DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Maria Dolores hade under hösten gjort oss bekanta med Hansi och Evelyn. Hansi var sockerbagare och född i Tyskland, nästan vid gränsen till Österrike. De hade också två barn, Sabine och Susi, som också var i "rätt" ålder för våra barn. Dessutom bodde de också på Vallby, bara några hus längre bort. Vi hade bjudit in dessa två familjer att fira nyårsafton hos oss. Helt apropå dök också min far upp över nyår, så att vi fick ihop ett trevligt litet party, som välkomnade vårt första helår i Västerås.

Annars började det nya året, som det gamla hade slutat. Jag fick bra med jobb, kom upp i 33 timmar i veckan, när en normal lärararbetstid räknades som 25. Med andra ord arbetade jag 130 procent under de bästa månaderna. Kursverksamheten hjälpte till, där de kunde, för att förbättra min situation. Jag fick till exempel min undervisning hos Gränges Metallverken godkänt som universitetscirklar, eftersom det handlade om teknisk undervisning. Dessa var naturligtvis bättre betalda. Jag hade också fått undervisning i Avesta, fast detta också i Kursverksamhetens regi. Ett tag var det fråga om jag skulle få dessa timmar som konsult - och då naturligtvis få mycket mer betalt, men det blev inget till slut. Jag har ett kuriosum från denna tid. Av någon anledning behövde jag åka taxi hemifrån till järnvägsstationen, då jag skulle till Avesta. På kvittot finns datumet angivet och även summan. Tänka sig att en taxi från Vallby till Centralen kostade inte mer än 13 kronor! Jämför det med dagens priser, även om man räknar penningvärdeförsämringen ... Men det är klart, då hade taxi fortfarande normala priser, som överallt annars i Europa, nämligen för körsträckan. Inte som idag, då man låter kunderna betala dubbelt, dels kilometer, dels tiden - då varje rödljus kostar ett antal kronor. Detta är en hemgjort svensk vansinnighet!

Men tillbaka till mina timmar. Det är klart, att timmarna skulle förberedas, vilket ökade även förberedelsetiden med 30 procent av en normal tjänst. Å andra sidan vet jag att mina elever uppskattade mina insatser. De uppskattades tydligen även på högre ort, eftersom jag under våren fick en förfrågan av Länsskolnämnden, om jag kunde hålla ett sex timmars föredrag för tysklärarna i Västerås, respektive Uppsala.

Jag skulle prata om undervisningen generellt, men även berätta om Österrike. Klart jag ville, det innebar ju en tusenlapp extra. Naturligtvis var det rätt slitsamt att jobba så mycket. Jag minns med fasa mina tisdagar, som var speciellt tuffa. Jag gick hemifrån vid halv sju på morgonen, för att åka till Avesta. Klockan nio började jag undervisa på stålverket där. Klockan tolv hade jag en timmes lunchrast och sen åter undervisning med en annan grupp till klockan fyra. Sen med tåget hem - då jag kom tillbaka till Västerås vid 17.30. En timme senare började mina två kvällskurser, som slutade 21.30. Hem kom jag sen vid halv elva, efter tolv timmars undervisning och sexton timmars bortavaro. Tack och lov var de andra dagarna inte lika jobbiga. Jag tjänade ganska bra, jag kom upp till mellan tre och ett halvt och fyra tusen på fyra veckor, alltså runt fyra tusen i månaden. Det var en ganska hygglig inkomst på den tiden. Men vad hjälpte det, efter skatt, kvarskatt och återbetalning av studielån var bara hälften kvar och det räckte just till att överleva. Jag protesterade hos många ställen, både i telefon och brevledes, överklagade i flera fall - men inte heller på den tiden kunde man uträtta mycket mot myndigheter.

Men sen belönades allt slit i alla fall av högre makter, när jag vann bilen. Hur det gick till har jag berättat i en egen artikel, som kan nås genom länken i raden ovanför. Till vänster finns familjen med Pekka Langer hos Fiat i Stockholm och till höger min helt egen bil i silver metallic. Nog var den bra mycket snyggare i silver, än den röda, som Fiat hade ställt upp där?

Bilen fick stå på gården hos Maria Dolores och Göran, tills vi hade sålt den. Det tog några veckor, tack för hjälpen. Det var skönt att veta den på ett säkert ställe. Bilens nypris var dryga 20000 kronor, vilket motsvarade ungefär ett halvårs bruttolön. Jag tror nog att bilarna idag är förhållandevis något billigare, jämfört med en lärarlön. Jag försökte med två annonser i tidningen, samt förfrågningar hos bilhandlare, men det bästa budet jag fick för den var 15000. Jag sålde den till slut, det var ju i alla fall vunna pengar. Något, som jag verkligen njöt av, den första våren i Västerås, det var att det blev snabbare varmt. Jag minns att jag satt vid öppet fönster i solen redan i april. Det hade varit omöjligt i Umeå.

Hansi var engagerad i Vallbys kvarterskommitté och han initierade en fotbollsturnering för grabbar mellan 7 och 10 år. Svartådalen, den lokala fotbollsföreningen, hoppade in som medarrangör. Pojkarna delades upp i två klasser efter ålder. Det blev fyra lag för 9-10 år gamla och två lag för de yngre, där Roland var med.

Alla mötte dock alla, även om de yngre inte hade en chans mot två år äldre killar. Men så skulle de båda yngre lagen mötas. Här kommer min - kanske något subjektivt färgade - beskrivning i brevet till min far: "I först halvlek stod Roland i mål och höll nollan. Efter pausen spelade han ute, motståndarna sköt 1-0 i första anfallet. Så var ställningen tills tre minuter före slutet. Då får min son bollen vid mittlinjen, spelar av en back (fler fanns det inte, för alla andra sprang efter bollen), går själv, målvakten kommer ut och han lobbar perfekt över honom. 1-1. Slutresultat. Det var absolut hans match. Jag gladdes minst lika mycket över målet, som han."

Det hade varit ett jobbigt år för mig, så jag såg verkligen fram emot att få semester i mitten av juni. Mycket rekreation blev det dock inte, för den 23:e ville vi redan vara i Wien och se landskampen mellan Österrike och Sovjet. Vi förlorade 1-2, men det var ändå en upplevelse, inte minst för grabbarna, att se en landskamp live. Laguppställningen bildade förresten stommen till laget, som två år senare kom femma i VM i Argentina. Namn som Pezzey, Hickersberger, Schachner, men inte minst Prohaska och Krankl är än idag inte glömda.

Våra semestrar hittills hade ju alla gått till Wien, eftersom vi då kunde bo billigt hos min far. Men när vi sålde bilen, bestämde vi oss att vi skulle åka någon annanstans också, den här gången. Jag hade bett min far att hitta lämpliga resmål och slutligen att beställa en charterresa till Albena i Bulgarien. Det var spännande, inte minst för att det var första gången vi satt på ett flygplan. Men det fanns andra intressanta upptäckter. Maten kostade knappt någonting. Chopska, som man ofta fick till förrätt, var så bra, att jag fortsatte laga den hemma. Lite gurka i mitten, tomater runt, riven fårost och färsk persilja på topp - färdigt.

Och snapsen, mastika, serverades i fulla glas, som rymde en hel deciliter. Mastika är också något anisblandat, som i så många länder i sydöstra Europa. Jag har även här ett litet minne från resan, fast mina koppar är bara drygt hälften så stora som de var där. Det finns andra minnen också. Vid frukosten var det Nescafe i kopparna, så att man bara behövde hälla på vatten. Men det var alldeles för lite, bara ett tunt lager i botten. Så, man går genast till ett tomt grannbord, tar en kopp och vill hälla ihop två "portioner". Men se, det går inte. De har nämligen lagt Nescafet i en blöt kopp, så att det har klistrats fast i botten ... Och inte kunde man väl ställa sig och skrapa ut koppen med en sked, mitt i matsalen. Fast, klart, det var för mer än femtio år sedan och på den tiden var det nog ännu svårare att få tag i varor från Väst. Å andra sidan minns jag att de hade "nektar" gjord på aprikos, som de sålde på halvliterflaskor. Det var en dröm. Det kan våra dagars nektar från affären inte komma i närheten av. Dessutom är jag rätt övertygad om att de använde bättre råvaror i Bulgarien. Befolkningen var vänlig. Ofta fick man ju klara sig med teckenspråk framför allt bland lokalbefolkningen, men man fick avsevärt många fler leenden än man får här hemma idag. En dag hade vi åkt någonstans och ville inte vänta på bussen, så vi började gå på landsvägen. Då kom en gammal, fårad bonde med en åsnekärra förbi oss.

Han stannade och tecknade att grabbarna skulle få hoppa upp på kärran och få åka med. Barnen var glada förstås och vi kunde lätt hålla jämna steg med den gamla åsnan. Haglet är ett annat minne. Det började plötsligt, utan förvarning. Och det gjorde ont. Vi sprang och hade inte långt till närmaste betäckning. Ändå fick min far två jack av hagelkornen, ett i huvudet och ett på vaden. Och sen var det lika plötsligt över. Det fanns ju inte så himla mycket att se i en liten by som Albena, därför gjorde vi utflykter.

Vi åkte med bus till Baltjik och till Constanta i Rumänien, bara för att se något annorlunda. Nog lär vi ha badat i Svarta Havet också, men det minns jag inte. Allt som allt var det en häftig upplevelse, vår första semester till ett okänt ställe. Efter två veckor åkte vi tillbaka till Wien, men det var långt ifrån slut på semestern. Veckan därpå åkte vi för några dagar till Budapest, en stad som har gjort ett bestående intryck på mig. Dels är det Donau som rinner genom staden, denna vackra, lugnande och samtidigt skrämmande floden, som i min barndom hade stor betydelse för mig. Dels är det byggnaderna, som till exempel parlamentet, som ligger direkt vid vattnet. Och dels är det belysningen på kvällen, som har gett mig outplånliga synintryck.

Resten av tiden tillbringade vi sen i Wien igen. Där var vi med om en historisk händelse, den 1:a augusti. När vi vaknade, berättade man i radion att Reichsbrücke, en av Wiens viktigaste broar över Donau, hade störtat in tidigt på morgonen. Naturligtvis gick vi dit för att titta. Och visst var det en förskräcklig syn. Mittdelen av bron låg i vattnet, men på bron stod fortfarande en linjebus, som just var på väg att börja med dagens persontrafik. Dessutom hade det funnits två personbilar på bron, när den rasade, som dock hade spolats bort. Otroligt nog hade alla tre förarna klarat sig, så att det inte skedde något dödsofffer. Men man ryser, om man tänker på att det hade hänt lite senare under morgontrafiken ...

Allt som allt var vi borta hemifrån i drygt sex veckor. Från hemresan har jag också ett tidsdokument kvar, nämligen valutadeklarationen, som man behövde fylla i, om man ville åka in eller genom DDR. Många ansåg detta vara onödig byråkrati, eller helt enkelt en förolämpning mot turister. Men i ett land, där den egna valutan undergrävs av hela västvärlden genom svartväxling, måste man ju försvara sig på något sätt. För att om man spenderar mer pengar än man har deklarerat för, lär man ju ha växlat svart och svårt att förklara det. Mitt exemplar har raritetsvärde, för i normala fall samlades dessa in av tullen. Tydligen fanns det trots allt luckor i systemet, annars kunde jag inte ha kvar papperet.

Väl hemma började genast ekorrhjulet snurra. Jag tappade en cirkel hos Gränges, vilket var synd, eftersom de ju räknades som universitetscirklar. Men jag fick istället två kurser hos TBV och dessutom några timmars privatundervisning hos Grevinna Cronstedt. Jag minns inte det, men jag har ett sålunda märkt utbetalningskvitto över 250 kronor av henne. I övrigt började livet gå sin gilla gång. Eftersom man inte ville ha min lärobok med nya idéer, jobbade jag med en konventionell sådan. Jag tryckte upp en stencilupplaga för att använda den som testmaterial under höstens cirklar. Jag sålde den för tjugo kronor per exemplar och gjorde med detta mer pengar (svart, om jag tänker efter - ajaj), än jag sedan fick för den tryckta boken. En mer detaljerad beskrivning över bokens tillkomst finns att få genom länken på raden ovanför. Tillsammans med dedikationen till boken, fick jag ett mycket vänligt brev av Johannes Mario Simmel, som jag hade bett om copyright, för att kunna använda ett avsnitt ur en av hans böcker. Den andra celebriteten, som jag skrev till ungefär samtidigt, var Olof Palme, som ännu var statsminister. Det offentliga fylleriet hade nått orimliga gränser, liksom översocialiseringen av folk som missbrukade samhällets stöd. Han höll inte med mig alls, men så förlorade han också valet tre dagar senare. Jag tycker nog att Palme var en stor politiker. Men som de flesta, om inte alla övriga, hade han en ganska dålig insyn i genomsnittsmänniskans vardagsliv. I Rolands fotbollsserie spelade laget två gånger oavgjort även mot åldersklassen 9-10 år, i reuturmatcherna på höstkanten. Sen kom returmatchen mot de jämnåriga, som Rolands lag vann med 1-0. De hade alltså undvikit sista platsen och hade faktiskt häng på att bli fyra.

Anne Marie fick ett vikariat den hösten, hon skulle undervisa några blivande förskollärare. Det blev bara 16 timmar, men ett löfte om att hon skulle få en egen kurs efter jul, med 4 timmar i veckan. I oktober åkte Anne Marie och Gunnar upp till Skarda några dagar, för att Elna fyllde 50 år. Jag hade ju kurser och Roland skola, därför höll vi två ställningen på hemmaplan. Jag hade lovat Roland att han skulle få följa med och titta på min undervisning, så han var med både hos Gränges och på någon kvällskurs. Tyvärr hade året en mycket trist avslutning, för Konrad, min svärfar, fick en hjärtinfarkt två veckor före jul och dog på lasarettet.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av