DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

När jag var klar med min undervisning i Västerås, åkte jag samma kväll upp till Norrland, övernattade en gång hos min mor och fortsatte sedan till Lycksele. Dit kom Anne Marie med barnen också. Vi hälsade på Anne Maries faster och hennes syster, Gun, för dagen i ovana lockar. Dagen efter gav vi oss iväg på tågluffning. För även om det inte kallades så, var det ju samma sak, fast det bara gällde Norden. Jag hade verkligen sett fram emot detta, det var en dröm att kunna åka från ett ställe till ett annat och upptäcka nya saker. Jag ville se hela världen. Idag har jag nog insett att det är omöjligt, därför går jag idag hellre på djupet, när jag besöker ett ställe.

Då stannar jag hellre flera dagar istället för att flacka vidare. Men jag tycker nog att alla borde försöka sig på en tågluffning, man lär sig mycket av den också. Och vi gjorde det nu. Vi började i Lycksele och åkte via Umeå till Holmsund för att ta färjan till Finland. I Umeå passade vi på att återuppväcka gamla minnen, men tittade även på förändringar, som hade skett under den korta tiden, sen vi hade åkt därifrån. Den nya statyn i centrum var ett exempel på det. Bilden ger ett annat exempel också, en ovana, som jag ännu idag inte har blivit av med. Jag brukar ha alldeles för mycket förgrund på mina kort.

Det blir ofta till nackdel för de högre delarna. Och fastän jag vet om det, är det mycket svårt att tänka på det, just när jag ska ta fotona. Fast idag har ju även fotograferandet gått in i en ny tidsålder. Idag slänger jag bara iväg ett kort med mobilen, utan att ta hänsyn till motivet, för att jag kommer i alla fall att redigera det i datorn senare. I Holmsund, Umeås hamnstad, äntrade vi färjan, för att den skulle ta oss till Vasa. Färjorna på den tiden var ganska spartanska, om man jämför dem med dagens vidunder. Det fanns en tullfributik, en restaurang och ett café. Och havet runtomkring. Och inte mycket annat. Någon fiskmås kanske.

Vasa heter Vaasa på finska, men i grund och botten borde staden egentligen heta Wasa. Den grundades nämligen år 1606, av Karl IX, son till Gustav Wasa. Anne Marie har en del av sina rötter där. Hennes mor växte nämligen upp i Malax, en liten förort till Vasa. Den delen av Österbotten i Finland är ju ännu idag huvudsakligen svenskspråkig. Även om all officiell information naturligtvis är tvåspråkigt. Landskapen betyder förresten väster och öster om bottenviken, Västerbotten i Sverige och Österbotten i Finland. Från torget (bilden till höger) begav vi oss på upptäcktsfärd. Det var spännande att vandra omkring på okänd mark.

I mitt ungdomliga lättsinne hade jag förstås begått ett av grundfelen, som den ovane resenären ofta gör. Man åker någonstans, sen är man där och vet inte, vart man ska. Vi hade dock skaffat oss en turistkarta, så att man kunde leta sig fram till ett eller annat ställe. Vi hittade i alla fall till domkyrkan. Fast idag brukar jag förbereda mig hemma, innan jag ska någonstans. Nu ska det sägas till mitt försvar, att det ju är så mycket lättare idag, när man har internet tillgängligt. Förr i tiden fick man ju vara glad om man kunde få tag i en broschyr om resmålet. Vi spenderade en dag eller två i Vasa, sen gick äventyret vidare.

Jag gjorde även ett annat nybörjarmisstag. Vi skulle ta oss ner till Åbo. Det fanns ingen direkt förbindelse mellan de två kuststäderna. Dessutom ville vi åka på natten, för att spara hotellkostnaderna. Och det gjorde det nödvändigt med två byten, dels i Seinäjoki, bara en liten bit ifrån Vasa. Seinäjoki ligger förresten inte så långt från Koskenkorva ... Man lär sig, som sagt, alltid något nytt. Nästa byte skulle vi göra i Tuijala - det skulle ske vid halv fem på morgonen. Men, optimistisk som man är, tyckte jag nog att det inte var så farligt. Åtminstone inte tills vi satt där, outsövda, i en liten stad, där vi hade tur att åtminstone väntsalen var öppen.

Minnet från detta byte sitter fortfarande kvar i hjärnan. Men åtminstone fick man en ny erfarenhet. Idag undrar jag ju, varför vi inte åkte hela vägen till Helsingfors utan att byta. Då hade vi haft hela natten att sova på. Visst, det hade tagit lite längre tid, men resan var ju gratis, så några tiotals mil hade egentligen inte spelat någon roll. Nu var det väl så, att vi hade planerat in Helsingfors vid ett senare tillfälle, eftersom vi ville göra våra trip som rundresor, med av och till en dag hemma, så att vi skulle kunna tvätta både oss själva och kläderna. Det innebar att vi sparade in en hel del packning, vilket ju är en del för fyra personer.

 

 

Så småningom var det dock dags att avsluta första rundan och ta båten hem. Med båten till Stockholm åkte vi naturligtvis också på natten. Vi tog en hytt för 66 finska mark och vaggades sakta till ro på vägen. Det var skönt att få sova i sin egen säng som omväxling. Dagen därpå åkte vi bara till Köping, för att titta på IKEA (som ju då inte ännu fanns överallt) och gå på en UFO-utställning, som också fanns där just då. Även nästa dag stannade vi i grannskapet.

Vi åkte till Eskilstuna, för att besöka djurparken där. Det var med tanke på att barnen skulle få uppleva lite barnvänligare aktiviteter. Men jag måste säga att de som vanligt skötte sig föredömligt. Gunnar hade börjat att fotografera själv. Han hade fått Anne Maries gamla kamera, på vilken man inte behövde ställa in något, utan bara titta och knäppa. Och han tog fotograferandet på stort allvar. Han håller kameran i högsta hugg, när de åker bil. Under tiden hade tvätten hunnit torka därhemma (det fanns ju ingenting som hette torkskåp eller tumlare på den tiden). Därför var det dags för att ge sig iväg igen. Norge stod på tur.

Vi anpassade därför resan till Norge och lät den sluta i Trondheim. På vägen passade vi på att hälsa på Anders och Ami i Örebro över dagen. Med nattåget tog vi oss upp mot Norrland sedan. Det var härligt att inte behöva bry sig om några biljettpriser, det enda man behövde tänka på, var eventuella sitt- eller liggplatser, som man måste betala. Och de kostade inte skjortan. Som framgår av biljetten, hade vi trots nattsträckan bara sittplatser. Det var innan man bytte ut alla vagnar med kupéer och gjorde en enda stor sittvagn av dem.

Ty i dessa kupéer kunda man fälla ner sitsarna och på så sätt få en liggplats av två säten. Dessutom var tågen inte utlastade till sista plats, så att man alltid kunde hoppas att få en kupé för sig själv. Och självklart var det en fördel att resa med barn då, många undvek ju att sätta sig i närheten. De kunde ju inte veta att våra barn var formidabla änglar. Genom tågfönstret tog jag några kort, när vi passerade Åre. Här ser man, hur molnen väller in över bergkrönen, men man ser också skidhangen och bebyggelsen i Åre, som det såg ut då. Jag kan tänka mig, att det har skett en del förändringar sedan dess. Om det är till det bättre, låter jag vara osagt.

Sen var vi i Trondheim. Även här torde det ha skett en del förändringar under de senaste decennierna. Självklart var domkyrkan ett av våra mål, den är ju vida berömd. Och om man ser på bilden från fasaden, inser man kanske, varför jag tycker att kyrkor har en tjusning. Vilket arbete! Vilken tid det måste ha kostat! Fast då var tiden kanske inte lika med pengar ännu, utan man räknade även tillfredsställelsen in, över det man hade skapat.     Andra intressanta upptäckter var husen, som hade byggts en bit in i Nidälven och stod med ena smalsidan på pålar i vattnet. En annan spännande upplevelse var fästningen Kristiansten, uppe på kullen. Den byggdes redan på 1600-talet, efter den stora branden i Trondheim, år 1681. Man kunde även besiktiga den och gå upp för att njuta utsikten från takluckorna, vilket inte minst Roland och Gunnar uppskattade.

Vi övernattade en gång i Trondheim och tog tåget mot Oslo nästa natt. Och här visade sig nackdelen med salongvagnarna och fulla tåg. Det gick inte att få fyra platser intill varandra, bara 7-8 hängde ihop. Platserna 18 och 23 var varken i närheten eller bredvid varandra. Anne Marie och Gunnar fick ta de två intilliggande sätena. Jag skulle tro att jag lyckades byta till mig en plats, så att jag kunde sitta tillsammans med Roland. Men det var åter en lärdom, som vi fick med oss. Man måste boka platserna så tidigt som möjligt, för att få de bästa villkoren.

Vi skulle övernatta i Oslo också, därför måste vi hitta någonstans att bo. Vi hittade ett pensionat i centrum. Det står på räkningen att man ska spara den, så då gjorde jag väl det. Och tur var det, för då kommer jag osökt in på priserna.

På den tiden hade man just hittat olja i Nordsjön, men hela utvinningsprojektet var under uppbyggnad. Därför hade Norge ännu inga oljemiljoner, som idag. I Sverige ansågs grannen vara ett fattigt land, som återspeglades i valutan. En norsk krona kostade inte mer än 70 öre, och en dansk 80 öre, förresten. Idag är det i det närmaste tvärtom. Fast det är inte bara den norska oljan, som är anledning till det, utan framför allt den svenska devalveringspolitiken, som politikerna på sätt och vis tyvärr fortfarande praktiserar. Hur det än må vara med det, när vi hade installerat oss, gick vi på sightseeing. Karl Johansgatan, och som dess ena avslutning, slottet, hörde ju till väsentligheterna. Fast jag kan inte hjälpas, jag blir bara föga imponerad av de nordiska slotten. De verkar så fyrkantiga, enkla och sterila, jämfört med sina gelikar på kontinenten. Den norska varianten byggdes först i början av 1800-talet, under Karl XIV Johan, som ju då också hade blivit Norges kung. Mycket intressantare än slottet var dock utflykten till Holmenkollen. Hoppbacken där var mycket mera imponerande, inte minst, sen vi hade kommit upp och kunde titta ner från en av luckorna. Roland vinkar från andra sidan, fast det ser kanske lite ansträngt ut?   När vi ändå höll på med idrottsanläggningar, ville vi förstås också se Bislett stadion. Även det revs dock i början av 2000-talet och ersattes med en nyare version. Den motsvarar de moderna internationella kraven för friidrott, med bland annat åtta löparbanor. Den gamla hade bara sex banor.   Självklart måste vi också göra någonting för kulturen. Därför besökte vi Vigelandparken med alla dess obskyra statyerna. Det lär finnas fler än tvåhundra olika. Alla modeller producerades av Gustav Vigeland i lera under första halvan av 1900-talet. De bearbetades sedan och finns idag utställda i olika material. Nästan samtliga föreställer dock människor, ofta i hopar på varandra.

Det skulle finnas mycket mera att räkna upp, det är klart att en storstad har många sevärdheter. Men man kan ju bara inte ta med allt. Det vore dock inte jag, om jag inte hade en bild på domkyrkan, som jag kan visa. Sen hör det väl också till att man tar sig en titt på rådhuset, en rätt så bastant sak. Även det har ju sedan dess fått skriva historia, tack vare massmördaren Breivik. Förbannad vare hans namn för evigt och måtte han sitta åtminstone lika länge i fängelse.

Sen var det åter dags för två nätter i den egna sängen. Dagen emellan utnyttjade vi för att åka upp till Falun. Även där fanns det ju hoppbackar, som dessutom var ganska nya, bara fem år gamla. De byggdes ju till VM 1974. Fast den mesta tiden i Falun använde vi till att besiktiga det enorma dagbrottet och koppargruvan.   Den ursprungliga tanken var att vi efteråt skulle åka till Helsingfors. Men jag skrev i mina brev att vi ändrade oss, för att barnen inte hade så mycket att göra på båten. Det är ju för all del sant, men idag kan jag väl erkänna att det gällde åtminstone i samma grad deras far.

Jag är inte på något sätt förtjust i båtresor, även om utbudet ombord idag har mångdubblats sen dess. Istället beslutade vi att åka till Köpenhamn under vår tredje vecka. Som vanligt tog vi nattåget. Eftersom det var ett tåg med bara liggvagnar, behövde vi inte ens betala liggplatserna med vår nordturistbiljett. Vi kom på morgonen till järnvägsstationen i Köpenhamn. Jag minns, när jag som sextonåring stod där för första gången. Jag var jätteimponerad av dess storlek. Den är ju lika stor ännu idag.

Fast den verkar ha krympt i samma utsträckning, som jag har blivit äldre. Å andra sidan fanns det även bättre service för resenärer på den "gamla goda" tiden. Då kunde man nämligen polletera en väska på kontinenten och hämta ut den vid resmålet. Det var danskarna som satte stopp för denna bagagetransit. Visst, det kostade en del jobb, men det klarade man ju på andra ställen också, som har ännu mera transittrafik. Sen dess fick jag släpa mina väskor själv. Än idag är hovedbanegården dock fortfarande ett myller av jäktade människor och många olika språk, som skapar en speciell atmosfär.

Efter frukost gav vi oss ut i ett regnigt Köpenhamn. Strøget var naturligtvis ett måste. Återigen är det atmosfären, som gör sitt, precis som på Ramblan i Barcelona, eller Kärntner Straße i Wien, eller andra gator i många andra städer. Christiansborgs slott är en annan sevärdhet. Tvärr gjorde det regniga vädret att korten blev allesamman gråa och trista. Trots regnet blev det ett besök på Tivoli på kvällen och där spelade vädret åtminstone för barnen ingen större roll. Det som är festligt i Köpenhamn är alla dess spetsiga, men olika torn. När man väl har lärt sig, vad som är vad, är det ganska lätt att hitta.

Jag måste naturligtvis ha med en kyrka från Köpenhamn också. Marmorkyrkan, som den heter i folkmun, eller Frederiks kirke, som den heter officiellt, har den största kyrkokupolen i Norden. Fredrik V var byggherren till att börja med. Kyrkan påbörjades 1749, men blev aldrig färdigbyggd, utan föll i ruiner. Först i slutet på 1800-talet fullbordades den. Dagen efter hade det tack och lov slutat regna.

Jag visar en bild på börsen också, för den har ju ytterligare ett säreget torn. Vi "gjorde stan" även den här dagen och gick tillbaka till järnvägsstationen, för att boka liggplatser i tid. Vi skulle nämligen också besöka Fredrikshamn, som sista ställe under vår tågluffning. Därifrån var det ju bara att ta båten över till Göteborg. Tåget till Fredrikshamn gick först 00.25 och vi hade en lång kväll framför oss. Ännu en gång beundrade jag barnen, som klarade av allt det där utan att kinka. Fast det är väl en förutsättning för att man ska kunna göra sådana saker med dem.

Om det är barn som redan i mataffären hemma kastar sig på golvet och vrålar, för att de inte får något godis - då är det naturligtvis svårare att genomföra sådana resor. Nu är ju Fredrikshamn ingen storstad precis, en gammal fiskeby med omkring tjugotusen invånare, så det vore väl förmätet att vänta sig en mängd sevärdheter. Förutom kruttornet från 1818, samma år, som man fick stadsrättigheter, samt gågatan, är vyn över Kattegatt den största attraktionen.

Men vi åkte vidare redan på kvällen och tog nattåget i Göteborg. Nu hade vi en dag kvar på våra biljetter och då beslutade vi oss för att ta en tur till vår egen huvudstad. Vi hade i alla fall aldrig varit på sightseeing i Stockholm, sen vi hade flyttat till Västerås. Därför hörde det väl till. Fotot över Gamla Stan från Slussen får stå sammanfattningsvis för sevärdheterna i Stockholm, där vi naturligtvis även hade tittat på Sergels Torg, Kungsträdgården, Slottet och själva Gamla Stan upp och ner. Det hade varit enormt. Visserligen en aning slitsamt ibland, med för lite sömn och trötta fötter, men vilken fantastisk upplevelse det hade varit! För att ha gjort det första gången, tyckte jag också att vårt upplägg var bra. Det var klokt att komma hem ibland och sova ordentligt. Jag kände mig nog lite stolt också, över att ha genomfört resan. Jag ångrade inte en sekund av den. Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2019

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av