DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Ketchupeffekten


När sommaren gick mot sitt slut, var jag inställd på att allt skulle fortsätta som vanligt. Jag hade hållit på med diverse jobb i diverse skolor i många år nu, blandat med lite extraknäck i form av översättningar. Ändå skulle det ske stora förändringar denna höst.
Det första extraknäcket fick jag från ett oväntat håll. Det hade kommit nya bowlingregler och de behövde översättas till svenska. Jag gladdes över att Kurt Högström från Västerbotten, som även satt i förbundsstyrelsen, kom ihåg mig fortfarande efter tre år. Han frågade, om jag ville göra jobbet - och det ville jag givetvis. Jag gjorde det under augusti månad, när det ändå var stiltje i övrigt.
Bowlingförbundet fick ett bra pris av mig och jag fick istället betalt i form av en reseräkning. Om jag har dåligt samvete för det? Nej, absolut inte. Skattemyndigheten hade under åren inte visat någon förståelse för att man hade extra utgifter, när man jobbade på en mängd olika ställen och hade vägrat att godkänna mina avdrag. Bland annat att jag behövde förbereda mig hemma, eftersom jag inte kunde släpa med mig alla böcker till samtliga platser, som jag undervisade på, för att använda lärarrummen där. Till exempel. Naturligtvis vet jag att fast anställda lärare också tar jobb hem.
Men det är ju ändå en jätteskillnad. De gör det frivilligt, för det har ju en fast punkt i lärarrummet, där de skulle kunna jobba. Men om jag måste vistas i fem olika lärarrum, eller ännu flera, är det omöjligt. Därför var jag tvungen att göra förberedelserna hemma. Men vem ska begära att någon på en myndighet kan tänka till? Det blev i alla fall åttahundra skattefria kronor.

Gästgivande Sven Andersson kallar till femkampens första gren - pilkastning. Det var inte lätt att få in bollen i mål, med tanke på alla gropar på "planen". Nyttigt för bowlare att komma ut ur hallen och njuta av solen en dag.

På bowlingkanten hade vi ett roligt evenemang, som Sven Andersson arrangerade. Han hade en sommarstuga i Munga. Dit bjöd han hela klubben på en femkamp, som upptakt till den nya säsongen. Jag tror att det var där jag kastade mina första pilar, eftersom det ingick i femkampen. Straffar på ett litet mål från olika avstånd, minigolf och varpa var andra grenar, som ledde till mycket skratt.
Sen sökte jag ett annat arbete. Studiefrämjandet var visst också ett studieförbund, som jag dock aldrig hade hört talas om. Men man sökte en verksamhetschef. Jag hade klippt ut annonsen redan i slutet av maj, men sista ansökningsdagen var den sista augusti. Jag tyckte att det var bättre att vänta med min ansökan till slutet av tiden, så att man skulle ha mig i färskare minne vid tillsättningen. Chanser? Nja, jag visste väl en del om studieförbundsjobb, kunde undervisa själv, hade en bra utbildning - men jag hade väl dessa meriter även vid de oräkneliga andra ansökningarna, som jag hade skickat in under åren. Det som talade för detta, var dock att vi på nyårsafton hade läst hela familjens horoskop för det kommande året. Där hade jag lovats en chefsbefattning ...
Härnäst kom ett nytt välbetalt jobb. Jag skulle hålla en intensivkurs i tyska under en vecka. Det skedde på ett internat i Sundsvall, där jag fick tre elever, som jag undervisade fem gånger åtta timmar. Naturligtvis var resan och inackorderingen betalda och jag fick härliga sextio kronor i timmen, samt den här gången befogade traktamenten. På kvällarna spelade jag pingis eller kort med mina elever, eftersom vi bodde på samma ställe. Jag pratade tyska med dem då också, det gjorde ju inte mig någonting och de fick lära sig lite extra. Jag fick goda vitsord även för den veckan.
När jag hade kommit hem från denna kurs, hände det plötsligt. Telefonen ringde och jag beställdes till ett möte angående Studiefrämjandet. Det var min första personliga intervju efter allt detta jobbsökande. Jag var en av tre, som man hade kallat till ett personligt möte, men en av dem kunde inte börja omedelbart, vilket var en nackdel för honom. Samtalet med Tuija, som då var distriktschef, gick bra och jag skulle komma en gång till för att möta en del av styrelsen. Även det gick vägen och en vecka senare hade jag fått jobbet och ytterligare en vecka senare, i mitten av september, började jag. Det var en dröm. Att ha ett fast jobb, visserligen med ett års provanställning, men med en mer än hygglig inkomst, var efter så många år av jobbsökning nästan overkligt.
Hos Kursverksamheten var man lagom förtjust över att jag skulle sluta två veckor innan kurserna satte igång på allvar, men de kunde ju inte hålla mig kvar. Inte minst var det ju deras eget fel, eftersom de hade kunnat ge mig ett kontrakt under de fyra åren, som jag jobbade hos dem. Då hade jag haft lite mer säkerhet och inte behövt leva från termin till termin. Därför grät jag inga tårar, när jag lämnade dem i sticket.
Även privat måste vi tänka om, med tanke på barnen. Men Anne Marie kunde gå ner till sextio procent och på så sätt klarade vi det problemet också. Det enda som återstod, var alltså att bevisa att jag kunde klara jobbet, och det var jag aldrig bekymrad för.
Bowlingen kom naturligtvis att stå i bakgrunden ännu mer, men jag var i alla fall med på resan till Finland. Vi hade en vänskapsklubb i Tammerfors och åkte dit över en helg för att spela en tävling och en vänskapsmatch. Det kostade oss inte mer än 200 kronor, resten betalade klubben. Det blev ett enda stort fylleslag. Det fanns folk, som redan började på bussen till båten ... På hallen i Finland fanns det en alkomätare. Jag drack ju principiellt inte före en match, därför blåste jag väl godkända 0,04 promille. Klubbrekordet sattes dock till mindre godkända 2,05.

Vi förlorade matchen skyhögt, men det var inte så förvånansvärt med tanke på omständigheterna. Med måttliga 1404 kom jag på sjätte plats i klubben av de nitton, som hade följt med. Sen låg vi över en natt i Tammerfors och då fortsatte firandet.

Jag låg i dubbelrum tillsammans med Tarmo, som hade spelat bäst i matchen. Det var ingen fördel, ty alla kom till oss, skulle gratulera och naturligtvis också skåla för framgången. Vi höll på i stort sett hela natten och fick bara någon timmes sömn, innan det var dags för bussfärd tillbaka till båten. Inga-Lill och hennes make Olle hade gått med i klubben denna säsong. Med Inga-Lill hade jag jag kuskat runt i hela Mellansverige till tävlingar. Det var mycket praktiskt, eftersom hon ville ha sällskap och jag inte hade någon bil. Vi hade rätt roligt tillsammans, fast det var ett mycket kyskt förhållande, som enbart byggde på bowlinginteresset, trots att det tisslades i bowlinghallen.

Och vad du än gör på en sådan klubbresa, somna inte! För då uppstår sådana här nidbilder. Jag dricker inte Carlsberg!
Från samhället runtomkring kan förmälas att B-Post infördes, samt att det blev ett ramaskri när bensinpriset höjdes till 2:10. En flaska Csardas (vitt vin, billigare sort) kostade 12:75 på systemet medan en biljett mellan Västerås och Stockholm gick på 33 kronor. Från sistnämnda tillfället har jag också ett minne. Det var min första konferens, sen jag hade börjat på Studiefrämjandet. Den hölls på Riksförbundet i Stockholm över en helg. Jag var inkvarterat på hotell Continental, mittemot järnvägsstationen, medan konferensen hölls i våra egna lokaler i Gamla Stan.
Jag var naturligtvis överambitiös, nyanställd som jag var. Jag gick och lade mig tidigt, ställde väckarklockan i mycket god tid, gick ner och åt frukost - och sen var det fortfarande en halvtimme kvar, innan jag behövde gå ... Jag tänkte att det kunde vara bra att koppla av en stund till - och vaknade av att rumstelfonen skrällde och någon sa: "Ska du inte vara med idag? Vi ska börja strax." Klockan var verkligen strax före nio, som var starttiden. Jag rusade allt jag kunde, men kom naturligtvis en kvart för sent. Det var ganska pinsamt att på första konferensen behöva be om ursäkt för sen ankomst ...
Redan vid anställningsintervjun hade jag sagt till om att jag planerade att åka till Wien i November, för att min far fyllde sextio. Det var inga problem, men tillsammans med alla konferenser och kurser var jag denna höst förmodligen lika mycket på resande fot, som jag var hemma. Och det efter tre veckors tågresande på semestern. Prata om att allt kom på en gång.
Jag åkte alltså till Wien, utan att ha sagt någonting till min far, om att jag skulle komma. Jag tänkte att det kanske skulle kunna vara en hygglig fördelsedagspresent. Det blev några roliga dagar, då jag också träffade resten av släkten.
Jag träffade också Jiřina i Prag på vägen hem. Vi hade mötts på tåget ner och eftersom jag skulle kunna ordna några timmars väntetid i Prag, beslutade vi, att vi skulle ses då. Jag minns inget annat speciellt av henne. Det kom något enstaka brev efteråt, men det var allt. Fast jag hade tagit kort på henne - och det har jag kvar. Jag tycker att det är så lustigt, att jag måste ta med det här.
En mindre trevlig händelse från Prag stannade dock bättre i mitt minne. På kontinenten brukade jag inte reservera platser på tåget, då man alltid hade gott om sittplatser. Men den här gången var det en ungdomskongress i Dresden och tåget var överfullt, redan när jag kom till stationen.
Klart, ungdomarna visste ju att det skulle bli mycket folk och kom i god tid ... Alltså var en ståplats i korridoren den enda lösningen. Det var sex långa timmar. Fast jag tror att jag hade givande konversationer med mina likaså stående grannar, så att tiden inte blev alltför lång.



Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


13.6.2019 by webmaster@werbeka.com