DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

I slutet av maj fick jag då äntligen min lägenhet. Den var på Axel Oxenstiernas Gata 39, bara några hundra meter från terrasshusen. Det var bra, för att då hade grabbarna inte så långt emellan. Jag tog med mig några möbler, som Anne Marie inte ville ha kvar, bland annat den stora dubbelsängen, ett gammalt ekskåp och någon bokhylla. Vi kom också överens om att hon skulle ge mig de tiotusen, som vi hade betalat som insats för vår lägenhet, men att hon skulle få behålla både lägenheten och allt annat. Nu var mitt nya krypin en liten tvåa med en avlång hall, ett litet sovrum till höger och ett vardagsrum till vänster. Därifrån kom man också till en kokvrå, som inte var större än att man nådde allt, om man stod i mitten. Sängen var ett problem. Ställde jag den in i sovrummet, fanns det inte mycket plats kvar. Så jag beslutade att lämna sovrummet till pojkarna, som båda två sa, att de skulle komma till mig över helgerna. Den stora sängen upptog även mycket plats i vardagsrummet, som blev till "mitt" rum. Utanför köksvrån fick jag också plats med ett bord och stolar, samt ett skåp. Dit ställde jag en TV. Bokhyllan, som vi en gång i tiden köpte på auktion i Lycksele, fullbordade inredningen. Jag har den fortfarande kvar, det är väl snart ett fall för antikrundan. På den tiden stod en nyköpt stereo där TVn finns nu.

Jag köpte också en soffa, som man kunde fälla ut och på så sätt få en smal dubbelsäng, där grabbarna fick sova, när de var hos mig. Det tunga ekskåpet, även det från en Lyckseleauktion, fick de också dela på. Även soffan och skåpet har jag kvar ännu. Därmed var lägenheten beboelig till att börja med. Jag upptäckte snart att det inte var de stora prylarna, som kostade mycket, utan alla de små sakerna, som man behövde, som glas, bestick, speglar, tvättkorg och många andra "oviktiga" ting, som man dock måste ha. Dessutom gällde det att snygga till lägenheten. En stor fördel var, att ena kortväggen helt och hållet bestod av en fönstersvit, så att det fanns mycket ljus. Där skulle man naturligtvis ha en gardin. Som om jag visste någonting om sådant ... Jag fick min gardin med sakkunnig hjälp av en expertis på dåtidens Domus och det såg riktigt bra ut. Men det fanns ett annat problem, som var mera svårlöst. Dörren från hallen in till mitt rum var en glasdörr och genom den såg man rakt på sängen. Det var ju inte grädden på sylten, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag måste alltså hänga upp någonting, för att täcka glaset. Det skulle gå i grönt till yttermera visso, eftersom både gardinen och sängöverkastet hade denna färg.

Men nu började jag också få ont om pengar - vidlyftiga saker var inte att tänka på. Även här kom domusexpertisen på en lösning. "Varför köper du inte helt enkelt ett grönt lakan, klipper till det och hänger upp det på en vajer, som du fäster i dörren?" Ett bra förslag, tyckte jag. Enkelt och billigt. Klippa till lakanet var inte någon svårighet, jag till och med tänkte på att man behövde lite extra tyg för att fålla det hela. Fålla, ja ... Det behövde man en symaskin till. Anne Marie hade en bra sådan. Alltså besökte jag min exhustru, förklarade problemet och frågade, om jag fick låna symaskinen.

Och till min häpnad sa denna kvinna, som hade gjort allt för mig tidigare: "Nej. Du förstör den bara." Mest besviken över den bristande tilltron till mina förmågor, gick jag hem igen. Jag hade skaffat grön sytråd, hittade en nål och började fålla eländet för hand. Jag som knappt hade sytt i en knapp fram till dess ... Det var några meter att fålla. Jag stönade, jag stack mig, jag svor - men jag fixade det! Och vilket lyft det var, när den sedan satt där! Vad stolt jag var! Och så bra det var för självförtroendet. Om fållen lossnar i något byxben idag, behöver jag ingen hjälp, jag klarar det även med stygn som inte syns utifrån. Fast det fanns mycket att lära sig. Jag upptäckte att kläder behövde tvättas ibland. Även byxor, vare sig de hade försänkta stygn eller inte. Att tvätta var ju inte det största problemet. Det mesta kunde man läsa sig till, om man lärde sig några symboler. Men bland dessa symboler fanns det också ett strykjärn. Det var då jag fällde de numera bevingade orden: "Jag har aldrig haft så skarpa pressveck på mina byxor, som sen när jag stryker dem själv - och aldrig så många."

Matlagning var ett annat ämne, som jag inte var expert på. Men jag hade ju basiskunskaper från min tid som ungkarl i Lycksele. Pannkakor och bananer var jag bra på. Jag använde också synminnet från min barndom, för att "se", hur min mormor hanterade Schnitzel och Gulasch, och utökade min matsedel med tvåhundra procent. Varmkorv gick ju också bra. Färdigmat? Nja, dels fanns det inte så mycket på den tiden, dels har jag en viss aversion mot färdigmat. Men jag tyckte faktiskt att det var roligt att laga mat. Jag prövade mig fram och gjorde hyggliga framsteg. Ofta testade jag under veckan - för allting var inte perfekt första gången, men om det smakade bra, fick grabbarna det, när de kom till helgen. Det är en annan sak, som jag är mycket stolt över. Killarna fick ju bestämma, var de ville vara. Och de kom till mig varje helg från fredag till söndag, förutsatt att jag inte behövde jobba. Det gjorde de ända tills de började plugga på universitetet. I det här fallet hade Anne Marie för all del dragit den bättre lotten. Hon var ju barnledig, när hon själv var ledig under helgerna. Fast å andra sidan var det ingen belastning för mig. Jag var glad över att kunna lära ut mina kunskaper och värderingar till Roland och Gunnar, vilket jag åtminstone vill tro, att det hjälpte dem i vuxenlivet. Och här ska Anne Marie ha en stor eloge, för att hon aldrig försökte påverka grabbarna emot mig.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av