DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

I en punkt skiljde sig åttiotalet helt väsentligt från sjuttiotalet. Jag hade plöstligt gott om pengar. Ända sen jag hade kommit till Sverige för fjorton år sedan, hade jag behövt vara försiktig med pengarna. För det mesta gick det väl ihop sig, även om en stor del var lånade pengar. Men framför allt hade jag alltid varit tvungen att fundera på, om en sak hade varit värd priset, eller inte. Nu var det plötsligt annorlunda. Det är inte så att jag var förmögen, men numera fanns det pengar på banken, en reserv. Jag behövde inte längre tänka på vilka konsekvenser en vardaglig utgift skulle ha, om den var nödvändig eller inte. Ett sådant exempel var medlemsavgifterna till olika föreningar. Det var bara att gå med, en femtiolapp extra spelade liksom ingen större roll, även fast det var mer pengar än idag. Genom jobbet hade jag satt in mig så pass mycket i kärnkraftsfrågan, att jag hade blivit övertygad om att vi inte skulle ha något sånt, medan jag innan dess hellre hade varit positiv till en utbyggnad.

Många av mina egna noveller och liknande hade kommit till under tiden för min delvisa arbetslöshet, därför passade jag på att gå med i stans skrivarklubb. En annan förening, som jag minns att jag hade varit medlem i, var Katajaiset, finska föreningen, av alla. Jag skulle tro att det var någon av mina finska bowlingkompisar, som hade övertalat mig till att gå med där. Dessutom kunde jag genom mitt medlemsskap naturligtvis också påverka folk om att bilda studiecirklar, vilket gynnade jobbet. Så här i efterhand tycker jag nog att det var illa, att jag inte fick medlemsavgifterna betalda av jobbet ... Inte heller fick man dra av dem från skatten, fast de tjänade till inkomsternas förvärvande.

Medlemskapet i VSK var en självklarhet, jag bowlade ju fortfarande. Men det var inte heller samma sak som innan. Genom mitt myckna kvällsjobb kunde jag inte delta i träningen regelbundet och på så sätt hålla kontakten med klubbkompisarna. För att inte tala om att organisera några extra begivenheter, som jag gjort året innan och som jag hade fått hederstallriken för. Vi hade fått en del förstärkningar till klubben och tillsammans med min träningsmanko innebar det att jag numera ofta spelade i B-laget. Mina resultat var inte längre så stabila, som året innan, trots att det fanns en och annan guldglimt även i B-laget.

I Sala gjorde jag 802 i en match och B-laget kom upp i härliga 5880! Men det fanns en annan aspekt också. Genom kvällsjobbet såg jag mina barn inte så mycket som tidigare, och om då ytterligare en dag på helgen försvann till bowlingen, blev det inte mycket tid kvar till familjen. Jag gick i alla fall en tävlingsledarutbildning, så jag hade ännu ingen tanke på att sluta helt med att bowla. Men fast jag ännu inte visste det, låg det beslutet inte så långt borta - redan till hösten sa jag med sorg i hjärtat ifrån vidare tävlingsspel. Men det gick bara inte att hinna med allt.

En annan utgift, som vi bestämde oss för, var att skaffa en färg-TV. Det skulle ju bli Olympiska Spel både på vintern och på sommaren, så att vi verkligen skulle få valuta för pengarna. Och det var bara att göra en sån sak, utan att behöva fundera länge, om vi skulle ha råd eller inte. Bara för ett år sedan hade det inte varit ett så enkelt beslut. Å andra sidan hade man fortfarande råd att gå till tandläkaren på den tiden. Jag har kvar ett kvitto, där jag betalade 27 kronor för en timmes arbete!!! En dröm, även om man kanske får räkna upp det gånger tio i dagens penningvärde.

Bland övriga familjenyheter kan nämnas att vi hade börjat spela Mah-Jongg tillsammans. Men det riktiga spelet, inte patiensen som man spelar på internet. Det är ju egentligen ett hasardspel, som kan generera våldsamma vinster, om lyckan - samt förståndet och uppmärksamheten - står bi. Även om man bara spelade en tioöring per poäng, kunde man en lyckad kväll lätt komma upp i en tusenlapp i vinst. Som tur var, spelade vi inte om pengar med barnen, för att de nådde högst anmärkningsvärda resultat och hade i regel ett övertag över Anne Marie och mig.

Nästa minnesvärda händelse stod min syster för, eller rättare sagt Skuttan, som nu hade blivit en fullvuxen renko. Det är en artikel i Västerbottens Kuriren, som täckte en helsida om "Sveriges minsta renägare". Men visst är det ganska unikt, att en renko blir ledare för en skock får. Min syster sysslade nämligen också med fårskötsel och hon berättar att Skuttan som nyfödd lämnades efter av renhjorden. Det var så hon fick renen. I början fick den komjölk på flaska, men sen kom Skuttan själv på att hon kunde dia tackorna, som nyss hade fått lamm. Det var så det knyttes band över rasgränsen. (Tänk om vi kunde göra det lika lätt!) På somrarna fick fåren gå själva i skogen, med tillsyn en gång i veckan - och på så sätt blev Skuttan "ledartacka" med skälla kring halsen. Tillbaka till ekonomin: Det fanns en del vansinnigheter också, som vi upptäckte i och med våra högre inkomster. Hittills hade vi klarat oss från att återbetala studielånet, eftersom vi låg långt under avgiftsgränsen. Så dock icke numera. Och då är det så att underlaget för återbetalning av studielånet inkluderar inte bara den egna inkomsten, utan också sextio procent av inkomsten hos maka/make. Det är illa i sig, för det ena har ingenting med det andra att göra, egentligen.

Ofta har man ju studielån redan innan man gifter sig. Men jag förstår att t.ex. en hemmafru annars aldrig skulle behöva återbetala lånet. Fast det vansinniga är, att om båda har studielån, så måste båda räkna med sextio procent av partnerns inkomst. I vårt fall betydde det att vi hade ett avgiftsunderlag på 320 procent (160 för mig och 160 för Anne Marie). Vi klagade hos CSN och vi överklagade hos kammarrätten, men fick avslag. Vilka idioter till byråkrater, som kan hitta på sådana bestämmelser utan att tänka på konsekvenserna! Dessutom fanns det en annan regel, som sa att man fick avdraget för barn bara upp tills de fyllde tio år! Som om inte kostnaderna skulle växa rekordartat efter tioårsåldern! Det gjorde, att vi tillsammans faktiskt fick återbetala en månads bruttolön. Det är klart att det var pengar som märktes, även med en bra inkomst ... Men det fruktansvärda var ju den absolut galna regeln. Det är vid sådana här tillfällen, att jag tycker att folk i ansvariga befattningar, liksom även politiker, borde genomgå ett intelligenstest innan de fick tillträda.

Så kom då kärnkraftsomröstningen denna vår. Den allmänna uppfattningen hade nog varit positiv till kärnkraft, men olyckan i Harrisburg, ganska precis ett år före omröstningen, hade fått opinionen att svänga kraftigt. Folk började inse att kärnkraften kanske inte var så säker, som det försäkrades gång efter annan. Man förstod att det skulle kunna bli mycket allvarligt, om det smällde någon gång. Slutförvaringen var bara ett argument vid sidan om, där fanns det så mycket framtidstro, att man tyckte att vi skulle hitta en bra lösning. Har vi någon, ännu fyrtio år senare? Låt mig också nämna en annan sak, i fråga om Harrisburg. Det som finns i det allmänna medvetandet är väl att det var en liten olycka, varvid lite radioaktivt vatten rann ur reaktorn. Sanningen är att det även i Harrisburg handlade om en härdsmälta, där en tredjedel av reaktorn smälte. Men det överspelades ju av överheten, det hände ju i USA. Problemet var nu, att man hade folkopinionen till största delen emot sig. Om man i folkomröstningen skulle ställa en simpel ja-eller-nej fråga, var det ganska givet att svaret skulle bli nej. Därför lurade man folket med ett tredje alternativ, som till synes var ett nej, men som ändå spelade kärnkraftslobbyn i händerna. Det tredje alternativet innebar att man skulle inte bygga nya reaktorer, samt att de befintliga skulle ha tagits ur drift senast 2010.

Och folket föll för denna manipulering. Denna linje fick en stor majoritet i omröstningen. Vilket år har vi nu? Fast det värsta är väl inte att reaktorerna är kvar, utan att man försöker stämma folket positivt till en utbyggnad av skiten. Tjernobyl och Fukushima liger för lång tid tillbaka i människors minne ...

Sen är det en privat synpunkt, som jag har: På "informationsbladet" till omröstningen uppmanas man på åtta språk att rösta den 23. mars. På åtminstone sex av dem (jag kan inte arabiska) uppmanar man folk till att "rösta". Icke så på tyska. Ingen människa skulle säga "Ihre Stimme", utan "abstimmen", som just betyder rösta. Och i en tid då jag hade slitit i flera år, för att få det att gå ihop, undrade jag varför man inte anlitade någon som var tyskspråkig till att utforma en felfri tysk text. (Det gäller inte bara det här exemplet, det finns många tusen genom tiderna.) Det måste ha funnits många fler än jag, som hankade sig fram och skulle ha varit glada över ett extra jobb. Och det hade väl inte stört någon, om tyskan hade varit rätt istället? Det finns fortfarande skräckexempel på "översättningar", som svenskar har förbrutit. Häromveckan läste jag att den tyska turistbroschyren i en norrländsk stad redan på första sidan hade mer än femtio(!) fel ... "Unser ist in der Luft und die Löwen springen", med mera, är däremot svenska kunskaper, som sitter väldigt bra. Fast nog med tråkigheter nu, detta år bestod inte bara av studiemedelsnämnden och kärnkraftsomröstningen. Barnen fortsatte att fylla år, närmast var det Gunnar, som fyllde nio. Med ledning av födelsedagsbilderna skulle man nog kunna sammanställa en mindre kokbok på Anne Maries tårtor ...

Och sen - efter fjorton år - kom ett brev av min bror, att han och Monika, hans flickvän, skulle komma och hälsa på oss i sommar. Vi hade sagt åt honom i många år, att besöka oss över sommaren, men det hade aldrig blivit av. Klart, Geri är fyra år yngre än jag och även han hade haft en del ströjobb och inte den bästa ekonomin. Men desto roligare var det, att de skulle komma nu. Det häftigaste minnet var ju surströmmingen. Den hade en förhistoria också. Det var väl något år sedan vi hade lagt i en surströmmingsburk i något paket, som vi hade skickat. Som svensk delikatess. Men han blev misstänksam, eftersom burken hade böjts utåt.

Han tyckte därför att fisken kunde ha blivit dåligt under frakten. Han hade aldrig öppnat den. Men det är klart att känna till surströmming hör till allmänbildningen, därför köpte vi en burk, när de var här. Vi talade ju om att det luktade om fisken och vi öppnade burken på terrassen. Vi hade knappt slagit hål med konservöppnaren, då Geri blev kritvit och stormade ut ur lägenheten, ja faktiskt ur hela huset. Monika var lite tapprare, hon höll sig kvar. Å andra sidan var det ju första gången vi träffades, så hon kunde inte vara oartig heller. De slapp smaka på surströmmingen, den blev ändå ett minne för livet. Själv äter jag väl surströmming, om jag måste. Efter tio år i Norrland har nog ingen kommit undan en upplevelse av den jästa fisken. Samtidigt tycker jag nog att jag inte behöver den som beståndsdel av min egen kost. Våra gäster stannade i två veckor, nu när de äntligen hade företagit sig en så lång resa, som de tyckte. Själv hade jag avverkat densamma närmare tio gånger så här dags. Men det var roligt att vi hade gott om tid tillsammans. Vi hade hyrt cyklar åt dem, så att vi enkelt kunde ta oss till Västerås sevärdheter. Gunnar hade blivit jätteduktig på at spela minigolf, som han ville visa. Dessutom hade Geri bland annat jobbat med dockteater och det var naturligtvis upplagt för underhållning med Gunnars mjukdockor, som under tiden hade blivit något dussintal.

Österrike har ju, som bekant, ingen tillgång till havet. Det är alltid en upplevelse för folk därifrån att komma ut på sjön och se bara himmel och vatten. Därför tog vi även en tur till Åland. När vi kom hem igen, hittade vi denna ryska båt i hamnen, som hämtade upp de olympiska deltagarna till OS i Moskva. Dessa bojkottades så snöpligt av USA och en del västländer. Historien visar nu hur löjligt denna aktion var, eftersom den riktades mot Sovjetunionens engagemang i Afghanistan! När ska vi börja bojkottera USA istället, för deras engagement, inte bara i Afghanistan, utan även i Jugoslavien, i Libyen, i Somalia, i Irak, i Syrien och en del andra länder ...

När min bror hade åkt hem, kom istället min far på besök och stannade två veckor. Vi behöll cyklarna och fortsatte göra dagsturer. Dessutom stod han för matinköpen och hans fru för det mesta av matlagningen, så att Anne Marie och jag fick lite avkoppling, innan höstens mödor skulle börja igen.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av