DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Det var senast nu jag upptäckte att jag skulle få betala av mitt studielån under hela mitt liv. Jag var skyldig knappa sjuttiotusen och skulle betala 3039 under 1977. Det var bara det, att året innan hade skulden räknats upp med dryga tvåtusen. Om jag amorterade skulden med tusen kronor per år, skulle det ta en evighet, innan jag var klar. Nu var det väl så, att uppräkningsdelen krympte med tiden, eftersom lånebeloppet blev mindre, men det kändes inte som någon stor lättnad. Tretusen kronor var alla gånger en månadsinkomst efter skatt. Annars började det gå lite rutin i mitt liv, åtminstone vad jobbet beträffar. Jag fick för all del bara ihop 28 veckotimmar den här terminen, men å andra sidan gavs min bok ut i februari och då fick jag en tredjedel av upplagan i förskott - hela tvåtusen kronor efter skatt - vilket jämnade ut en del av inkomstbortfallet. Men så upptäckte jag en sak, som lät mig gå på barrikaderna. Om Kursverksamhetens administrativa personal behövde åka någonstans, fick de lön för resetiden. Då var det väl inte mer än rätt, att jag skulle få betalt för tiden på tåget till Avesta, som varje vecka tog tre, fyra timmar av min tid. Jag bråkade en hel del om det, men jag ansåg ju att det inte var mer än rätt. Det kom högt uppsatt folk från Uppsala för att prata med mig, som till slut rådde mig att gå med i facket. Han tyckte väl att facket var lättare att handskas med. Det bråket förtog en del av den bra stämningen på Kursverksamheten, så att jag började fundera på att söka mig därifrån.

Kommunen sökte en tysklärare för hemspråksundervisningen. När jag var på anställningssamtal, sa människan, som jag pratade med, att jag utan tvekan hade de bästa kvalifikationerna, men att jag ändå bara var tvåa. Kommunen hade nämligen en tyska, som hade varit idrottslärare. Men hon hade skadat sig i jobbet och nu måste kommunen skaffe ett ersättningsarbete. Så hon skulle nog få bli hemspråkslärare, om hon ville ha jobbet. Hon ville. Men tillsvidare hade jag ju mina företagskurser i Avesta och hos Gränges, även om det var sista terminen för båda. Jag fick mycket goda vitsord från båda ställena, som framfördes till Kursverksamheten.

När man talade om det för mig, svarade jag att man ju kunde tänka på det, nästa gång jag ville ha reseersättning. Det är så man skaffar sig vänner ... Men sant var det ju. Det fanns också trevligare saker att komma ihåg från den tiden. Barnens utveckling till exempel. Nu på våren, när det blev varmt igen, kunde Roland träna på att cykla. Och det var inget problem, det gick fort. Jag tog med honom på små turer. Västerås har ju alltid varit en bra cykelstad och runt omkring finns det många småvägar, som i stort sett är otrafikerade.

En dag hade vi åkt ut till Anundshög och svängde sen till höger, för att ta oss hem via gamla Stockholmsvägen. Där var det inte trafikfritt. Men som alltid cyklade jag bakom honom och en bit ut mot vägen, för att ge honom lite vingelavstånd. Det gick bra, tills första långtradaren svischade förbi oss. Det blev ett enormt sug efter den, så att jag hade svårt att hålla balansen. Och pojken vägde en bråkdel av mig. Det var nog enda gången, som jag har varit rädd, när jag satt på en cykel. Vi lämnade Stockholmsvägen igen, så snabbt det var möjligt. Sen var cykelsäsongen i stort sett igång. Hela familjen brukade åka ut på helgerna.

Vi upptäckte Västmanland, åtminstone delen, som ligger närmast Västerås. Vi hittade stämningsfulla vyer, som Kolbäcksån ovan, eller mindre stämningsfulla, som den översvämmade åkern i Surahammar. Vi tog historiska kort på den numera nedbrunna träkyrkan i Surahammar och den fortfarande befintliga Lilla Rytterns kyrkoruin. Om Rytterns kyrkoruiner har jag skrivit en egen artikel, som går att läsa via länken på raden ovanför.

Ett ord om bilderna. De flesta från de här åren har jag digitaliserat från diabilder. Dessa höll mycket ojämn kvalitet, en del var fortfarande bra, en del andra hade blekts, så att man nästan inte kunde se någonting. Andra hade blå- eller gröntoner, och så vidare. Jag har försökt att fixa till dem, så gott det går, men ibland gick det inte något vidare. Fast jag tycker ändå att det är viktigt att kunna visa till exempel Surahammars träkyrka, därför finns även bilder av mindre kvalitet med här.

Och sen, i början av juli, gjorde vi vårt mästerprov. Eller åtminstone Rolands ... Vi bestämde oss för att vi skulle cykla upp till Norberg över ett veckoslut. Roland hade visat sig vara så duktig, att vi vågade ta chansen. Gunnar var så klart för liten ännu, så han satt bakpå min cykel, medan Anne Marie hade två väskor på pakethållaren, som innehöll vårt matförråd, respektive byteskläder. När vi hade kört en stund, började terrängen bli lite kullig, men min son trampade på. I Ängelsberg fick jag anstränga mig för att hänga med honom. Och han hade jätteroligt åt att Anne Marie blev efter och till slut fick kliva av sin cykel.

Och vår ännu inte nioåring gjorde det. Han cyklade hela vägen själv, utan så mycket som att pusta eller klaga någon gång. Det var ståtliga 83 kilometer distans, som vi hade rullat den dagen. På Klackbergsgården hyrde vi en stuga för två nätter. Dagen därpå cyklade vi till Avesta, så att jag kunde visa, var jag hade jobbat de senaste två åren, men det var bara måttliga sextio kilometer. På hemvägen åkte vi över Sala, så att vi skulle kunna åka en annan väg och se lite mera. Det var visserligen ännu längre, min cykeldator stod på 101 kilometer, när vi var hemma, men det gick ju "nedför". Det är nämligen 150 höjdmeter skillnad mellan Norberg och Västerås. Dessutom hade vi fin medvind från Sala hem. Men Roland hade klarat sitt eldprov med bravur! Han hade, som sagt, ännu inte fyllt nio.

Barnens utveckling fortsatte med idel framgångar. Jag "beklagade" mig hos min far i ett av breven, att jag hade förlorat mot Roland i Memoryspelet. Och inte måttligt heller, han hade vunnit 43-21. Även i Master Mind kunde båda två väl ge både Anne Marie och mig en match. Fast den största prestationen i spelväg stod nog Gunnar för. Jag kommer inte ihåg, om spelet hade något namn. Man brukade rita upp ett rutnät med fem gånger fem rutor. Sen sa man omväxlande en bokstav, som man skulle fylla i, så att man kunde bilda ord. Bokstäverna skulle givetvis fyllas i direkt, innan någon sa nästa. Man fick inte "spara" dem, för att se, var de skulle passa bäst. Man fick en poäng per bokstav, som bildade ord och en bonuspoäng, om man hittade ord med fem bokstäver. Den enda fördelen, som barnen hade, var att de fick även använda egennamn. I februari fick Gunnar testa att vara med för första gången. Jag tyckte nog att det var bra att han klarade av det överhuvudtaget. Då var han ju ännu inte sex år gammal. Men utropstecknet kom i andra försöket, då han knåpade ihop 45 poäng och slog Anne Marie. Att komma över 40 poäng är en hygglig prestation för vem som helst och här var det ett förskolebarn, som satte sin mor på plats. På vårkanten ställdes vi inför ett annat problem, som vi skulle ta ställning till. Hansi jobbade på Öhrmans, men han ville gärna öppna eget. Om chansen kom, skulle han ta över ett mindre bageri, som han kunde driva som familjeföretag i början. Men nu var det så, att de i flera år hade köat hos HSB, för att få en bostadsrätt - och de skulle få en plats i de nybyggda terrasshusen på Bäckby kommande år. Naturligtvis skulle de ta lägenheten själva, om de var kvar i Västerås. Men Hansi skulle ju slå till var som helst i landet.

Därför frågade de oss, om vi ville ta över lägenheten, ifall att de skulle flytta. Det skulle kosta tiotusen i kontantinsats, rsten skulle man få betala av tillsammans med månadsavgiften. Men HSB ville ha besked senast i juni. Det var visserligen ett mycket trevligt erbjudande, men vi måste ju också klara det ekonomiskt. Vi skulle kanske kunna skrapa fram kontantinsatsen, men månadsavgiften skulle ju nästan fördubblas. Att ta risken, kanske med ett vikande antal lärartimmar, kändes ganska våghalsigt. Min far däremot var definitivt positiv till att vi skulle försöka. Han tyckte att det skulle vara en bra investering.

Speciellt i en tid, då svenska kronan blev mindre och mindre värd. Den hade devalverats några gånger och hade på ett år tappat tjugo procent mot österrikiska Schilling. Och det skulle bli ännu mycket värre med åren. Det som var utslagsgivande till att vi bestämde oss, var att Anne Marie hade sökt jobb som aspirant på försäkringskassan och när hon fick bekräftat, att hon hade fått jobb från och med augusti, då var saken klar. Trots allt skulle det ju bli lite mer över, även om vi fick betala mer skatt, fick mindre bostadsbidrag, hade extrakostnader för barnens fritids och så vidare. Att jag inte var helt införstådd med utvecklingen, märktes också i vårt förhållande, som nog krisade till sig då och då. Vad lägenheten beträffade, var frågan nu endast om Hansi skulle vara kvar eller inte. Men det skulle han inte. Under hösten fick han ta över ett litet bageri i Färjelanda i Dalsland och vi hade på så sätt kunnat gå förbi hela bostadskön hos HSB. När jag bläddrade igenom min pärm med brev, fick jag se ett, som min kusin hade skrivit. Jag har varit fast övertygad om att "smileyn" var en uppfinning, som hade gjorts i samband med internet. Men här är ett bevis på att så inte var fallet, det här brevet är daterat 1977 ...

Jag hade upptäckt att jag under sommaren kunde anmäla mig som arbetslös, det hade ingen myndighet talat om för mig någonsin. Eftersom jag inte var fackansluten, var jag bara berättigad till att få KAS, kontant arbetsmarknadsstöd. Jag gick upp till lärarförmedlingen och fick några kort att fylla i varje dag, där jag intygade att jag var arbetslös. Den åttonde juli stämplades nästa besök till den fjärde augusti. Nåväl, så bra. Vi passade på att åka en sväng till Norrland, först till Anne Maries och sen till min mor. Där fanns det en riktig attraktion. Min syster hade nämligen fått en renkalv av en same. Det ser man ju inte varje dag på nära håll. Skuttan hade en rätt stor inhägnad och min syster gick varje dag på promenad med henne. När renen hade blivit större, åkte syrran på cykel brevid. När vi kom hem igen, mot slutet av juli, väntade en mindre trevlig överraskning i form av ett brev från arbetsförmedlingen, daterat den tolfte(!) juli. I detta anmodades jag att infinna mig hos arbetsförmedlingen den trettonde(!) juli. Skulle jag inte kunna komma, borde jag skriva "förhindrad" på deklarationskortet, istället för "arbetslös". Jag ombads dessutom att skriva ut ordet och inte använda citationstecken.

Deklarationskorten för vecka 26 och 27 återsändes för korrigering (av citationstecknen(!)), medan de för vecka 28 och 29 behölls tillsvidare, för att fyllas i vid mitt besök. En oläslig namnteckning utan förtydligande avslutade det hela. Om det är något, som jag inte gillar, så är det dumhet. Och om dumheten kommer från en myndighet, då exploderar jag. För det första hade ingen talat om för mig, att jag inte fick åka bort under arbetslösheten och för det andra har lärarförmedlingen väl knappast någonsin hittat något jobb under industrisemestern. Helt bortsett från alla löjliga krav, som att man skulle vara tvungen att skriva ut "arbetslös" med bokstäver varje dag. Jag antar att de ville rubba in det ordentligt hos de sökande, att de inte hade något arbete. Jag svarade naturligtvis. Som tur är, skrev jag viktiga saker med karbonpapper, så att jag hade en kopia av vad jag hade sagt. Och det kommer ju väl till pass nu också ... Eftersom texten är svårläst i så liten stil, till höger, återger jag mitt svarsbrev här:

Jag har per post mottagit några rader från Er, enligt vilka framgår - så vitt jag kunnat förstå - att Ni önskar att jag skulle infinna mig på arbetsförmedlingen den 13 juli. Skälet därtill torde vara "omstämplingen" av mina deklarationskort med hänsyn till mitt besök på förmedlingen den 8. juli. Ni förklarar i Er skrivelse att en "omstämpling inte låter sig göras utan vidare. Nu vill jag påpeka att jag i mitt besökskort, "som ska medtagas vid varje besök", har som nästa besöksdatum instämplat den 4 augusti. Ett extra besök låter sig tyvärr inte göras utan vidare. Förhållandet är nämligen det att jag råkar vara arbetslös, men för den skull inte någon springpojke åt myndigheter, som i kraft av att de kan dela ut några futtiga ören, tror att de kan chikanera folk hur som helst. Får jag ytterligare citera några rader ur Ert "meddelande": "Ni ombedes härmed närmast att också skriva ut ordet (arbetslös - på deklarationskortet) och ej använda Er av citationstecken. Deklarationskortet för vka 26 och 27 återsänds för korrigering." Slut citat. Detta är inte bara löjligt, det är skrattretande. All heder åt byråkratin i detta land, men det här slår rekord. Om en eventuell "omstämpling" av deklarationskorten skulle vara omöjlig, vill jag be Er, snälla MGW (namnteckningen oläslig) att gå med detta brev till Er överordnade - annars måste jag göra det när jag infinner mig den 4 augusti.

Det är inte underligt att det här landet förfaller i allt snabbare takt, när folk behandlas som mähän av översittare hos myndigheterna. Om Ni använde all den tid, som går åt för löjliga skriverier, till att skaffa fram arbete - eller på annat sätt arbeta konstruktivt, då kanske fanns det en möjlighet till att jag inte vore arbetslös just nu och på så sätt också skulle slippa besvära förmedlingen. Det tråkigaste med allt det här är att det inte har förändrats under de fyrtio åren sedan dess, utan att arbetsförmedlingen fortfarande ägnar sig mest åt andra saker än att skaffa jobb.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av