DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Orosmoln


Redan i början av säsongen kom det till ostimmigheter mellan mig och styrelsen på jobbet. Vi hade ju fått anordna astrologi som ämne, eftersom jag hade skrivit en studieplan, som hade blivit godkänd. Nu var det inte bara två A4-papper, som så många andra studieplaner ser ut. Utan det var mer eller mindre en färdig grundkurs i astrologi. Frågan var, hur vi skulle göra med den. Det var ju onödigt att trycka upp den, så länge den inte var godkänd av SÖ för hela landet.
Lösningen var, att vi skulle kopiera upp den på vår egen kopiator i det exakta antal, som vi behövde. Vi skulle sälja den sedan till deltagarna för tio kronor. Här skiljde sig åsikterna. Styrelsen ansåg först att den behållningen skulle gå till Studiefrämjandet helt och hållet. Jag vidhöll däremot att det ju var min kunskap i ämnet, som överhuvudtaget hade gjort det möjligt att vi skulle kunna använda den. Det blev en ganska hetsig debatt, där jag till slut hotade med att inte lämna ut copyrighten och att det därmed inte skulle bli några cirklar. Vi enades till slut om att jag skulle få 5:50 kronor per sålt exemplar och Studiefrämjandet resten. Men det var grunden till en spricka mellan mig och styrelsen, som höll i sig.
Nästa stridsfråga var att styrelsen ville ha möten med enbart förtroendevalda, medan stadgarna föreskrev att verksamhetsledaren och personalrepresentanten var delar av styrelsen. Jag gillade förstås inte den idén något vidare. Jag kunde inte hindra någon förtroendevald från att träffa de andra, men jag kunde mycket väl vägra att dessa möten skulle hållas i våra lokaler, samt att de protokollfördes officiellt. Naturligtvis hade jag rätten på min sida, vilket ledde till ytterligare missämja oss emellan.
Följande, och kanske den allvarligaste punkten, kom vid löneförhandlingarna. Jag var ju inte fackansluten och måste själv se till, att få igenom mina lönekrav.

Jag hade absolut ingen dålig lön, men å andra sidan hade jag kommit över den första tidens tacksamhet över att ha ett "riktigt" jobb överhuvudtaget. Dessutom började jag inse att jag skötte det där jobbet väldigt bra. Med Kärnkraftskampanjen, Alternativrörelsen och nu Astrologin hade jag hittat tre givande nischer, som förde oss framåt, när studieförbunden överlag gick åt andra hållet.
Att jag genom mina kunskaper i spanska höll på att kapa åt oss en stor bit av den latinamerikanska verksamheten, var en sannan sak, som inte vem som helst skulle klara. Och inte minst tyckte jag, att mina personliga insatser på kvällstid och under helgerna, borde märkas en hel del mer i lönekuvertet.
Dessutom fick jag blodad tand av att få mycket bra arvoden för mina privata föredrag om astrologi. Att jag på nittio minuter kunde tjäna trehundra kronor, var åtskilligt mer än de fyrtiofem per timme, om jag slog ut min lön på månadsarbetstiden.

Men nu tillstötte ett annat bekymmer. Jag måste ju löneförhandla med min styrelse. Och jag hade kommit upp i en nivå, som låg högre än vad de själva tjänade. Det var ju inga direktörer eller advokater, som satt där. Det var istället vanligt folk, som kom från Brukshundklubben, Ridfrämjandet och liknande föreningar. Alla hade ett "vanligt" jobb att livnära sig på - och det gav nu inga miljoner.
Jag, å min sida, var sur, för att jag uppfattade det som att de inte ville erkänna mina insatser. Jag förvägrades uppskattningen av slitjobbet, som jag utförde. Att löneförhandla var ett problem, som skulle följa mig genom åren.
Denna återhållsamhet från styrelsens sida innebar ju att jag från början ställde mina lönekrav ännu högre, för att jag visste att jag skulle bli tvungen att kompromissa.
Det är inte så att jag var en guldgrävare, som inte kunde få nog. Jag ville bara ha det jag ansåg att jag var värd. Jag kunde visst göra insatser, som inte gav någonting alls. Jag kom till exempel till Gunnars klass på mellanstadiet och pratade om Österrike, bara för att hjälpa till. Det kunde ge mer tillfredsställelse än ett möte med någon förening, som jag kunde knyta till jobbet, samtidigt som jag var förbannad efter sista löneförhandlingen.

Beträffande ekonomin fanns det även privata funderingar. När jag gick igenom papperen nu, fastnade jag för ett avräkningsbesked från Uplandsbanken angående lånet på vår lägenhet. I den kvartalsvisa avbetalningen amorterade vi 270 kronor, medan räntan fortfarande låg på 1732 kronor. Under de tre åren, som vi hade ägt lägenheten, hade vi betalat av lite drygt 3000 kronor, alltså mindre än ett halvt års ränta. Vilken härlig affär för banken - och vilka vansinniga räntebelopp, på cirka fjorton procent. Klart, inflationen i landet var på väg att gå överstyr, en ny devalvering av kronan på sexton procent var följden. I klartext innebar det att alla importerade varorna blev sexton procent dyrare och att en utlandsresa kostade sexton procent mer. Banklånet däremot drabbades inte, det var ju endast en "inhemsk" transaktion.
De som tjänade på devalveringen, var exportindustrin, eftersom de kunda sälja sina varor sexton procent billigare. Det i sin tur gav bättre vinster, som aktionärerna hade glädje av genom högre utdelning. Så är det ju även idag, när kronan blir allt svagare ...
I övrigt finns det inte mycket att berätta från hemmafronten. Båda barnen fick mässling denna höst, vilket alla barn i normala fall fick, utan att det blev en masshysteri med skriverier i tidningar och panikreaktioner på TV, med krav på massvaccinationer, som vi får uppleva idag. Har mässlingen blivit farligare på fyrtio år? Eller har människan fått mindre motståndskraft? Nu är jag ju bara lekman på området, men är det inte möjligt att dessa barnsjukdomar hjälper till att bygga upp immunförsvaret, för livet som vuxen? Är överbeskyddandet av människorna idag verkligen bäst för mänskligheten som art? Eller hjälper den till att försvaga arten, så att den lättare dyker under vid en allvarlig kris?
Roland spelade bra fotboll även under den här hösten. Han gjorde nio av lagets tjugoett mål. Han var suverän, när han kom ensam med målvakten. Han bara satte dem. Jag minns att jag frågade, hur han bar sig åt, men han ryckte på axlarna och sa: "Det är ju bara att rulla förbi målvakten." Klart att det är kul att göra mål för en ung grabb, men jag tyckte att hans bästa egenskap var hans speluppfattning. Jag försökte att se alla hans matcher, om jag bara hade möjlighet. Det var mycket mer spännande än att se VSK spela, eller för all del någon match på TV.
Jag har kommit på att jag hittills aldrig har visat någon julgran - det var ju ett stående motiv varje år.
Det har blivit åtskilliga genom åren. Den här bilden gillar jag speciellt mycket, även om den fototekniskt är en katastrof, eftersom jag ryckte till med kameran, när jag tryckte på utlösaren. Men det blev ju en speciell effekt på ljusen, medan resten av bilden är någorlunda skarp.
Till sist måste jag nämna att pojkarna och jag satte ihop ett system på V65 - och vi fick alla rätt. Det var första och enda gången hittills för mig. Vinsten var ju helt enorm, hela sextiofem kronor, eller i alla fall tjugonio, om man räknar bort insatsen. Fast det är ju roligt att ha haft en fullträff. Nu på äldre dar spelar jag inte så mycket längre, det finns andra saker, som har blivit viktigare, än att snabbt bli förmögen.



Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


25.8.2019 by webmaster@werbeka.com