DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Allez, Allez, Allez!


Nästa evenemang under det här superåret var att vi åkte till Wien i september. Vädergudarna hade nämligen varit vänligt sinnade mot oss och låtit det regna i juni, så att Donau fick högvatten och översvämmade Donauinsel. Därför måste den årliga festen skjutas upp till september. Och jag ville ju väldigt gärna att Ann skulle få uppleva denna gigantiska utomhusfestival. Hon hade ännu en semestervecka kvar, därför var det inte mycket att tveka om - en resa till Wien var mitt återgäldande för slotten i Loiredalen.
Redan första kvällen gick vi ut för att äta på Rathausplatz, mellan Rådhuset och Burgtheater. Varje sommar byggs där en rad med gatukök på varje sida och i miten finns det bord och bänkar, så att man kan sätta sig, när man har hämtat sin mat. Fast det speciella är att dessa gatukök är internationella.


Där finns det mat från alla möjliga delar av världen. Man kan lika gära få en argentinsk asado, som en indisk tandoorikyckling, en Wiener Schnitzel eller en köttgryta från Marokko.
En del av tjusningen är ju att först gå en runda för att se vad som bjuds och sedan välja det som faller mest i smaken. På kvällarna är det alltid fullt där. Till detta kommer att det finns en jättestor filmduk framför rådhuset, där det visas en eller två filmer per kväll. Det finns säkert något hundratal stolar uppställda framför duken och även där brukar det vara fullt.
Självklart blev det en del besök på något café, som här i bild på Hotell Sachers café, där vi måste testa en original Sachertårta. Även ett besök hos en "Heuriger", en av vinstugorna, som ligger i stadens utkanter och är speciell för Wien, var uppskattat.

När vi var på väg hem till hotellet redan andra dagen, kan jag fortfarande höra Ann säga något, som gladde mig enormt:
"Här skulle jag nog också kunna leva."
Det var så skönt att höra att hon trivdes bra, där min själ hade sin hemstad. Och ändå hade vi ännu inte upplevt de två stora tillställningarna. Fast redan dagen efter var det dags att åka ut till Donauinsel för att njuta av det stora utomhuspartyt i dagarna tre, med ett dussintal olika scener, så att varje musiksmak fick sitt. På eftermiddagen gick vi runt och tittade på diverse idrottsliga arrangemang på amatörnivå, såsom beachvolleyboll eller kappkörning med vattenscootrar. På kvällen träffade vi min bror, Geri, som följde med till lite olika ställen, där vi lyssnade in en stund.

 

Men slutligen drog vi oss till en av de största scenerna, där Wolfgang Ambros hade ett uppträdande. Ambros är ju en viktig företrädare för "Austropopen", som tog sin början med Falco och hade sin höjdpunkt med just Ambros, Fendrich, Danzer och Cornelius. Bland banden är det i första hand Opus, S.T.S. och EAV som är mest framträdande. Ann hade fått höra en del österrikisk musik hos mig, hon visste, vad som skulle komma och hon gillade det också. Kvällen på Donauinselfesten var en klar höjdpunkt.

 

Vi åkte även upp till Leopoldsberg, en av kullarna i utkanten av Wien. Den högsta punkten ligger på grannkullen, Kahlenberg, 484 meter över havet. Men då får man inte glömma att staden Wien själv ligger på 170 meter, skillnaden blir alltså bara lite drygt 300. Tyvärr var det rätt disigt. Vid klart väder kan man se ända till Slovakien; gränsen ligger bara trettio kilometer bort. På vänstra bilden ser man även Donauinsel, som är konstgjord. Någon gång under 70-talet byggde man den vänstra rännan av Donau, som översvämningsskydd. Hela ön är ett frilufts- och fritidsområde. Och där hålls också Donauinselfest, i området mellan broarna, så att det ska vara lätt att komma dit.
På högra bilden, tagen från sama plats åt andra hållet, ser man det som var mitt barndoms paradis. Vår sommarstuga med den lilla fruktträdgården låg mitt i det stora vita industriområdet. Det gör faktiskt ännu ont i hjärtat att titta på det. Vi barn kände ju varenda sten, som låg där. Vattnet, som syns i utkanten av skogen är en naturlig arm av Donau. Där hade vi vårt badställe. Lite till höger om det, i riktiga flodbädden, kapsejsade vi med gummibåten. Ännu lite längre nerströms hade vi vår koja i buskaget, som jag, när jag hade blivit lite äldre, drog mig tillbaka till med min första kärlek. Det finns så många minnen där ...
En eftermiddag tillbringade vi i Prater, som också väcker många minnen, om än kanske inte så oskuldsfulla, som de från sommarstugans Klosterneuburg. Men visst har flipperspelen fortfarande sin tjusning och när vi ändå var där kunde jag inte låta bli att stoppa i några slantar. Fast jag måste erkänna att jag var bättre förr ... Inte att undra på dock, min kompis Erich och jag hade kommit bra nära proffsnivå, när vi hängde där i princip sju kvällar i veckan. Och visst, även nu, när jag är gammal, har Prater fortfarande något magiskt över sig. Det avslappnade, nöjda leendet på fotot uttrycker mycket av den känslan. Fast egentligen gick vi till Prater för att äta. Det finns ett ställe där, Schweizerhaus, som är berömt för två saker.

Den ena är ölet, original Budweiser, som är det mest lättdruckna ölet, som jag känner. Ägarfamiljen kommer från Tjeckien, kanske har de bra kontakter med bryggeriet? Kyparna sätter en ära i att kunna bära så många fulla "Krügel", halvlitersglas som möjligt ut till gästerna. Jag har sett en som hade fem stycken i varje hand.
Det andra, som Schweizerhaus är känt för, är det griljerade fläsklägget, som också är i en klass för sig. Naturligtvis måste vi testa båda delarna, när vi gick dit. Ann klarade denna kväll - hör och häpna - inte mindre än sex halvlitrar. Jag gillar kortet, som jag tog då. Hon ser så full av bus ut på det. Det var också en mycket bra kväll.

När vi ändå pratar om mat, måste jag nämna Figlmüller, som lägger sin ära i att servera Wiener Schnitzel, som är större än tallriken, som de serveras på. Överraskningen över storleken syns fortfarande i Anns ansikte på fotot. Notera också att en Schnitzel inte serveras med något annat alls, alltså inga kapris, eller - bevare - till och med potatis i någon form. Man äter någon sallad bredvid och det är allt.
Min bror var också med när vi åt kvällsmat på "Copa Cagrana", en rad med flera olika restauranger utmed Nya Donau, som den nybyggda armen heter. Namnet anspelar naturligtvis på Brasiliens Copa Cabana, eftersom området också ligger vid vatten. Cagrana är en förvanskning av namnet på Wiens tjugoandra distrikt Kagran, där anläggningen ligger.

 

Självklart måste vi också göra ett besök i Konsthistoriska Museet, med sina tusentals utställda objekt. Jag väljer att visa ett av Giuseppe Cesari, som också kallades Cavaliere d'Arpino efter sin födelseort. Målningen tillkom år 1602 och heter "Perseus befriar Andromeda". Perseus har just slagit huvudet av Medusa, som han håller i handen och är på väg hem. Då ser han Andromeda, stående vid en klippa, samtidigt som sjöodjuret närmar sig. Andromeda ska offras som straff för Kassiopeias, sin mors, brott. Men naturligtvis räddar Perseus den vackra flickan. Idag finns alla tre som stjärntecken på himlen.
Men till konsthistoriska museet går man inte bara för de utställda verkens skull. Lika imponerande är arkitekturen i huset, som byggdes på uppdrag av Kejsare Franz Joseph, i samband med att han lät riva stadsmuren och skapade Ringstraße, Wiens egen juvel.
Slottsbesök var naturligtvis också ett av våra måsten, när vi ändå hade kommit till Österrike, som i sexhundra år var huvusdstaden i det "Romerska Riket av Tysk Nation" och sedan ett eget kejsardöme. Schloss Laxenburg ligger en bit utanför staden och är idag mer eller mindre bortglömt. Fast det skedde stora historiska saker där. Dels avsade sig Karl VI kungadömet Spanien där, när han blev kejsare i tysk-romerska riket, dels slog han fast att Österrikes länder var odelbara. Till dessa hörde Ungern, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Kroatien och delar av Polen, Ukraina, Rumänien och Italien Denna odelbarhet av dåtidens EU höll i alla fall i tvåhundra år, till "freden" i Versailles, då dagens Österrike blev kvar. Där, i Laxenburg slogs också fast att Österrike skulle ha även kvinnlig tronföljd, vilket snart därefter ledde till att Maria Theresia blev regent.

Slottet Schönbrunn är ju mest känt genom Kejsarinna Elisabeth (Sisi), samt alla romantiska filmer om henne. På sin tid låg det en bit utanför Wien och var den kejsarliga "sommarstugan". När Frankrike hade byggt slottet i Versailles, kunde Österrike ju inte vara sämre. Därför smällde man också upp ett skrytslott, som än idag drar hundratusentals besökare om året.
Men den absoluta höjdpunkten för mig var ändå kvar. Just när vi var i Wien, spelades den första fotbollslandskampen i det nya EM-kvalet. Motståndarna var Frankrike. Österrike hade under ganska många år spelat en underordnat roll i fotbollen, därför skulle det formodligen bli jättesvårt att nå en framgång mot stornationen Frankrike.

 

Uppladdningen var dock total. Fransmännens hejaramsa är ju "allez", som översatt betyder ungefär "kör nu, grabbar". Det är intressant, eftersom ordet vänder sig till spelarna. Det är alltså ett tilltal: "nu går ni!" Precis samma uttryck används även i Wien, men här inkluderar sig publiken: "Gema" måste nämligen översättas med "nu går vi!"
Det fanns redan på vägen mot stadion mycket rött och vitt. Och medan man vandrade fram, hånades motståndaren genom att sjunga: "Allez, allez, allez - ist eine breite Straße" ("är en bred gata", med avseende på en allé av träd).
Det var fullt i stadion och bara det gav en speciell stämning redan under uppvärmningen. Jag har sett en del fotbollsmatcher live, men jag hade ju ingen chans att se mitt landslag spela på hemmaplan. Jag har sett Österrike spela i Stockholm två gånger, men då var ju Österrike bortalag - och då jublar man inte lika glatt över framgångarna. Då är man hellre rädd för att få en full bägare i skallen bakifrån ... Det här var annorlunda. Här delade man känslorna med 50000 andra, bara det är en rysning.

 

För att inte tala om, vad som skedde, när undret verkligen hände och vi tog ledningen med 1-0 efter åtta minuter. Att stadion kokade vore att säga för lite. Folk skrek, kramade okända grannar, gjorde vågor - kort sagt, glädjen hade verkligen inga gränser. Ann tittade lite förvånad på och tyckte nog att österrikarna var en aning tokiga.
När miraklet var över och vi hade vunnit, var det en upplevelse, som nog sitter i hela livet. Det var ett ganska ungt och nytt landslag, som vi hade sett. Det gänget skulle hämta upp Österrike ur försänkningen och agera som en värdig motståndare igen under åren framöver.
Det var den bästa tänkbara avslutningen för mig på vår Wienresa och på ett år, som verkligen stod fram bland de flesta andra.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


22.03.2020 by webmaster@werbeka.com