DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Eftersom Studiefrämjandet, logiskt nog, hade samma säsonger som skolorna, gjordes bokslutet per sista juni varje år. Det tog naturligtvis ett tag för vår redovisningscentral, innan det blev färdigt, men i början av hösten hade vi ett resultat. Vi hade gjort en vinst på 70000 kronor under mitt första år. Det kändes bra och även styrelsen var mycket nöjd med det. Samtidigt fick jag äntligen veta en fix summa för våra skulder, som vi hade tagit över från distriktet. Det skulle behövas några fler goda år för att avbetala de 270000 som fortfarande stod på minussidan. Även min lärobok firade framgångar. Äntligen hade det sålts flex exemplar än jag hade fått förskott för, så att det blev sannerligen någon hundralapp extra vid detta års avräkning.

De 159 exemplar, som jag fick betalt för, gav knappa 700 kronor, därmed stod det rätt klart att jag inte skulle bli förmögen på att skriva läroböcker. Jag kände mig som en säsongsknegare på en bananplantage, som får några ören per kilo banan, som han plockar, medan jag som konsument får betala tjugo kronor och mer. Det står visserligen att jag fick 16,67 procent royalty, men det var på förlagspriset. I handeln kostade boken tio gånger så mycket, som jag fick för jobbet. Men det var roligt, att till och med konkurrensen i Sala använde sig av min bok och annonserade den i sitt utbud.

Styrelsen var alltså nöjd med mitt arbete och mitt provår övergick i en fast anställning. Därmed fick jag också den ökade lönen, som vi hade kompromissat om, när jag började. Tillsammans med den stora allmänna löneförhöjningen i inflationens åttiotal hade jag nästan tvåtusen mer än året innan. Det i sin tur ledde till att vi kunde göra flera inköp till lägenheten. En elegant, tredelad bokhylla kom först på plats och sedan även en dubbelsäng. Marion, som den heter enligt kvittot, står fortfarande kvar i mitt sovrum, trettionio år senare. Det är ganska roligt att kunna jämföra dagens priser mot vad det kostade på den tiden.

Vi skulle även lyxa till oss och köpa en kristallkrona. Anne Marie och jag var på väg till olika elaffärer, för att titta. Vi promenerade på Vasagatans högra sida upp mot Smedjegatan, när jag puffade till min hustru, pekade och sa: "Titta, där ligger en hundralapp." Jag hade knappt böjt ner mig för att ta upp den, då sa Anne Marie, som hade gått två steg längre: "Och här ligger en tusenlapp!" Det fanns mycket folk, som var ute, jag förstår inte att inte fler hade reagerat. Antingen såg de inte, eller så trodde de att det var leksakspengar. Till vår ära ska jag säga att vi såg oss omkring, om det fanns någon, som verkade leta.

Det fanns det inte, därför tog vi pengarna. Jag skulle nog inte ha gjort det, om det hade varit en plånbok, men att lämna in lösa pengar till polisen är ju heller inte speciellt smart.

Då skulle ju vem som helst kunna komma och påstå att han hade tappat flera tusen och ta hand om allt, som hade lämnats in. Och hade vi låtit pengarna ligga, hade någon annan tagit dem ... På så sätt fick vi en ganska billig kristallkrona. Det blev även en stereo, knappt före jul, eftersom vår kassettbandspelare (jo, man hade sådana) gick sönder. Grabbarna fick ärva vår gamla skivspelare. Kort sagt, det gick framåt på alla håll och kanter. Pojkarna hade båda visat framfötterna under hösten. Roland spelade i ett av VSKs pojklag och hade en avgörande roll i den andraplatsen i serien, som de slutligen nådde. Han svarade för 14 mål av de 29 som laget producerade.

De gick igenom hela höstsäsongen obesegrade, men hade på våren förlorat tre matcher, därför räckte det bara till en andra plats. Pinnen, som Roland håller i handen på det obligatoriska födelsedagskortet - han var numera tolv år gammal - är inte något svärd eller annat larvigt pojkvapen, utan en kö till ett Couronnespel. Vi hade för någon vecka sedan äntligen varit hos Schumanns i Färjelanda. Där spelade man Couronne och det föll tydligen i smaken, därför fick han ett eget vid nästa bästa tillfälle. I huset hade vi en ny aktivitet, en tipstävling, som en av grannanrna organiserade. Vi skulle tippa en rad var under tio veckor. Gunnar vann knappt, bland 20 deltagare, efter att ha varit i ledning från andra omgången. Roland blev delad trea. Killarna kammade alltså hem 137:50 av de 200 som var den samlade prispotten. Det var ännu roligare, eftersom våra grabbar var de enda barnen, som deltog, resten var vuxna. Det fanns en del saker, som jag fick uppleva tack vara mitt jobb. De var nya för mig, men jag hade ganska lätt att vänja mig vid dem. Dels hade de anställda en gratis årlig hälsoundersökning. Man testade allt möjligt och kom till slutsatsen, att jag befann mig i bästa möjliga skick. Jag fick till och med veta att jag hade en mycket bra syreupptagningsförmåga. Så höga värden brukar bara idrottsmän i uthållighetssporter ha, som till exempel längdskidåkare, sa man. Ack, varthän har den tiden flytt ...?

En annan återkommande sak var mer eller mindre allvarligt menade konferenser, som distriktet ordnade och som avdelningscheferna bjöds in till. Den första gick till Jyväskylä i Finland, av alla ställen, men inte förrän vi hade ätit flott och övernattat en gång i Helsingfors. Sen gick det vidare med det minsta trafikflygplanet, som jag någonsin har suttit i - jag tror att det var en Cessna med bara åtta säten. Även i Jyväskylä fanns det förlustelser, efter att man hade suttit av någon timme vid konferensbordet.
Jag ska inte sticka under stolen med att avdelningen så småningom fick VLT på sig på grund av våra budgetresor. Men det fanns en väsentlig skillnad. Vi jobbade verkligen på våra resor med budget och verksamhetsplan för kommande år, så att man fick sannerligen göra rätt för sig. På tal om att göra rätt för sig: jag har en notering att jag under september detta år hade trettioåtta övertidstimmar. Det är klart, det är alltid körigt vid kursstarten, men jag vill säga att jag inte heller la vanterna emellan, när det behövdes. Dessutom var jag alltför snäll, eftersom jag kvittade övertiden och helgjobb timme mot timme och inte mot en halv eller till och med en dubbel uppräkning.

Men dels var jag glad över att ha fått ett så bra jobb, dels såg jag det som en förmån, att jag kunde ta en halv dag ledig, om jag behövde det. Eller att jag kunde spara ihop övertid till jul, så att jag fick långledigt istället. Om jag idag tittar på arbetsmarknaden och vilka krav somliga yrkesgrupper har, som läkare eller piloter, med flera, då kan jag bara skaka på huvudet.

Västerås-Frågan var en idé som jag hade och som styrelsen tyckte att det var värt att satsa på. De fyra bästa varje månad skulle ha en final i stadsbibliotekets hörsal. Inte hade vi råd att anställa någon moderator, men vi hade ju en verksamhetschef, som fixade den biten också själv. Texten till flygbladet till höger, förutom logotypen, fixade samma verksamhetschef med gnuggbokstäver ... vilket jobb! Det blev sedan inte den succén, som jag hade förväntat mig. Frågorna var för all del mycket svåra, men de måste ju vara det, eftersom man kunde ta hem dem samt fundera och leta reda på svaren. Men sånt ligger inte för alla, därför blev det ganska få deltagare. Fast tävlingen blev i alla fall en framgång på så sätt att vi syntes både i tidningen och på stan.

Och det behövdes. Det var ju så få, som kände till Studiefrämjandet innan. ABF, TBV och kanske Vuxenskolan var de studieförbund, som fanns i folks medvetande. I ett brev till min far - en outtömlig källa till minnen - berättade jag, vad jag skulle göra under morgondagen. Klockan 14 skulle jag hålla i månadsfinalen för andra gången, så jag hade redan rutin, skrev jag. Men innan skulle jag spela en bowlingmatch ... Inga nerver där inte. Bowlingen blev annars lidande av att jag jobbade mycket. Det sista jippot, som jag var med om, var 24-timmarsbowlingen. Då skulle klubbarna rulla klot under ett helt dygn. Man fick byta av varandra, men varje klubb måste ständigt ha två spelare på banan, som avverkade fyra serier var i timmen. Kaxig, som jag är, hade jag anmält mig till ett nattpass och fick spela klockan 22, 2 och 4. Jag vet nu, att man inte når sina bästa resultat under de senare två passen. Sen, någon gång under hösten, sa jag ifrån och sa att jag skulle göra ett uppehåll till jul. Vi får se, vilken jul det blir, när jag kommer tillbaka.

Till sist fick vi också svar av finansministern, det var Gösta Bohman då. Vi hade som sista resurs klagat hos honom över att vi tillsammans skulle betala tillbaka 320 procent av beräkningsunderlaget för återbetalning av studielånet. Så här svarade "Statsrådet och Chefen för Ekonomidepartementet": Tack för brev. Jag beklagar att mitt svar dröjt så länge. Men jag får tusentals brev om året. Och min tid räcker inte alltid till att besvara dem i rimlig tid. Jag är medveten om att gällande återbetalningsregler av studiemedel kan kännas som mycket betungande. I nuvarande samhällsekonomiska läge är det dock knappast möjligt att ytterligare försämra statens finanser genom att ändra reglerna som Ni föreslår. Våra långsiktiga ambitioner är dock att få till stånd en förbättring i det här hänseendet. Med hjärtliga hälsningar Gösta Bohman Tja ... Men vi fick ju i alla fall hjärtliga hälsningar av Bohman, samt inte minst hans namnteckning. Fast den går nog inte upp mot Palmes i alla fall ...

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av