DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

I och med att vi inte behövde titta på varenda krona, kunde vi satsa lite på kultur. Hela familjen såg på Holiday on Ice i gamla Rocklundahallen och dagen efter var Anne Marie och jag på stadsteatern. Grabbarna och jag tittade av och till på VSK:s fotbollsmatcher. Även om det inte var någon lyx, var det ändå saker, som vi inte hade haft råd med tidigare. Det var ganska lustigt, för ekonomiskt gick vi mot strömmen. Folk i allmänhet sparade hellre in på extrautgifter, för att kunna betala av på sina skulder istället.

På tal om kultur ... Studiefrämjandets distrikt ordnade en konferens i Leningrad och avdelningscheferna bjöds med. Wow! Konferensen hade nog att göra med det nya bidragssystemet, som studieförbunden skulle få leva med från och med följande år. Jag minns inte, ärligt sagt, men det var konferenser hit och dit om detta. Det gällde ju att vara förberedd. Därför är det ganska troligt att det var så. Nåväl, men i alla fall ... Leningrad! St. Petersburg hette ju fortfarande så på den tiden. Det kunde ha börjat roligare för min egen del.

Jag hade ju österrikiskt pass och det verkade tydligen misstänkt, när jag kom med en svensk resegrupp, som dessutom var på "affärsresa". Dessutom hade jag en skinnjacka på mig, och det var kanske inte det allra klyftigaste. Medan alla andra passerade tullen utan anmärkning, vinkades jag åt sidan och sen gicks min väska igenom millimeter för millimeter. Jag var lugn, jag hade inga hemligheter, men de andra stod naturligtvis och skrattade åt det hela. Leningrad är lika med kultur. Eremitaget! Självklart var vi tvungna att avlägga ett besök där. Tyvärr bara inom ramen för en stadsrundtur, så att det var alldeles för lite tid att verkligen titta. Dessutom var det nog förbjudet att ta kort, liksom på många andra ställen. Men det är klart att jag måste ha åtminstone ett foto från Eremitaget. Jag var ju tvungen smyga och hitta en nisch, där jag inte var så synlig. Därför blev motivet varken mitt eget val eller väldisponerat. Jag tog bilden också på grund av trots. Jag tycker nämligen att det är vansinnigt med förbudet att fotografera, för kulturen tillhör faktiskt hela mänskligheten och inte bara de få, som har råd och möjlighet att resa till den. Jag har alltid försökt att smyga med kameran i byxfickan och noga se mig för, var vakterna fanns, för att ta bilder även där det inte var tillåtet. Det finns många exempel på det på mina nätsidor. Idag har det tack och lov blivit bättre, tack vare mobiltelefonerna. Ingen kan förbjuda folk att ha sin mobil i handen, kanske för att läsa ett meddelande, när de i verkligheten använder den till att ta kort. Fler och fler museer inser det hopplösa med förbud och tar bort det.

Vi var tyvärr begränsade att se på de sevärdheterna, som stadsrundturen bjöd på, många av dem fick vi dessutom bara titta på inifrån bussen. Men för all del, vi var ju faktiskt där på konferens på dagarna, därför måste andra saker inskränkas tidsmässigt. Jag är rätt stolt över Wien, min födelsestad, vad beträffar sevärdheter, kultur och arkitektur. Men inför St. Petersburgs klenoder måste nog de allra flesta städerna ge med sig. Även om våra konferensdagar huvudsakligen ägnades åt jobb, var det underbart att vi på kvällarna kunde ta del av kulturlivet. Och vem skulle inte vilja se en rysk ballettuppvisning, eller gå på rysk cirkus.

Vi fick uppleva båda delarna och båda kvällarna var minnesvärda, trots att jag inte är någon större vän av ballettuppträdanden. Men bara att sitta i Lilla Teatern och njuta av atmosfären är en upplevelse. Stämningen spelar också roll. Det är samma skillnad som att se en fotbollsmatch på TV eller i ett fullsatt stadion. Ett ord om priserna också: Eftersom den officiella växlingskursen var sju kronor för en rubel, kostade inträdet tio respektive tretton kronor. Holiday on Ice i Västerås kostade drygt det dubbla.

Vi hade också några timmar ledigt för eget bruk. Jag, som på somrarna bodde några hundra meter från Donau, har ett speciellt förhållande till floder. Det är svårt att förklara, för att jag är inte alls lika förtjust i havet. Vatten som vatten, kan man tycka, men så är det inte. Kanske är orsaken att floder har ett mål, havet "är" bara. Därför sökte jag mig till Neva, som på svenska även kallas för Nyen, liksom den gamla svenska besittningen i området av dagens St. Petersburg. Den förlorades slutgiltigt först efter slaget vid Poltava. Neva är bara 74 kilometer lång, men är det största enskilda tillflödet av sötvatten till Östersjön. I vattenmängd ligger den trea i Europa, efter Volga och Donau. Den är ganska imponerande att se. Under ledigheten passade jag också på att skaffa ett minne från resan.

Jag köpte en samovar (som betyder "självkokare") och ett uppläggningsfat (på vilket en av Anne Maries smörgåstårtor ligger) för lite mer än 300 kronor.

Jag har också ett sista minne från Leningrad, från - tullen. Ty vid utresan gick hela gänget igenom, medan tullarna plockade ut mig och gick igenom mina saker millimeter för millimeter. Tur att jag hade sparat kvittot och växlingspapperen.

Jag hade knappt hunnit hem, då det var dags för nästa resa. Den här gången för avdelningens räkning. Arbetsutskottet skulle arbeta fram budget och verksamhetsplan för nästa år, som resten av styrelsen sedan skulle godkänna. Jag minns, hur min ordförande hade kommit till mig någon vecka innan och frågat, om inte vi också skulle kunna tänka oss att åka utomlands på konferens, när alla andra gjorde det. Jag hade absolut ingenting emot det. Men det var ju första gången för avdelningen, därför höll vi oss till ett ganska nära konferensställe, nämligen Köpenhamn. Jag hade ingen kamera med mig, därför får vykortet, som jag skickade, duga som illustration. På tal om min ordförande. Det var med avstånd den bästa av alla ordföranden, som jag skulle få under min tid på Studiefrämjandet. Tyvärr slutade han ett år senare. Jag vet ännu idag inte, varför han slutade.

Jag tyckte att det var mycket synd, jag bad honom att åtminstone sitta kvar i styrelsen, om han nu skulle avgå som ordförande. Men han ville inte. Fast tillbaka till Köpenhamn: vi bodde flott på Sheraton, som redan då hade priser i de högre sfärerna. Nu är det för all del danska kronor, som på den tiden var bara värda åttio öre. I exemplet nedan ser man, hur lätt det är att man kan komma i dåligt rykte. Kaffe för 400 spänn, jo, jo ... Icke desto mindre var det sant. På samtliga avdelningens konferenser betalade man all alkoholisk förtäring själv - och det var inte officiellt tillåtet att förtära mer än en öl till lunchen, innan arbetet var gjort för dagen. Det är klart, om och vad folk hade på rummet, kunde ingen kontrollera. Men det fanns heller aldrig någon misstänkt, vad jag minns. Men kaffet, då? Det är så enkelt att det var en samlingsnota. Vi var där fyra dagar och hade varje dag eftermiddagskaffe för fyra personer. Och tjugofem kronor per kaffe väcker inte längre några misstankar, eller hur?.

Två veckor senare bar det iväg igen. Den här gången med hela styrelsen till Åbo. Styrelsen skulle nu godkänna förslagen, som vi hade kommit fram till i Köpenhamn. Men den här gången blev det bara en resa till Åbo över en helg. Jag insåg dock att vi brände mer pengar genom att dela upp konferensen på två delar, som dessutom hölls i dyra Norden. Vi kunde få en charterresa på en vecka för hela styrelsen för samma pris. Dessutom skulle det ha fördelen, att inte bara arbetsutskottet blev verkligen insatt i budgetfrågorna, utan att hela styrelsen fick lära sig lite. Som det var nu, sa ju resten av styrelsen i alla fall bara ja och amen till förslaget, som las fram. Det skulle alltså vara en dubbel vinst, att ta en charterresa. Det lustiga är, att man generellt accepterade att man reste runt i Norden, men att det stack i ögonen om det gick längre söderut. Jag återkommer till den här motsättningen i kapitlet: Resefrämjandet?, då VLT uppmärksammade våra resor. Men bortsett från frågan om det moraliskt acceptabla i det hela, så upplevde jag den här våren som något helt otroligt efter de magra åren, som jag hade genomlevt. Inte att undra på att jag kände mig som fisken i vattnet. Fast när man la till alla andra "löpande" kurser och konferenser på distrikts- och riksnivå, som jag deltog i, undrar jag idag om jag inte var borta mer än jag var på kontoret.

Kanske bidrog detta till att antalet studietimmar backade ordentligt detta läsår. Vi gick ihop ekonomiskt, men utan någon större vinst. En annan anledning till vårt dåliga resultat var att man underkände 500 timmar, som vi hade genomfört i Heby. Jag minns inte cirklarna som fälldes, men jag har en av dem i dokumenterad form: Granskaren tyckte att hennes femtonåriga dotter inte skulle klara av en cirkel i "medicinskt handikapp", som en likaså femtonårig tjej hade hållit. Och det kan ju tyckas befogat. Men sanningen bakom detta var att denna flicka led av sockersjuka och skulle få sina kompisar att förstå svårigheterna med detta handikapp. Och ser man helheten bakom detta, så skriver nog jag under på att detta exempel hade större värde än alla fackliga cirklar, som folk går på, för att slippa jobba en stund. Men det var inte bara vi, som backade. Samtliga studieförbund gjorde det. Det berodde dels på att folks pengar åts upp av inflationen, så att man inte tycktes ha råd med överflödiga utgifter. Men dels berodde det även på de nya villkoren, som skulle komma nästa läsår. Många kände sig lite vilse. Och kanske betalade sig mitt konferensande under våren i alla fall, för från och med nästa studieår vände trenden, trots nytt regelverk, och exploderade sedan så småningom.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av