. Att det var kyrkan - som predikar medmänsklighet och omtanke - som hade gjort det, gjorde inte saken bättre.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av