DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

På sommaren cyklade vi en hel del igen. Bedriften var att grabbarna och jag åkte till Örebro, i sakta mak på småvägar. Vi stannade över natten och skulle tillbaka dagen därpå. Fast det var mycket dåligt väder, ösregn och blåst. Därför beslutade vi att åka på E 18 tillbaka. På den tiden var det fullt möjligt att cykla där. Som tur var, hade vi vinden i ryggen. Det gick som en dans trots regnet och efter fyra timmar hade vi klarat av de nio milen. En eloge till Gunnar, som ju bara var 13 år. Gunnar visade sig vara duktig inom idrotten på andra sätt också. Bäckbyskolan hade skolmästerskap, där sju klasser tävlade, alltså cirka 200 elever, varav rimligtvis hälften var killar. Att Gunnar var snabb, visste vi ju sen tidigare. Hans silvermedalj på 60 meter kom därför inte som någon överraskning. Att han blev trea i längdhopp var bra, men kortdistans och längdhopp brukar ju gå bra ihop. Mycket överraskande däremot var hans tredjeplats även över 400 meter och som grädde på moset blev han tvåa i höjdhopp! Vilken tiokampare det hade kunnat bli av honom, om han hade velat träna lite. Även Roland tog hem lagrar inom fotbollen. Med fjorton mål på arton matcher sköt han nästan en tredjedel av lagets mål.

Han blev lagets skyttekung för fjärde året i rad. De senaste två åren trots att han spelade på mittfältet. Även på jobbet gick det bra. Vi satte åter ett nytt rekord i antal genomförda studietimmar, nämligen 11102, vilket gav oss en vinst på hundratiotusen kronor. Därmed var alla våra skulder betalda och vi hade kommit ur de röda siffrorna på fem år. Min kollega från den andra avdelningen i Västmanland hade hämtat boksluten på redovisningscentralen och skickade en lakonisk lapp med, när hon lämnade vårt.

Jag har svårt för att svälja orättvisor. En redaktör på länstidningen ondgjorde sig över att "Fredsrörelsens dag", som hölls i Västerås, utnyttjade kommunens garantibidrag på sjuttiofemtusen kronor, eftersom skattebetalarna i slutänden fick stå för pengarna. I samma tidning fanns det ett reportage från Powermeet på Johannisberg. Där kostade endast polisbevakningen en halv miljon, men inte ett ord nämndes om det. Det var ett typiskt exempel, som jag var tvungen att reagera på. Jag skrev ett ganska elakt brev till redaktören. På det sättet får man inte många vänner. Inte bland allmänheten heller, för att för de flesta är Powermeet viktigare än Fredsrörelsen ... Bråk blev det även på jobbet. Trots att vi återigen hade nått ett bra resultat, fanns det en styrelseledamot, som skulle såga mig. Det var nog för att jag inte längre godkände hans musiklyssningscirklar, med vilka han hade utökat sin privata skivsamling. Han kritiserade mitt sätt att jobba med personalen och att jag satt för mycket på kontoret. När han var oförskämd för tredje gången, lämnade jag mötet och satte mig på mitt rum. Ordföranden försökte medla och frågade om jag skulle acceptera en ursäkt. O.k. då. Så musiklyssnaren kom in på mitt rum och sträckte fram handen, utan ett ord. Det var inte nog för mig, då hävde han ur sig: "Du förstår, att som arbetsgivare kan vi göra vad vi vill." Då gick jag hem. Dagen efter skrev jag ett brev till resten av styrelsen, där jag bad om ursäkt, för att jag hade spolierat mötet, men att det inte fanns någon anledning till att jag skulle tåla vad som helst. Jag har en kopia av det brevet, därför kan jag citera ur det. Nämnde styrelseledamot syntes inte till något mera, han lät meddela till årsmötet, att han inte skulle ställa upp till omval. Efter denna incident var det en annan styrelseledamot som sa till mig: "Dig kan nog inte sätta krokben för, eller hur?" Det var inte elakt menat, eftersom hon sa det med ett leende. Men jag undrar ännu idag, varför man skulle sätta krokben för mig? I alla fall blev det en ordentlig löneförhöjning efter att vi hade blivit skuldfria (och kanske även lite som kompensation för påhoppet).

Vid årsskiftet såg jag sedan i papperen att jag numera betalade lika mycket i skatt, som jag fem år tidigare hade tjänat ihop under samma tid. Att gå till tandläkaren hörde inte till höjdpunkterna i livet, men jag hade en underbar tandläkare, som inte bara botade min djupt rotade skräck, utan som också var något av ett geni inom tandläkarkonsten. Vi var lika gamla och jag var honom trogen tills vi båda gick i pension. Tack Staffan! En annan fördel var, att det fortfarande var överkomligt att göra en årlig undersökning. 54:50 kostade det, och hålet som jag måste laga efteråt gick på 165 kronor.

Genom samarbetet med latinamerikanerna träffade jag en argentisnsk kvinna. Hon bodde tvärs över gården, sett från min balkong hemma. Det hade jag inte haft en aning om, jag är väldigt omedveten om vilka grannar jag har, eller vad de har för sig. Men det är klart, när jag väl visste det, så tittade jag nog en gång extra åt hennes balkong till. Och om hon var där, vinkade jag väl och hon vinkade tillbaka, och på den vägen fortsatte det. Suzana hade tre flickor, jag tror att de var tolv, tio och tre år gamla. De var i stort sett snälla och väluppfostrade. Susi försökte att inte överbelasta mig med dem. Det var mest jag, som hälsade på hos dem. Det var ju bara efter jobbet jag hade tid, och då fick ju den minsta gå och lägga sig. De pratade bra svenska allihopa, trots att de inte hade varit här så länge. Å andra sidan hade jag ingenting emot att prata spanska, det lilla jag kunde, eftersom jag inte minst skulle ha nytta av det på jobbet. Jag skrev till min far efter bara sex veckor, att min spanska hade utvecklats enormt. Genom Susi fick jag också mer information "inifrån" den latinska kolonins tillvaro i Västerås. Jag fick också lära mig något om det argentinska klassamhället, eftersom det fanns några stycken, som yttrade sig nedvärderande om att Susi kom från "barrios" i Buenos Aires. Nu betyder barrio helt enkelt distrikt på spanska. Men i överförd betydelse menas med det ett område i centrala Buenos Aires, som är tätt befolkat, med ganska fattiga invånare och allt som hör därtill. Där var kriminaliteten högre, det fanns många höghus och var smutsigare, med graffiti på väggarna, och så vidare. Nåväl, sådant har aldrig spelat någon roll för mig, det är människan som är viktig, inte hennes omgivning. Jag tänkte också på Wien, där området kring Prater har ett liknande rykte. Men det hade aldrig hindrat mig från att tillbringa min fritid där, eller att umgås med folk, som bodde där.

På helgerna hände det att Roland och Gunnar följde med till Susi och det var inte heller något problem. Grabbarna kom bra överens med de små och det skadade inte deras ego heller, att de två äldsta tjejerna avgudade dem. Den yngsta var hur som helst ett charmtroll, som fick alla att le. Susi försökte med små medel att integrera hela familjen, speciellt vid tillfällen som Fars Dag eller som på julkortet här bredvid. Och på nyårsafton förlovade vi oss.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av