DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

I början av det nya året träffade jag en kvinna. Hon var omtänksam och fascinerade, prydlig (i övermått kanske) och stilfull. Så här såg ett brevomslag ut, som hon skickade till mig. Man kan ju dels lägga märke till att kungen på frimärket ser något yngre ut än idag, samt att brevportot belöpte sig till 1:80, alltså en knapp åttondel av priset idag. I relationen tyckte jag att det fungerade alldeles utomordentligt mellan oss, så att hon efter bara någon månad flyttade hem till mig. Jag kunde inte sluta förvånas över alla småsaker, som hon fixade. Jag minns till exempel att jag blev helt paff, när hon hade hängt alla mina skjortor i garderoben enligt färgskalan.

Eller att hon putsade kristallkronan för hand, kristall för kristall. Det är nog några hundra stycken ... Hon var mycket uppmärksam gentemot mig, mycket mer än tvärtom. Jag hittade små lappar med glada ord lite varstans och egentligen var allting bättre än man kunde tänka sig. Att hon ringde mig på jobbet, var ju gulligt, åtminstone så länge det var en eller två gånger om dagen. Men när det blev tio gånger och mina anställda började reagera, eftersom de fick ta emot samtalen, när jag inte var inne, då blev det för mycket. Det hjälpte inte att prata med henne. Det blev bättre dagen därpå, men sen var vi tillbaka på ruta ett. Synd, men jag kunde inte fortsätta så där. Jag gjorde slut och hon flyttade från Västerås.

Mitt pass gick ut och jag fick söka ett nytt. Men det är inte det, som är det väsentliga, utan det är alla stämplarna som finns i det. Detta visar ju på en mycket sluten värld, så det är ingenting att sträva efter, men det är rätt roligt att titta på stämplarna. Att notera är att jag åtta år efter min invandring ännu inte hade permanent uppehållstillstånd. Det var tuffare bud än idag, fast det var nog mer ordning på invandrarna också. Fast det är klart, rasism fanns även på den tiden, även om den riktade sig mot andra nationaliteter. Själv har jag bara råkat ut för enstaka idioter på gatan.

Det var en och annan, som tyckte att jag skulle åka hem, när jag inte ville bjuda på en rök, till exempel. Värre var det för finnarna, som inte bara söp som borstbindare, utan som även bar kniv, som de inte skulle dra sig för att använda i bråk. Men i början av åttiotalet förflyttades rasismen till latinamerikanerna, främst från Chile och Argentina, som flydde från militärdiktaturerna. Redan då var den allmänna åsikten att de var ekonomiska "flyktingar" istället, som skulle ta hand om jobben och göra folk arbetslösa.

Det var då "svartskallen" myntades, eftersom många hade ett lätt identifierbart utseende. Idag är det väl ingen, som tycker att det är något konstigt med en latinamerikan, idag finns det andra grupper att hata. Förstå mig rätt - jag anklagar inte svenskarna speciellt, utan det mänskliga kynnet överhuvudtaget. Eftersom det är samma sak, vart man än kommer. I Österrike var turkar och folk från Balkan väldigt utsatta. Skräckexemplet jag minns, är från en ingångsdörr till en krog, där det stod: "Inträde för hundar och jugoslaver förbjudet." Men låt oss prata om roligare minnen. Passet behövde jag närmast för att jag skulle följa med Rolands fotbollslag till London. Jag tror att vi var tre pappor, som tog hand om ett gäng på femton grabbar i sextonårsåldern. Fleming, som också var lagledare, hade haft hand om organisationen av det hela. Jag delade rum med honom, eftersom vi även utanför fotbollen kom bra överens. Vi bodde enkelt, men för fem pund om dagen kunde man inte begära så mycket. Det ingick i alla fall rena sängkläder ...

Självklart var det mycket fotboll under denna vecka, det var ju därför vi hade kommit dit. Grabbarna fick några träningspass med en ungdomstränare från Wimbledon. Det som framför allt var utmärkande, var att spelet i England var mycket tuffare även på ungdomsnivå. Det visade sig också, när det blev en avslutande match mot Wimbledons grabbar i samma årsklass.

Det blev stryk med 0-9, men det var kanske en nyttig upplevelse att komma hem med. Vi tittade också på fotboll, så klart. Som avslutning av det officiella programmet såg vi Tottenham spela 1-1 mot Arsenal på Highbury. Innan dess hade jag tagit med några grabbar för att titta på West Ham - Luton. Luton har varit mitt engelska favoritlag ändå sen jag var en liten pojke. Tyvärr förlorade de med 4-2. Det som är roligt, är att jag har programmhäftet kvar - det är idag ju nästintill historiskt och bör nog betinga ett hyggligt samlarvärde, tror jag.

I övrigt gick resan i stort sett utan större problem, förutom att vi tappade en kille, när vi skulle åka till Madame Tussauds vaxkabinett. Vi hade gått ner till tunnelbanan, när en av killarna kom på att han behövde gå på toaletten. Men det fanns ju en sådan inrättning på själva stationen. Vi andra gick ner till perrongen och väntade på honom. Och väntade. Vi lät ett tåg gå och sedan ett till. Sen gick några grabbar upp för att kolla på toaletten - men där fanns han inte heller ... När vi kom hem, var han ju där och förklarade att han hade gått vilse på stationen. När han inte hade hittat oss, hade han gått hem igen. Men det var nog det enda missödet i London. Problemet kom först, när vi skulle åka hem. Fleming hade gjort i ordning ett fint schema med tider, som alla fick.

Fast när vi skulle gå på tåget, kom han på att han hade glömt biljetterna på hotellet. Det fanns inte tid att åka tillbaka, för vi hade ju bokat platserna för hela hemvägen. Det värsta var ju att övertyga konduktören på det första tåget, jag vet inte hur Fleming fixade det. Kanske bad han honom att ringa hotellet. För när vi kom till båten i Harwich var vi redan "kända" och släpptes ombord utan problem. Och på det viset kom vi ända till Västerås. Intressant är ju också att det tog fyrtio timmar att komma hem, trots att väntetiden vid bytena bara var drygt tre timmar. En av killarna som var med på resan, Kaj, kom jag av en slump i kontakt med på facebook för något år sedan. Han ville att vi skulle bli vänner. Självklart. Jag känner mig faktiskt lite stolt över att han frågade.

Nästa resa var också dramatisk. Den skedde bara två veckor senare och gick till Dubrovnik i Jugoslavien (för att det hette så på den tiden). Det var Studiefrämjandets distrikt som ordnade resan, vilket var bra, för att jag inte behövde ha något ansvar för arrangemanget. Det var en del förtroendevalda, alltså folk från styrelsen, som var medbjudna. Ibland arbetade vi därför avdelningsvis. Vid ett sådant tillfälle började det gunga till. Inte speciellt häftigt och inte speciellt länge, men dock så mycket att alla reagerade.

Och nu kommer en till sak, som jag är rätt stolt över. Medan alla tittade på varandra, tog jag kommandot och sa: "Det här var en jordbävning. Vi ska lugnt gå ut och vänta utanför. Ingen panik och låt allting ligga kvar." Som tur var, låg konferensrummen på bottenvåningen, så vi slapp trappor och kom ut ganska fort. Även de andra grupperna hade sökt sig ut, fast jag minns också att det var någon, som satt kvar. Fast det kan ju komma flera och kraftigare stötar. Någon hämtade dem också och vi stod utanför, en bra bit ifrån huset och väntade. Det hände dock inget mer. Carl-Gösta, vår distriktschef, fyllde femtio under någon av konferensdagarna. Det är klart att vi avdelningschefer måste uppvakta honom. Jag vet inte om han var så förtjust över att det var tidig morgon, men han höll god min i alla fall.

På kvällarna var vi hos Arsenal igen, fast inte fotbollsklubben, utan ett diskotek, som låg i närheten. På den tiden kunde man fortfarande prata med varandra på sådana ställen. Inträdet, liksom priserna i övrigt, var ju skrattretande. 50 dinarer motsvarade hela tre kronor! Jag var inte så förtjust i att dansa, men om musiken och stämningen föll i smaken, kunde jag visst gå upp på golvet och njuta av det. Och en twist är alltid en twist, ännu idag ... Men fågeldansen vägrade jag absolut, liksom tjafset med YMCA (för den som minns). Idag går jag inte längre på dansställen, för gymnastik gör jag hellre hemma.

Avdelningens årliga planeringsmöte var däremot ett skämt. Vi hade ju fått en ny ordförande, som bestämde att det inte skulle bli fråga om någon utlandsresa. Istället skulle vi vara en vecka på Grand Hotell i Saltsjöbaden. Jag är säker på att det kostade minst dubbelt så mycket som resan till Dubrovnik, flyget inräknat. Ordföranden var dessutom en facklig höjdare, så hon beslutade att all personal skulle åka på planeringen, däremot ingen från styrelsen. Det var dubbelt dumt. Resten av styrelsen var nämligen lagom förtjusta och dessutom innebar det ju att vi måste hålla kontoret stängt, när alla anställda skulle med. Slutligen hade hon ett irriterande sätt, att kalla mig för "lilla gubben", som hela avdelningen hade roligt åt. Fast hon blev inte gammal som ordförande, ett år var mer än tillräckligt. Det sista minnesvärda från den här våren var att jag tog körkort. Nja, alltså ... Jag hade åkt med grabbarna till Norrland, för att hälsa på min mor. Min syster var också där med sin man. Min svåger brukade ibland åka på diverse marknader runt om i landet - som same är han ju en attraktion i sig längre söderut. Men på vintrarna brukade han även ha med sig en ren - en ännu större attraktion söderöver. Han lät folk sitta i släden, så att de fick ta sig en åktur, medan han ledde renen. Men han ville utveckla det hela genom att låta folk även ta tömmarna och själv bara gå bredvid renen. För den prestationen skulle de få ett renkörkort, där han intygade att de kunde föra fram en ren.

Det senare var mest en PR-sak, för han hade natuligtvis även skrivit upp sitt namn och telefonnummer på insidan. Då kunde folk ju enkelt komma i kontakt med honom, om de skulle anordna något jippo. Jag skulle vara något av en testperson, för att se om och hur det fungerade. Det fungerade ganska bra, så länge besten höll sig på vägen frivillligt. Men det är envisa djur och man behövde nog lite kraft, när renen hade satt sig i skallen att avvika in i skogen. Jag klarade dock bedriften och jag fick mitt körkort. Det ska dock tilläggas att jag körde den medade släden på barmark, på en väg med mycket grus på. Det var kanske inte så underligt att renen ville in i skogen istället ... Jag slog just upp vad en liggplats kostar idag på sträckan. Det blev trehundra kronor, alltså fyra gånger så mycket. Fast det är ändå billigt i förhållande till andra prisökningar, jämför med portot i början.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av