DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Eftersom jag hittade en gammal räkning i mina annaler, vill jag gärna börja detta kapitel med lite kuriosa: Den fjortonde januari detta år inhandlade vi två klappstolar, modell Flipp, à 27 kronor. Detta inköp torde vi ha gjort, eftersom vi gång efter annan hade besök hemma hos oss, vare sig det var studie- eller bowlingkamrater.
Nu, nära ett halvt sekel senare står en av nämnda Flipp fortfarande i ett hörn i min lägenhet. Var dess tvilling finns, förtäljer dock inte historien ... Men man kan ju sluta sig till att Flipp onekligen har god kvalitet, samt att jag tycks vara relativt aktsam om mina möbler.

Gunnar upphörde inte att förvåna. Han hade lärt sig att läsa småbokstäverna på egen hand och det var en härlig syn att se honom läsa fotbollstabellerna i tidningen. Han visste också hur de olika lagen låg till ... Han var inte ens fyra år ännu. När han fyllde, fick han sin älskade traktor, som han tillbringade så mycket tid med. Som tur var, bodde vi alltid i lägenheter, där man kunde köra i en cirkel genom rummen. Efter nyår fick jag reda på att de båda tysklärarna i Västerås skulle sluta efter vårterminen och att det därför fanns ett behov av en tysklärare vid Kursverksamheten där. Eftersom Västeråsavdelningen var underordnat Uppsala, pratade jag med huvudläraren om en möjlig anställning. Han skulle undersöka saken. För vår del uppstod nu för första gången ett konkret alternativ till att hanka sig fram på en mängd olika jobb. En fördel med Västerås var ju även att vi redan hade en kontakt där, genom Maria Dolores, så att vi inte skulle vara helt utan bekanta. Vår brevkontakt fortsatte under hela våren. Vi hade funnit varandra och naturligtvis tyckte vi om varandra också. Att det fanns en del flirtiga meningar i breven var självklart. Men vi var ju båda gifta och hade ingen tanke på att förändra det. Därför kändes det rätt hopplöst ibland. I våra brev återkom frågan, om vi inte skulle sluta skriva till varandra. Vi gjorde dock aldrig det.

En annan fördel med att flytta var att det skulle passa bra just innan Roland skulle börja i skolan. På tal om skolan, sade hans förskolelärarinna att hon tyckte att Roland hade tillräckligt med kunskaper för att kunna hoppa över första klass och börja i tvåan direkt. Men det var ett svårt beslut. Å ena sidan fanns det risk att han skulle få tråkigt, om han började i första klass. Å andra sidan var han ju född på hösten och därmed skulle han vara nästan två år yngre än de äldsta i sin klass. Därför förkastade vi tanken. I början av mars arrangerade min fars företag en resa till Stockholm. Självklart passade han på att följa med och jag åkte också ner till Stockholm, för att träffa honom under några dagar. Nu fanns det även många av hans kollegor med på resan, som min far hade övertalat, att ta med den tillåtna mängden cigaretter, en limpa, åt mig. Det var en försvarlig mängd. Jag skrev i ett brev till honom, att jag säkert inte behövde köpa cigaretter förrän i juli. De hade också en mängd andra presenter med sig, till hela familjen. Idag har jag slutat röka för många år sedan, men eftersom man döpte en sort efter mitt österrikiska fotbollslag, First Vienna FC 1894 - Österrikes äldsta fotbollsklubb, har jag sparat den asken som minne. När jag ändå var i sydliga nejder, passade jag på att hälsa på Maria Dolores, samt att prata med huvudläraren i tyska om min eventuella anställning. Och ja, jag fick intrycket att man såg mitt engagemang med blida ögon. Man lovade mig mer eller mindre ett heltidsjobb.

Det lät mycket lovande och just då stod signalerna på avfärd mot söder. Men det var dyrt att flytta. Jag tog in anbud och det billigaste löd på knappa 4000 kronor, bara för möbeltransporten.

Det hade vi inte råd med. Jag sökte alla möjliga bidrag, starthjälp och flyttningsbidrag och hyrestillägg, kort sagt, allt man kunde söka. Vi fick avslag på rubbet. I april skrev jag därför till min far, att vi förmodligen skulle stanna kvar i Umeå. Samtidigt överklagade jag arbetsförmedlingens beslut och hotade med att vi skulle bli socialfall, om vi inte fick hjälp. En annan kuriositet inträffade vid den här tiden. Min gode vän Anders blev kåkfarare. Att jag uttrycker det så brutalt, är ren och skär hämnd. Den gode Anders hade tydligen tråkigt i fängelset och nyttjade tiden till att plocka isär varje ord och vändning i breven, som jag av ren välvilja skrev till honom, för att fördriva hans tid. Allvarligt dock, jag har den största högaktningen för hans gärning. Han åkte nämligen in på två månader, för att han hade vapenvägrat. Jag har ju samma inställning till militärtjänsten, men jag vet inte om jag hade klarat av att vara så konsekvent, om det hade behövts. Jag kom ju billigt undan, när jag lämnade Österrike innan. Å andra sidan - ett helt liv i exil kan nog väga upp några månaders frihetsberövning. Svinaktigt var det hur som helst, att man burade in honom för hans åsikt.

Det var en tuff vår. Jag hade återigen börjat med mitt jobbsökeri, eftersom jag inte fick något arbete vid sidan om Universitetet och Kursverksamheten. Från de senare fick jag betalt, när kurserna var slut. Under tiden hade vi 800 kronor i månaden och våra reserver, som dock smälte kvickt. Vi gjorde ett besök hos Gun, Anne Maries syster, i Lycksele i början av juni. Otroligt nog började det snöa. Inte mycket, för all del, men snön låg kvar på marken en stund. Min far kom och hälsade på oss några dagar senare. I det läget räknade vi med att vi skulle stanna kvar i Umeå. Vi fick väl dryga ut mina små inkomster med mera studielån och låtsas plugga vidare.

Man kunde ju alltid hoppas att det skulle bli flera sidointäkter framledes. Det var inte något guldläge, men vi var ju tvungna att överleva. Men sen, mot slutet av juni, kom besked från Länsarbetsnämnden, att man hade godkänt min överklagan och skulle betala flytten, eftersom utsikterna att få jobb i Västerbotten var mycket små. Därmed var det bestämt att vi skulle flytta. Jag åkte ner till Västerås för att bekräfta hos Kursverksamheten att jag skulle ta jobbet, samt för att titta på lägenheter. Jag hittade en trea på Vallby, som var inflyttningsklar den första augusti. Och därmed var Umeå ett avslutat kapitel.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av