DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Tre gånger A: Astrologi, Alternativ och Aten


Det nya året började med en otrevlig skräll. Min syster ringde och berättade att min mor låg på lasarettet. Hon hade förts dit medvetslöst. Det berodde på ett diabeteskoma, fast ingen hade haft en aning om att hon var sockersjuk. Nåväl, man fixade till det och hon kunde komma hem igen efter en dryg vecka. Men det är klart, hon tog det mycket hårt. Det skulle nog visa sig senare också. Till saken hör, att min syster hade flyttat hemifrån - hon skulle gifta sig senare på våren. Det kan nog hända att det var en utlösande orsak. Jag tror att psyket och hälsan har ett mycket större samband än läkarvetenskapen tror.
I stora samhället hade Miljöpartiet bildats för någon månad sedan och många i Alternativrörelsen var engagerade. Till nästa val skulle man sätta ihop folk till valsedlarna. Man kom då till mig och frågade om jag skulle kunna toppa kommunlistan i Västerås. Jag blev mycket förvånad. Men det var inte så himla långsökt egentligen, eftersom jag genom jobbet arbetade med Alternativkampanjen och Studiefrämjandet dessutom var ett opolitiskt studieförbund. Det skulle ha passat ganska bra i Miljöpartiets profil. Men jag avböjde. I ett brev till min far skrev jag att jag ansåg att politiken var ett alltför smutsigt område, med mygel både inom och mellan partierna. Idag funderar jag ibland hur det hade varit, om jag hade suttit av mina tolv år och sen fått gå i "pension" med fyrtiosex ... Men som min far brukade säga: "Det är bättre att kunna raka sig." (Eftersom man fortfarande kan titta sig själv i spegeln, om man har ett hyggligt samvete.) Och om jag idag tänker på allt, som skulle hända under de kommande åren, då är jag glad, att jag stannade utanför politiken.
En annan sak, som jag berättade i samma brev, var att vi hade en tuff vinter. Den sjunde februari skrev jag att vi inte hade haft en enda dag med plusgrader sedan Lucia. Vintrarna för fyrtio år sedan var mycket kallare och mycket mer snörik än idag. Därför är det för mig ganska uppenbart att det sker en klimatförändring. Jag låter det dock vara osagt, om det är endast på grund av människans påverkan, eller om det har naturliga orsaker.
För jobbets del hade jag ett nyt projekt i tankarna. Astrologi var en ny trend, som märktes genom att det pratades om den, det kom nya böcker, med mera. Även Anne Marie och jag började titta lite på det. Jag fascinerades i början framför allt av siffrorna, med vilka man kunde räkna fram diverse uppgifter. Jag är ju rent allmänt siffertokig och dessutom astronomiskt intresserad. Jag lärde mig alltså hur man räknade ut ett födelsehoroskop och påtade ihop familjens horoskoper med hjälp av böckerna. Men det var naturligtvis något, som vi skulle kunna genomföra i studiecirkel. Problemet var att man behövde en studieplan, för att kunna genomföra en studiecirkel i något ämne. Jag använde alltså mina nyförvärvade kunskaper och plitade ihop en studieplan. Det blev tjugoåtta maskinskrivna sidor, som jag skickade till vårt riksförbund för godkännande. Och - egentligen mot förmodan blev studieplanen godkänd.
Arbetet med Alternativkampanjen fortsatte och växte. Jag hade själv blivit engagerad, dels i kärnkraftsmotståndet och dels i Fredsrörelsen. Det fanns en vision om att man skulle kunna förändra samhället. Fast det gick inte då heller, lika lite som idag.
Och det kommer inte att gå i framtiden heller, så länge våra politiker visserligen pratar om förändringar, men i verkligheten kryper långt in i baken på finansjättar och storföretag. Dessa har nämligen inget annat i sikte än sin egen profit. Se bara på en idiot som Donald Trump. Han är både politiker, finansjätte och storföretagare - och han förnekar att klimatförändringen överhuvudtaget finns ...
Alternativkampanjen däremot hade ideal. Tyvärr innebar de lösningar, som till en del gick emot Medelsvensson. Ta bara ett högre bensinpris som exempel - och därför var det från början ett luftslott, att det skulle kunna bli en folkrörelse, som skulle kunna uträtta någonting. Ändå vill jag påstå att den fyllde sin funktion, eftersom åtminstone en del började vakna. Vi började miljömärka varor med gröna svanar och liknande och vi började prata om ekologisk odling. Den senare var för all del dyrare i produktionen, men istället mindre giftig. Detta har utan tveckan en förankring i Alternativkampanjen, hur mycket genomslagskraft det får, är en annan sak. Men det var i alla fall bra folkbildning, eftersom den fick folk att tänka.
Alternativkampanjen var inte heller en lokal företeelse, utan tanken fanns i större eller mindre grad över hela landet. I Stockholm hade man gjort en vandringsutställning, som gick på turné i hela landet. När den kom till oss, var det dags för en tidningsintervju igen. Jag ska inte förneka att jag hjälpte till med tips till VLT, men jag gjorde det mindre för egen vinning, än för att föra fram Studiefrämjandet i rampljuset. Det hjälpte. När vi sammanfattade året, kunde vi konstatera att vår avdelning hade ökat antalet studietimmar med blygsamma tre procent. Fast Studiefrämjandet generellt hade förlorat arton procent, och samtliga studieförbund tillsammans hade backat hela tjugotre procent!
Ännu en gång var jag tacksam över att jag hade tagit mig tid till alla konferenser förra året, för att kunna analysera studieförbundens nya villkor och arbeta därefter. Naturligtvis bidrog det också, att jag försökte ställa Studiefrämjandet i rampljuset, så fort möjlighet gavs.
Fast det var ännu bättre än så. När bokslutet hade gjorts hade vi gått med ett överskott på 116000 kronor - vi hade mer än halverat våra kvarvarande skulder, som dock fortfarande gick upp till 104000. Överskottet detta år gick upp till nästan tio procent av omsättningen - ett resultat, som vilket företag som helst gladeligen skulle nöja sig med.
Min målsättning har alltid varit att göra folkbildningen så billig som möjligt och inte att kamma hem stora vinster. Men det är klart, vi var ju tvungna att betala av skulderna, som hade lastats på oss. Och när väl det var gjort, ville jag bygga upp en stabil kudde, som man skulle kunna falla tillbaka på, om det på något sätt blev en ny ekonomisk smäll.
Men jag ska inte föregripa, det hände en del innan säsongen var över. Förutom Alternativrörelsen, blev våra medlemsorganisationer allt aktivare, därför började det hagla inbjudanden till möten och evenemang, som här från Kennelklubben. Och vad skulle jag göra? Jag var ju tvungen att hålla dem vid gott mod, därför gick jag på allt sådant.
En liten tröst i allt jobb var att vi hade bestämt att lägga budgetkonferensen utomlands. Efter mycket om och men blev det Ugglornas stad. Ugglan är ju gudinnan Athenas attribut och symboliserar hennes visdom. Och mycket riktigt fick Aten sitt namn av henne. Det var en tävlan mellan havets gud Poseidon och Athena, om vem som skulle få bli stadens skyddspatron. Befolkningen sa, att den som skulle ge den bästa presenten, skulle vinna kampen om den äran. Poseidon knackade på en sten och skapade en källa. Men Athena gav folket olivträdet och fick därmed överhögheten. Sålunda gick en av mina drömmar i uppfyllelse.Tänka sig; att komma till Aten och dessutom få betalt för det ...
Jag hade dock inga större samvetskval, när jag tänkte på hur mycket jag faktiskt slet för att få verksamheten igång. Dessutom var jag ju ansvarig för att hålla i konferensen. Och det var också jobb. Visst, de andra styrelseledamöterna fick inte ett öre. De måste tvärtom ta ledigt från sina jobb. Å andra sidan var det ju deras studieförbund - de blev ju utsedda av våra medlemsorganisationer. Medan jag var anställd.
Akropolis gjorde ett mäktigt intryck. Jag minns rysningen över ryggraden, när vi kom upp på platån och Parthenontemplet låg framför oss. Vilket kulturarv! Samtidigt var templet ett exempel på världens vansinne. Det hade nämligen inte vittrat sönder till dagens utseende, utan det förstördes i ett krig mot turkarna. Grekerna hade ett ammunitionsförråd i templet och turkarna sköt mot det. Tänk om det inte hade hänt. Då hade kanske denna underbara byggnad överlevt helskinnat i alla 2500 år ...

 
Men även allt annat var nytt för mig. Jag hade ju aldrig varit vid Medelhavet förut. Alla dessa intryck: den annorlunda byggnationen, kaoset i trafiken, människornas kynne, den ovana maten, inkastarna till affärer och krogar. Det var helt enkelt en annan värld. Och jag njöt i fulla drag. Inte för att jag köpte vare sig juveler eller pälsar, men jag sparade visitkorten som minne.
Däremot var jag väl ute på kvällarna och de två lediga dagarna vi hade. Jag fick också briljera med mitt lokalsinne. Ett gäng hade åkt i taxi upp till plaka, för att äta gott. När vi var klara ville de flesta ta en taxi tillbaka. Men det var en varm kväll, så jag föreslog att vi skulle promenera tillbaka. Det var bara en som hängde med mig, de andra litade inte på att jag skulle hitta hem. Men jag hade givetvis tittat ut genom fönstret, när vi åkte bil och hade några landmärken till hjälp. Det gick raka spåret. Jag menar, även om vi hade gått vilse, hade vi alltid kunna ta en taxi sedan.
 
Det fanns dock en del folk, som överhuvudtaget föredrog att sitta på hotellets takterrass och pimpla ouzo. Fast jag förstår inte vitsen med att åka någonstans och inte vilja se så mycket som möjligt. Dock må var och en bli lycklig efter efter sin smak.
Fast vi jobbade naturligtvis också. Jag minns kvällen, när vi hade blivit klara med budgeten och alla hade försvunnit till sina rum. Jag ögnade igenom siffrorna en gång till och blev alldeles kall. Jag gick genast till ordföranden och berättade att det ju fattades hundratusen. Han reagerade kvickt och bra. Trots att alla var trötta efter en dags sifferarbete, sammankallade han gänget och vi gick igenom siffrorna en gång till. Tack och lov visade det sig, att det bara var ett banalt räknefel, som hade smugit in sig.
När även verksamhetsplanen var klar, gick vi alla för att äta en grekisk middag på Plaka. Även om jag förstår att det var gjort för turisterna, var det utsökt mat och en grekisk touch i underhållningen. Visst, de kunde ha tagit bort plasten från stapeln med tallrikar, innan de kom in för att hacka sönder dem. Magdansösen var kanske bra, det var första gången jag såg en, så jag hade inget att jämföra med. Men jo, det var medryckande. Till och med min återhållsamme ordförande (som aldrig ville vara med på bild) frågade efter ett tag, om även vi skulle börja kasta avklippta nejlikorhuvuden på dansösen. Blommorna sålde man vid borden.
Men det fanns trots allt några nämnvärda händelser utanför jobbet. Som vanligt gjorde SJ bort sig, när jag tillsammans med barnen skulle åka till Norrland över sportlovet. Våra platser var dubbelbokade och det satt redan folk där, när vi klev på ... Det var dock inte för snöns skull, att vi åkte till Norrland. Den tjugoförsta mars noterade jag att det hade kommit tjugo centimeter nysnö i Västerås.
Medan vi var i Norrland, visades "Irma la Douce" på TV. Jag såg filmen igen, för att jag gillar en del uttalanden, som glädjeflickan häver ur sig: "Det är bara när det gäller att älska, att det är fult - att hata är aldrig det." Eller: "Förbud sätter vi bara på kärleken - hatet är aldrig förbjudet." Varje dag bode sådana citat visas på TV, istället för all smörja, som vi begåvas med.
Till sist en sak, som hände i stora världen, som jag också har synpunkter på: Kriget om Malvinas utspelades. Malvinas? Jodå, det är den inhemska benämningen på det som vi häromkring kallar för Falklandsöarna. Det blev inget stort krig, därtill var engelsmännen alltför överlägsna. De behövde bara skicka två krigsskepp, för att argentinarna skulle ge upp. Men mina synpunkter gäller den engelska tjockskalligheten, om att - i dagens värld - inte återlämna erövrade områden, som skulle ha en bättre naturlig hemvist. Det må gälla Malvinas, eller Gibraltar eller för all del även Nordirland, samt en hel del öar över hela världen.



Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


1.8.2019 by webmaster@werbeka.com