DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

När vi hade brutit med Björk-Klotet blev jag ganska besviken. Det var många, som hade uttalat sig negativt om det elitistiska tänkandet i klubben och hade sagt att de skulle följa med till en ny klubb. Med facit i hand var det Anders, Ami, Anne Marie och jag, som tillsammans med ett gäng ungdomar lämnade Björk-Klotet. Till råga på allt kastade Anders in handduken redan under våren, för att försöka tjäna penagar längre söderut. Även Ami hade försvunnit neråt i landet, innan den nya säsongen började. Å andra sidan tror jag att den allmänna opinionen åtminstone lika mycket var på vår sida, för naturligtvis visste man om schismen i vår gamla klubb.

Och det fanns många, som höll med mig, även om de inte gav oss så stora chanser. Det var Anders och jag, som fixade namnet. Främst var det nog för att man kunde skandera det så bra, känn själv: Dy-na-mo U-me-å. Men till en del spelade namnet också en roll för de antielitistiska tankarna. Klubbfärgerna, rött och gult, propsade dock jag på. Jag har alltid velat spela i en färgstark kombination. En annan markering var att vi gjorde blott sextonårige Leif till ordförande. För det första hade han varit en av de mest lojala i samband med utbrytningen och för det andra såg vi ju att vi bara hade ett ungdomsgäng kvar och kanske "gick han hem" bättre hos dem, än någon av oss hade gjort. Leif växte enormt med uppgiften. Jag hörde senare att han fanns på en framstående plats i en facklig organisation och ibland tänker jag att vår markering var ett lyft för hans självförtroende, som han senare hade nytta av. Och sen hände något mycket intressant. Vi fick fler och fler intresserade, som ville börja hos oss. Det var folk, som inte hade spelat så mycket bowling hittills. Därför kändes det kanske inte så roligt att gå till en klubb, som satsade på eliten. Hos oss däremot skulle de få en fair chans att få spela, om de presterade bra nog.

Bosse och Agneta var de första som kom. Agneta var i princip helt nybörjare, medan Bosse väl hade rullat ett klot några gånger. Dessutom spelade Bosse fotboll i Hissjö, en by utanför Umeå. Därför hade han vana av lagspel och bidrog positivt till lagandan. Och det kom flera, redan före sommaruppehållet. Stigge och Rolle skulle ju bli stora stöttepelare i Dynamo. Men även andra, som Sune och Kent var nytillgångar, som dels lät oss se med tillförsikt mot den kommande säsongen, dels också bidra till att vi beslutade oss för att anmäla även ett lag i femman. I femman hade vi absolut ingenting att hämta, men det var ju en bra uppbyggnad för våra damer och juniorer. I trean skulle det också bli tufft, vi skulle inte vinna många matcher.

Men vi hade roligt och vi hade ett gäng, som trivdes tillsammans. Det skulle väl vara värt några poäng extra. Vi hade en månadsturnering i klubben, som spelades med handikapp, så att alla skulle ha en chans även här. Sen fick vi veta förutsättningarna för den kommande säsongen. Det skulle bli ett undantag i division tre, som skulle få spela med tretton lag. Men bara en säsong. Det innebar att den som blev sist ovillkorligen skulle flyttas ner till fyran. Men även det var ingen ren reservlagsserie längre, även där fanns två nya A-lag, som skulle kunna flyttas upp.

I värsta fall skulle det alltså kunna bli tre lag, som degraderades efter säsongens slut. Men det gällde definitivt att undvika sista platsen. I den kommande serien var det inte bara vi, som var nya. Skellefteå BK skulle ställa upp med ett damlag och i Vilhelmina hade det också bildats en ny klubb, BK Saiva. Vi skulle givetvis fortsätta att spela på gamla, fina Tegshallen, även om det började bli lite trångt, med alla klubbar, som ville spela där. Mina goda kontakter till Manne, hallägaren, hjälpte ju till att vi kunde få våra träningstider, när vi ville, trots att det bara fanns högre rankade klubbar i övrigt. Sen var sommarpausen över och allvaret kunde börja.

Vi hade kommit hem från semestern med mina mediokra resultat på de diverse banorna. I rena glädjen över att vara hemma igen, slog jag 1499 och 1477 på de första träningarna, 744 i snitt. Det var godkänt. Vi spelade en första träningsmatch mot damerna från Tegskäglan, men många av våra ordinarie spelare var fortfarande på semester. Jag slog godkända 750, men vi kom bara up i 4790 och förlorade matchen med drygt 400 poäng. Spelprogrammet kom ut och vi såg att vi skulle möta det andra nykomlingslaget, BK Saiva från Vilhelmina. På bortaplan. För att komma igång ordentligt började vi säsongen med en klubbfest hemma hos oss.

Det var tur att vi hade fått en lite större lägenhet nu. Vi tryckte upp våra egna spelprotokoll med klubbnamnet på, något som vi var ensamma om i Umeå. Jag hade ju valts in i distriktsstyrelsen och fick i uppdrag att vara serieansvarig för division III. Förutom att hålla reda på resultaten och tabellen, införde jag en individuell klassificering, över vilka som tog flest poäng i seriespelet. Och sen var det dags. Nu hör det till att avståndet mellan Vilhelmina och Umeå är 24 mil enkel väg, nästan 50 mil fram och tillbaka alltså ... Men lite får man väl offra för sin idrott, även om resan tog flera gånger så lång tid, som själva matchen. Stig-Olof och Bosse körde. Trots denna insats var Stigge bäst i laget med 750 poäng. Det var en jämn match på dåliga banor. På bana fyra ställde maskinen ettans kägel för långt till vänster, skrev jag till min far. Men det var kanske mest för att ursäkta mig själv, för att jag förlorade matchen åt oss. Jag klarade bara 624. Det var väldigt synd, för vi ledde efter tre serier och förlorade matchen knappt i sista. Vi hade 5114, det var inte så himla dåligt för att vara vår första riktiga match - och det på bortaplan. Men hade jag bara gjort 700, hade vi tagit våra första poäng också. Det gjorde vi dock redan i andra matchen, vi vann med 104 poäng, 5423 - 5319 mot Tegsdamerna och överraskade oss själva med ett väldigt hyggligt resultat. Fast sen var det stopp. Vi förlorade dubbelmötet i Skellefteå, där vi åtminstone ville ha två poäng med oss mot Skelleftedamerna, men vi räckte inte till. På hemmamatcherna spelade vi godkänt. Fyra gånger i rad hade vi resultat på dryga 5300, men förlorade ändå mer eller mindre knappt. Så i slutet av hösten hade vi vår enda seger och låg sist i serien, fast vi inte hade sämsta snittet. I femman vann vi också en match och låg lika sist där, fast det hade vi ju räknat med.

Men redan veckan efteråt slog vi tillbaka. Först bjöd vi Björk-Klotet på en hygglig match. Vi hade ingen chans i slutänden, men jag minns ännu rysningen, när resultatet efter första serien kom upp och vi var i ledning ... Åter var det Rolle och jag, som angav tonen, han 820 och jag 828. Jag minns ytterligare en episod från den matchen. Efter tre serier var vi ju 140 poäng efter.

Men det var ändå fortfarande match. Efter halva sista serien fick jag upp ett hål, som man bara inte kan ta, käglorna 4 - 10. Man får inte träffa fyran, då blir tian kvar. Man får bara nudda den, så att den faller till höger och i studsen tar med tian. Träffen får inte vara hårdare än en bråkdel av en millimeter, annars går det inte. Jag gjorde det! Det var enda gången i mitt liv. Samtidigt gick deras lagledare bakom banorna och sa att matchen var klar för dem. I min eufori vände jag mig och skrek: "Jag vet inte det, du!" Nu hjälpte det ju inte i alla fall, och vi förlorade igen trots nytt klubbrekord. Fast detta är ett sånt moment, som man bara inte glömmer.

Det var glada miner i omklädningsrummet. Vi visste ju att vi hade levererat, även om det inte räckte till sist. Dagen därpå skulle vi till Sporthallen och möta VK. Då levererade vi sensationen istället. Vi slog tidningsgubbarna från Västerbottens Kuriren. Egentligen var det VK, som stod för sensationen, för att de spelade extremt dåligt i förhållande till vad de kunde. Men vi fick ju poängen med oss och det var det viktigaste. Både Tegsdamerna och Saiva förlorade sina två matcher den helgen - vi var alltså återigen bara två poäng efter. Två veckor senare slog vi Skellefteås damlag, men det hade även Tegsdamerna gjort och veckan innan Saiva, så att förändringarna i botten inte var nämnvärda. Vi var nu två poäng efter Saiva och Skellefteådamerna och fyra poäng efter flickorna från Teg, när två tredjedelar av serien var spelade. Och den ställningen höll sig tills serien var slut. Alla lag vann visserligen var sin match till, men det förändrade ju inte bilden. Tyvärr slutade säsongen i en präktig skandal. Prana från Skellefteå, som under hela året hade förlorat två matcher, gav bort sin seger mot Skelleftedamerna i nästa sista omgången.

Så här var tabelläget efter skandalen. SBK-dam hade två poäng mer än vi, men sämre snitt. När nu de båda Skellefteålagen hade mötts, sade sig Prana att få ihop endast sju man. Man får i och för sig spela med sju man, enligt reglerna. Men att det skulle ske just nu, när Pranas lagledare samtidigt var son till damernas lagledare - det var lite väl häftigt. Prana förlorade naturligtvis programenligt. Vi protesterade, det innebar ju, att vi inte kunde komma ikapp Skellefteås damlag, då vi själva hade Prana kvar som motståndare - och de knappast skulle spela med sju man mot oss också ...

Till sist något mer positivt. Som fattig klubb hade vi inte råd att trycka upp affischer till vår första tävling, utan vi (jag) textade ihop någonting på ett A4-papper. Vi kopierade det sedan och gjorde utskick till hallarna i närheten. Det såg ju onekligen ganska hemkört ut, utan någon större nerlagt möda. Men istället hade vi haft några idéer, som skiljde tävlingen från i stort sett alla andra. Såvitt jag minns var vår tävling den allra första i vårt distrikt med personligt handikapp. Vi visste ju från klubbnivå att detta var attraktivt, eftersom så många fler fick chansen till en bra placering. Något annat, som säkert var en nyhet, var att vi spelade mixed istället för dubbel. Det var nog den nära kontakten med Tegskäglans damlag, som fick oss att välja det. Alla startande fick en gratislott, där de kunde vinna tre gånger tävlingsinsatsen. Om detta drog tre startande extra, gick vi redan med vinst. Dessutom var det en snygg gest. Och slutligen hade vi köpt en vandringspokal. Klubben, som nådde det högsta resultatet med samtliga sina startande, fick låna den under ett år. Visst var det väl en chansning att införa så många nyheter på en gång, men det visade sig att vi hade gjort rätt. Vi fick massor med folk, mer än hundra startande, och mycket beröm.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av