DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

En kväll i oktober satt jag vid datorn och chattade med Ann om allt möjligt. Plötsligt fick jag en konstig känsla. Den är svår att beskriva. Jag hade inte ont på något sätt, hellre skulle jag säga att jag kände en ovanlig matthet. Jag fortsatte att skriva ett tag, men sen talade jag om för Ann att jag var tvungen att gå och vila lite. Jag lade mig på soffan och efter en stund, kanske en halvtimme, var jag åter som vanlig. Jag satte mig vid datorn igen och fortsatte prata i chatten. Dagen efter hade jag en termin hos doktorn. Det gällde något helt annat, något som jag inte minns. Men när jag ändå var där, nämnde jag att jag hade känt mig konstigt kvällen innan. Hon tyckte då att vi skulle ta ett EKG. När hon en halvtimme senare utvärderade remsan, som maskinen hade skrivit, påstod hon att jag hade haft en infarkt och att jag nog gjorde bäst i att åka till lasarettet. Hon tillade dock: "Du ser ju inte direkt ut som någon, som har haft en infarkt." Så kände jag mig inte heller, därför gick jag först hem och åt lunch. Sen letade jag efter något att läsa - av erfarenhet visste jag ju att det kunde ta lång tid på akuten. Sen satte jag mig på bussen och åkte till lasarettet. Men de hade tydligen redan ringt från vårdcentralen, för det blev ingen väntetid alls, utan jag låg på nolltid på en brits. Det kändes nästan lite larvigt, för jag mådde ju bra. Killen, som skulle sätta nålen hade svårt att hitta venen i armbågen, så till slut sa han att han måste fästa den i handryggen ... Nå ja, jag är van vid att folk har svårt att hitta mina blodkärl, så det kunde finnas värre saker. Ett nytt EKG följde och när man även där hade konstaterat en infarkt, blev det en skjuts till en avdelning. Även de blodkärl, som man hade bytt ut för tio år sedan, när jag fick bypass-operationen, hade täppts igen, därför skulle man rensa upp lite och sätta två stent. Ett stent är ett plastikrör, som man skjuter in i blodådrorna till hjärtat, som ska hjälpa till att hålla kärlen öppna. Men man måste vänta några dagar, innan man kunde göra ett sådant ingrepp. Efter två eller tre dagar var det sen dags. Jag visste sen bypassundersökningen hur det skulle gå till. Man fick en lokalbedövning i artären i ljumsken, sen fördes en kateter upp genom artären till det trånga stället, som man skulle rensa. På en bildskärm kunde läkarna se, vad de sysslade med. Och - eftersom man själv var vid fullt medvetande, kunde man själv också följa med på skärmen, om man ville. Det är en ganska overklig känsla att titta på hur det rörde sig inne i ens kropp. Inte blev det bättre av att höra doktorn kommentera till assistenten: "Titta, hur hårt det sitter!" Hela operationen tog cirka två timmar. Trots att man bara ligger där, är det inte precis någon avslappningsövning, för man ska helst ligga alldeles stilla. Och det gör man ju av ren självbevarelsedrift. Nåväl, doktorerna fixade allt som de skulle - och så här långt hade mitt anseende för sjukvården inte fått någon knäck. Jag var istället tacksam för att man kunde reparera mig så bra. Men, men ... Redan i rummet utanför operationssalen kom doktorn med en bunt papper, närmare bestämt sex stycken A4-sidor, och sa att jag måste skriva på längst bak att jag hade fått ett nytt stent av en viss sort. De deltog nämligen i en forskning, där man avvägde två stent mot varandra, för att i en uppföljning se, vilket som var bättre. "Vi satte in det, som vi tror är det bättre", sa doktorn.

Ok. Efter två timmars anspänning har man inte ork att läsa igenom alla sidorna, som ingick i papperet, som jag skulle underteckna. Dessutom trodde jag ju på vad doktorn sa. Jag läste inte igenom papperen, förrän jag hade kommit hem. Tänk, vad förvånad jag blev, när jag läste att jag borde ha fått papperen före operationen, samt bestämma om jag ville delta i forskningen och välja vilket av de två nya stenten jag ville ha, respektive om jag föredrog att få det stent, som man hade använt dittils.

Nu är jag inte dummare än att jag förstår att forskningspengarna tilldelas efter antalet underskrifter, som visar hur många patienter som har fått något av de nya stenten. Skulle man dela ut papperen före operationen, fanns det nog en överhängande risk att många skulle välja de gamla, beprövade exemplaren och inte ville delta i någon forskning. Resultatet skulle bli att man fick mindre forskningspengar. Nåväl, denna upptäckt gjorde jag, när jag redan hade kommit hem. Men det hände mera under tiden, som jag efter operationen fick ligga kvar på lasarettet. Något som redan då skakade mitt förtroende. Dagen efter operationen kom en sköterska och talade om att de hade ett forskningsobjekt på gång, som skulle visa om sockersjuka hängde ihop med hjärtinfarkter eller inte. Här fick jag för all del pappersinformation och frågan om medverkan innan det började.

Jag inser också att man måste bedriva forskning för att komma framåt i utvecklingen, så jag sa att jag gärna skulle delta. Som tack skulle jag få en gratis kärlröntgen över hela kroppen. Jag fick dricka ett vanligt glas fullt med sockervatten. Man hade löst upp 75 gram socker i det. Sköterskan skulle komma efter en timme och ta blodprov och sedan efter ytterligare en timme och ta ett nytt blodprov. Mycket riktigt kom hon efter en timme och tog provet och allt var normalt. Efter andra blodprovet påstod hon att jag var sockersjuk. "Ja, men du kom ju tio minuter tidigare", sa jag till henne och antog att hon hade tagit fel på tiden. Men hur förvånad blev jag inte, när hon svarade: "Nej, bara sju minuter", sa hon. Är det alltså så forskningsresultaten kommer till? För att man myglar med förutsättningarna? För att man inte tror att patienten kan hålla reda på tiden? Jag kan också tillägga att jag aldrig vid någon senare hälsoundersökning visade något tecken på sockersjuka ... Kunde jag ha förståelse för tillvägagångssättet med stenten, så var det här ju en ren förfalskning av resultaten. Och det är skrämmande. Så mycket var alltså forskningsresultaten värda! Dagen efter kom jag till en ultraljudsundersökning av hjärtat. Efter en infarkt är ju en del av hjärtmuskeln förstörd. Doktorn kollade från alla sidor och sa åt mig att vrida mig runt flera gånger, så att han skulle se bättre - men efter en mycket lång stund sa han att han inte kunde hitta något fel på hjärtat. Och det, om något, var väl positivt. Läkarna förklarade sedan att det på EKG visst syntes att jag hade haft en infarkt, men att förmodligen en ven inte var helt tilltäppt, att den därför ändå kunde försörja hjärtat med tillräckligt blod, så att ingen skada hade uppstått. Strax efteråt hade jag också min kärlröntgen. Armar och ben var helt utan anmärkning, men halsartärerna var delvis förträngda. 75 procent på ena och 65 procent på andra sidan. Därför blev jag skjutsad till en annan kirurg, som var specialist på operationer på halsartärer. Han förklarade riskerna, att man kunde få en stroke av en sådan förträngning, men att man kunde operera och stänga till halsartären. Det var ingen fara, för att det fanns tillräckligt med andra blodkärl, som skulle försörja hjärnan med blod efteråt. Men det fanns en liten risk, cirka en procent, att själva operationen skulle utlösa en stroke. Vi diskuterade i två timmar, men nu hade jag fått nog av alla experiment och forskningar, så jag stod på mig och vägrade. Inte minst, för att jag hade fått en grym misstanke. Var den kärlröntgen som jag hade fått som tack för sockerexperimentet bara ett sätt att få nya försökskaniner till operationer på halsartären? Dagen efter fick jag gå hem. Men jag var mycket desillusionerad, vad beträffar, läkare, sjukhus och forskningar. Jag borde kanske ha anmält händelserna till Lex Maria, eller vad det heter. Men å andra sidan var jag glad att jag hade kommit så lindrigt undan och jag kände inte för att skaffa mig ytterligare besvär med byråkratin.

En sista fundering: på sjukhusräkningen framgår det att jag tydligen var kund hos dem och lämnade in en order. Gjorde jag det genom min externa referens? Bidrar inte dessa uttryck till att se patienterna som objekt? Skulle någon må dåligt av att använda mänskligare ord, som patientnummer och behandlingsnummer, till exempel? Men vem orkar bry sig om sådant, när det skedde så mycket allvarligare fel i "forskningssyfte"?

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av