DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

På försommaren började Roland att spela fotboll i VSK. Det gav en ny aspekt till familjelivet, för naturligtvis skulle vi se hans matcher. Som tur var, spelade knattelagen ju bara i Västerås och framför allt på sommaren, när det inte var några bowlingmatcher. Jag tyckte att han var ganska duktig och det var kul att se, hur han utvecklades. Dessutom var det alltid en upplevelse att hänga med på fotbollens dag, detta gigantiska sammandrag av nästa generations stjärnor. Det var mera fotboll det här året, som var lite extra spännande. Det var fotbolls-VM i Argentina och Österrike hade efter sexton magra år åter kvalificerat sig. Första matchen spelade vi mot Spanien och svensk TV skulle ha en efterhandssändning. Vi skulle åka till Maria Dolores och Göran och se matchen där. Men jag kunde förstås inte hålla mig, jag lyssnade på första halvlek i radion. Jag visste att det stod 1-1 då. Sen fick vi ge oss iväg, om vi ville hinna se matchen. Väl framme, byggdes spänningen upp och när Österrike gjorde 2-1 vrålade jag rakt ut.

Jag tänkte dock genast att det nog inte var speciellt artigt, eftersom våra gästgivare logiskt nog hejade på Spanien. Men jag kunde bara inte hålla mig och fick stå ut med några förvånade blickar. Jag beklagar. Det gick bra även fortsättningsvis och när vi slog Sverige i andra matchen var vi klara för avancemang från gruppen. Vi rankades officellt på en slutlig femteplats, vilket var mer än någon hade förväntat sig. För grabbarna var det deras första VM, då de var riktigt medvetna om vad det gällde, och det tyckte de var jätteroligt. Begeistringen syntes också i aktionerna, som när vi spelade sittfotboll med en luftballong i lägenheten.

Vi hade pratat om att Hansi med familj skulle komma och hälsa på hos oss, när Anne Marie hade fått semester, för att se, hur "deras" lägenhet såg ut. Men de sa ifrån till sist och tyckte att de inte hade tid. Därför svävade vår planering lite i luften. Vi bestämde oss slutligen att åka till Rügen i Östtyskland, för att det var ganska billigt där. Där kunde vi också både upptäcka och bada. Och dagen efter jag hade fyllt trettio, åkte jag med barnen till Norrland, för att hälsa på min mor. Vi tog nattbussen till Umeå, men det var ingen höjdare. Vi sov inte mycket den natten.

Anne Marie skulle komma dit efter en dryg vecka, när hennes semester började. Då skulle vi också åka till Skarda för att hälsa på hennes mor i en vecka. Min systers ren hade vuxit ordentligt sedan förra året och hade blivit nästan vuxen. Varje kväll tog min syster cykeln och åkte på promenad med renen, så att den skulle få lite mer motion. Av min mor fick jag förmodligen det finaste svaret, som jag någonsin har fått i mitt liv. Eftersom det hade krisat hos oss i vårt förhållande, behövde jag prata om det. Så jag frågade min mor, vad hon tyckte om jag skulle skilja mig. Hon sa: - Det kan jag inte svara på, eftersom det är någonting som bara du kan avgöra. Jag kommer bra överens med Anne Marie, men det har ingenting med saken att göra. För vad än du beslutar, kommer jag att tycka att det är riktigt och stå bakom dig.

Idag skulle jag som förälder kanske säga samma sak, men då, som grön trettioåring, var denna försäkran ett jättebra stöd. Samtidigt som det ju ändå inte var helt neutralt. När vi kom hem igen, hade vi några dagar på oss, innan vi skulle åka söderut. Min far hade lärt oss ett "idotsäkert" sätt att plocka svamp, därför passade vi på och tog en svampletarpromenad. De var för all del ganska maskstungna, eftersom vi plockade med allt, men det kunde man ju rensa bort, när man skar upp dem. De var dels goda som sås, dels kunde man torka dem och använda i soppa och som krydda under vintern. På den tiden var det knappt någon här i landet, som gick och plockade svamp.

Idag är det nog flera, men sedan katastrofen i Tjernobyl är svamparna radioaktiva. Cesium har en halveringstid på 30 år, det vill säga att det idag fortfarande finns hälften kvar av det som regnade ner då. Sen dess har jag varit mycket återhållsam med svampplockningen.

Sen bar det iväg. För veckan i Sellin betalade vi drygt tvåtusen kronor för oss alla, inklusive helpension. Ändå fick barnen bara trettio procent rabatt. Vi åkte buss till Malmö, fast konstigt nog över Göteborg. Vi övernattade i Malmö med mycket förväntansfulla grabbar på hotellet. Sen åkte vi vidare till Trelleborg och därifrån med färjan till Sassnitz i DDR.

Vi hade fått med oss en del papper med förhållningsorder och vi hade gott om tid att studera dem på resan. Det var rätt intressant läsning. Östtyskland har ju ofta förtalats om övervakning och byråkrati, fast det är ju västsidans sätt att se på saken. Visst fanns det regleringar, visst fanns det "färdledare", som samtidigt höll koll på de resande, men å andra sidan var det visst bekvämt att allting var förberett, att man redan i Sverige visste, vilket rum man skulle bo i, när man kom fram, och liknande småsaker. Hur ofta har det inte hänt, att jag kom fram till ett hotell i väst, som ännu inte var klar, eller som till och med hade blivit dubbelbokat.

Östtyska mark kunde man bara växla i Sassnitz eller på hotellet. Visst, det var också ett problem med svartväxlingen. Men dels var det västmakterna, som i Västtyskland hade infört D-Mark först, så att man i öst var tvungen att fixa en egen valuta. Dels var problemet att man hade speciella affärer med västvaror, där man bara kunde handla med västvaluta. Naturligtvis ville lokalbefolkningen ha del av alla dessa förlovade varorna och försökte därför att växla svart.

Anbud och efterfråga gjorde snart att den egna valutan såldes billigare och billigare. Å andra sidan behövde staten all västvaluta, som gick att få, för att kunna handla med väst. Det var ett av medlen, med vilka USA försökte tvinga socialistländerna på knä. Det var lätt för dem, eftersom deras industri blomstrade, speciellt efter kriget.

I öst däremot fick man i första hand koncentrera sig på att undanröja alla krigsskadorna. Man måste ju spara på allt, även på skyltarna, som lika gärna kunde skrivas för hand, som att tryckas. Allt detta medförde självklart även extra byråkrati, som man i väst fördömde som översitteri. Man fick till exempel växla tillbaka överblivna östmark, men man måste då också kunna visa växlingskvitton, just för att visa att man inte hade växlat svart. Under tiden haden vi kommit fram. Vi bodde på hotell "Frieden - Fred". I mitt tycke är det ett mycket bättre namn än "Imperial" eller "Best Western". Men det bara som parentes.

Jag kan inte påstå att vi kände oss speciellt övervakade under den veckan. Planerade utflykter fanns bara på tisdag och torsdag, men det var inget tvång att delta heller. Vi avstod, för att det var roligare att upptäcka själv. Och såvitt jag minns, har vi inte blivit hindrade av att gå precis dit vi ville.   Vi började med att strosa omkring i vår närmare omgivning och hittade en hel del kontraster. Och överallt var Trabanten närvarande, bilen som kärleksfullt kallades Trabi. Halmtaken var ju en mycket trevlig syn, fast det var även den nybyggda skolan, som bar Rosa Luxemburgs namn. Även detta var mer tilltalande än exempelvis Donald Trump's Tower.

Men för all del, allting var inte guld heller. Vi upplevde att restaurangpersonalen var ganska snorkig, åtminstone så länge de trodde att vi var tyskar, eftersom jag naturligtvis beställde på tyska. När de väl fick höra att vi pratade svenska och dessutom att jag var österrikare, blev deras uppmärksamhet genast två klasser bättre. Jag antar att det låg dels avundsjuka, dels förakt bakom känslorna för tyskar. De kände förmodligen att Västtyskland hade sålt sig till USA. Åter var det nämligen Väst, som först proklamerade Västtyskland som egen stat. Efteråt bildades logiskt nog en egen stat i Öst också. Dessutom var folket utsatt för rysk propaganda, precis som vi är utsatta för USAs propaganda. Men faktum är att det alltid var västsidan, som drev kilen mellan de båda länderna djupare. Så även med att åter militarisera Västtyskland eller med att placera mellandistansraketer där, och så vidare. Men hos oss är det ju Ryssland, som är den stora aggressorn ... Att stava till mitt namn kunde man där inte heller. Fast egentligen är det inte så konstigt. Det finns ännu idag en mängd Kaunitz i gamla Preußen och Schlesien - de är långväga släktingar till oss. Vi tappade "i":et i namnet, när mina förfäder flyttade till Siebenbürgen, genom Dracula bättre känt som Transsylvanien. Men på 1600-talet var min farfars...farfarsfar slottsägare i Austerlitz, i dagens Tjeckien, men på den tiden Österrike.

	Är det någon, som vill läsa om mina anfäders slott, går det bra att göra här. Fast det här var en historisk parentes, låt oss återvända till lite närmare historia, nämligen till slutet av sjuttiotalet. Ännu vid den tiden var det brist på många saker i Östtyskland.

Här ovan finns två bilder, som exemplifierar det, nämligen från grannstaden Binz, där man ser kön för att köpa glass i bakgrunden, dels bilkön för att komma fram till bensinmacken. Men även turisterna kunde drabbas. Det vittnar papperet om, som förkunnade till de högt värderade gästerna, att "på grund av ytterligare, ej förutsebara strömbortfall" var man tvungen att ändra i menyn. Vi skulle få fläskköttsrullader istället och man bad om vår förståelse. Man bör kanske tillägga att menyn för hela veckan var spikad och det varje dag bara fanns en rätt att välja på. Men det berodde naturligtvis också på bristen på varor ... På samma lapp fanns det även en försynt uppmaning längst ner: "Var god och beakta att vattenkranerna i Ert rum ska vara stängda vid brist av vattenleveransen".

Att bada blev det inte så mycket av, dels för att vädret inte var det allra bästa, ibland ganska blåsigt, som syns, och dels för att vattnet var för kallt. Sjutton grader är inte min badtemperatur i alla fall, då fattas det minst fem grader. Men visst var vi ibland på stranden för att få lite sol. Dessutom kunde barnen leka av sig i sanden. De hade hittat en kompis där, som de fick träna lite tyska med.

Vi utnyttjade också smalspårjärnvägen, den så kallade Kustexpressen, som knöt ihop de små städerna vid nordöstra kusten av ön. Det var en upplevelse att se att vagnarna var utrustade med järnkaminer, antagligen för att folk inte skulle frysa ihjäl på vintern. Ty moderniteter som värmeelement var inte att tänka på. På så sätt gjorde vi dagsutflykter till Binz, Göhren och Baade. Det var inte mycket skillnad mellan dem, de hade ju varit fiskebyar allihopa, innan man upptäckte Östersjöns möjligheter för turismen. Det är klart att turisterna fick finna sig i lite enklare akkomoditeter, men man får inte glömma att det idag är mer än fyrtio år sedan.

Och på den tiden var det inte heller i Västvärlden så bekvämt som idag. Jag minns mycket väl att det då inte var länge sedan, att även västliga lokaltåg hade träbänkar i tredje klass. Dessutom var det ju - även utan att växla svart - bra mycket billigare i öststaterna, så att relationen mellan pris och erbjudanden mycket väl kunde konkurrera med väst. De är ju så ännu idag.

Vi promenerade en hel del på de olika platserna, både i och utanför tätorterna. Så här i efterhand tycker jag att barnen var väldigt duktiga, för jag minns inte minsta gnäll om att de var trötta eller hade tråkigt eller något sånt. Jag tror att vi kunde förmedla nyfikenheten till dem - att det var spännande att upptäcka nya saker och platser, att inte bara gå, utan även att gå med öppna ögon, att se och gärna även förstå saker, som fanns omkring dem. Naturligtvis fick de också sitt lystmäte, när det fanns tillfälle till det. Igår pratade jag med Gunnar över en öl och frågade då, om han kom ihåg någonting från just denna resa. Han var ju bara sju år gammal då, men den här karussellen hade etsat fast sig i minnet.

Det är roligt att se de gamla korten. De låter en komma ihåg saker, inte bara som händelse, utan ofta även som känsla, som man upplevde då. När Anne Marie halkade på väg nerför en sluttning och drattade på ändan, kommer jag ihåg hennes dels förvånade, dels generade och samtidigt skrattfärdiga ansiktsuttryck. Eller när jag ser bilden, på vilken jag har kvar ett eller annat hårstrå mer än idag och jag minns "vågen" i håret. Den var odlat förresten, varken konstgjord eller naturlig. Utan den hade kommit till genom att under flera år trycka till håret efter varja kamning. Till sist satt den där utan att jag behövde trycka till någonting.

Känslan i handen av den lilla sidorörelsen finns också fortfarande kvar, även när det inte längre finns något att trycka till. Men allting tar slut. Efter sista måltiden på hotell Frieden betalade jag våra drycker - och fick naturligtvis ett växlingskvitto. Detta däremot fick man inte använda vid återväxlingen, ty dessa pengar var ju redan förbrukade ... Det hade dock varit en intressant resa med en hel del nya erfarenheter.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av