DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Denna höst medförde stora förändringar i vårt familjeliv, eftersom Anne Marie började jobba. Jag hade inte varit glad över hennes beslut, framför allt för att den ekonomiska vinsten inte stod i någon relation till vad vi förlorade, som familj. Vi skulle betala mer skatt och få mindre bostadsbidrag, om något alls, vi skulle behöva lösa frågan med barntillsynen på något sätt och vi skulle alla behöva ändra våra rutiner, som ju dock fungerade bra fram till nu. Jag fick höra några gånger att jag var emot hennes arbete, bara för att det innebar att jag skulle behöva göra mer hemmaarbete. Det var dock rent prat, jag hade under flera år bidragit med min del, när det gällde att ta hand om såväl barn som hem, när vi båda två läste vid universitetet. Och det skulle ju knappast vara någon stor skillnad nu. Anne Marie började i mitten av augusti. Då var det ännu inga problem, för att mina kurser knappast kom igång förrän en månad senare. Jag hade alltså gott om tid till att följa med Gunnar till inskolningen på förskolan. Jag hade försökt lägga mina undervisningstimmar till sena eftermiddagen, även företagskurserna.

Vi hade nämligen bestämt oss för att låta barnen vara ensamma hemma, från att jag måste iväg till undervisningen tills Anne Marie kom hem. Jag hade min tidigaste kursstart klocken sexton och måste därför cykla hemifrån senast halv fyra, medan Anne Marie kom hem två timmar senare. Barnen hade fått stränga förhållningsorder och de var säkert förnuftiga nog för att kunna ta ansvar. Roland var ju nästan nio år. Fast Gunnar var bara drygt sex ... Idag tycker jag nog att det var lite lättsinnigt av oss, men det gick ju bra.

En kvartalsräkning från Televerket, för att ge ett exempel på kostnadsläget vid den tiden.

Däremot tappade jag en del kurser hos ASEA, som jag hade raggat upp själv, eftersom de inte ville gå med på eftermiddagstiden och vände sig till TBV istället. Jag fick dock mina första timmar hos KomVux denna termin. Även Gränges startade en ny kurs. På grund av min tidsbegränsning kom jag dock inte upp i mer än 21 veckotimmar denna höst. Jag grät inte direkt över att ha mindre jobb, men familjeekonomiskt gjorde det Anne Maries arbetsinsats ännu mer olönsamt. Å andra sidan vet jag ju idag, att hon kunde ha kvar sitt jobb på försäkringskassan ända fram till pensionen. På så sätt var det ju absolut positivt. Fast det kunde jag ju inte veta då. Och visst vidtog jag en del trotsåtgärder, för att balansera mina eftergifter. Jag började bowla igen och hamnade snart nog i en klubb, med all den tid, som det krävdes av träning och matcher, inte minst på helgerna. Ofta, när jag kom hem på kvällen, var Anne Marie redan i säng, eller på väg dit. På morgonen fick hon ta hand om rutinerna, medan jag sov någon timme till - vi hade helt enkelt knappt möjlighet att prata med varandra. Jag vill inte påstå att vår relation var dålig, men den började dö. Jag tror också att hon började känna sig lite utanför, eftersom jag hade mer kontakt med barnen under dagen än hon hade de få timmarna på kvällen med matlagning och TV-tittande. Vi fungerade väl som familj, men glöden i förhållandet svalnade. Det fanns dock en hel del saker, som vi gjorde gemensamt. Trivselkommittén på vår gård hade organiserat en resa till en kursgård i Ängelsberg, så att grannarna skulle lära känna varandra lite bättre. Fast det var bara utlänningar som kom ... Förutom Anne Marie och hustrun till en norrman fanns det inga svenskar. Det var mest assyrier, som var med på tillställningen. Vi hade dock alla ombetts att bidra med någonting till den gemensamma helgen.

Assyrierna stod för maten, kursledningen hade fixat en tipspromenad och vi stod för en ringkastningstävling på kvällen. Där skulle man också tippa utgången av matcherna. Denna idé skulle leda till en kul familjetävling så småningom. Idag, med bråken mellan invandrare och svenskar, kan jag inte tro, att mina barn och de övriga barnen som var där, skulle ha blivit inblandade i något bråk, där de stod på var sin sida. Att umgås måste vara en mycket bättre lösning än alla möjliga sociala åtgärder. Men det är klart, det kräver en vilja. Assyrierna hade den i Ängelsberg.

En dag läste jag i tidningen att en bussförare vägrade en kille att kliva på bussen med en öppen ölburk i handen. Killen vägrade kliva av. Då kastade chauffören ut honom, varpå fyllot kastade ölburken in i bussen, förmodligen med avsikt att träffa bussföraren. Denne klev då av och sopade till mannen. Han dömdes till några månadslöner i böter. Jag skrev en insändare om att bussbolaget borde betala böterna och göra chauffören till förebild. Samma dag, som insändaren var i tidningen, fick jag sex telefonsamtal från folk, som tyckte att jag hade rätt. Några månader senare hände något liknande, när jag själv åkte buss ner till stan. En bit framför mig satt två yngre par, välklädda, som förmodligen skulle på fest. Då steg också ett fyllo in på bussen, det var också en ganska ung kille, och började bråka med nämnda par. De brydde sig inte till en början, men sen svarade en av dem någonting. Då spottade fyllot på honom. Varpå chauffören äntligen ropade fram bråkstaken och sa åt honom att kliva av. Killen vägrade. Dispyten pågick i flera minuter, sen hade jag fått nog. Jag gick fram och knuffade ut fyllot från bussen. Intressant var att reaktionerna i bussen var mycket blandade, från applåder till muttranden, om att man väl inte fick göra så ...

Jag hade skickat ett exemplar av min lärobok till Österrikiska Nationalbiblioteket. Det var kul att få ett tackbrev av dem. Och nu finns jag faktiskt med i den jättestora bibliotekskatalogen. Jag har själv förvissat mig om det en gång. Inflationen nådde enorma höjder och kronan devalverades flera gånger. Som vanligt kunde inte löneförhöjningarna väga upp fördyringarna. Genom dessa båda omständigheter blev våra resor utomlands dubbelt drabbade. I skolan debatterade man om betygens vara eller icke vara. Hittills hade man lågstadiet betygslöst. Nu var det fråga om att avskaffa betygen även på mellanstadiet. I mina ögon tjänar betygen flera syften.

De är naturligtvis en sporre för barnen, även för de dåliga, eftersom de är ett mått på deras prestation. Att öka betyget ett steg bör vara samma målsättning, oavsett var på skalan man ligger. Det andra skälet är att det är något för föräldrarna att minnas. Det som sägs på ett kvartssamtal har man glömt en vecka senare. Betyget finns kvar som påminnelse. Att det är besvärligare för lärarna att sätta betyg - det må vara så, men det hör faktiskt till deras jobb. När jag hade lyssnat på debatten och vi kom till frågor, vände jag mig inte till panelen med politikerna, utan till föräldrarna. Jag pekade på socialdemokraten och sa: "Han måste vara emot betygen, eftersom partiet är emot. Medan han måste vara för betygen, när högerpartiet säger så. Det vore mycket mera intressant att få veta, vad de tycker personligen." Redan då hade jag min grundläggande uppfattning klar för mig - även om jag inte kunde formulera den ännu - att vi inte behöver politiker, som styr samhället, utan folkvalda ansvariga, som ansvarar för att företräda sina väljares åsikter och står till svars för sina handlingar. Under tiden har jag också en modell om hur man skulle kunna lösa det, men på den tiden var jag ju bara tjugoåtta år gammal. Anne Marie skulle åka på en tre dagars utbildningskurs och det ställde naturligtvis till problem. Som tur var, kunde min svärmor komma till Västerås och ta hand om barnen på kvällarna, när jag jobbade. Elna åkte sen också ett tag till Uppsala, där hennes andra dotter bodde och kom tillbaka till oss över julen, innan hon åkte hem igen.

Vi brukade spela en mängd sällskapsspel med barnen. Det har många fördelar. Man umgås tillsammans, barnen lär sig att vilja vinna, men även att förlora och till sist är det intellektuellt utvecklande. På nyårsafton hittade vi på att spela en hel rad sällskapsspel, där man fick poäng i varje gren.

Idén därtill hade fötts under samkvämet med Assyrierna tidigare i höst. Slutsegraren skulle bli Super Kauntz under det nya året. Grabbarna deltog med begeistring. Vi behövde tre dagar för att bli klar med alla matcherna.

Talrebus går till så att man bland de utlagda siffrorna ska hitta tre bredvid varandra, där två multipliceras och den tredje läggs till, för att få summan av det tal, som man drar ur en pott. Gunnar leder här fem mot ett, vem han nu spelade mot. Jag känner många vuxna, som inte skulle klara av det alls ... Det blev hårda strider, där Gunnar och jag låg delat etta, med en gren kvar. Jag vann den, men alla visste, att Gunnar hade haft otur. Att bli tvåa gjorde dock inte sexåringens insats mindre bra.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av