DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Det betecknar istället en officiell byggnad, som till exempel stadshuset, som kallas för "hôtel de ville". Karl IX efterträdde Frans II. Och nu svävar jag ut lite igen:

För några år sedan rövades den så kallade Salieran från konsthistoriska museet i Wien. Den är enligt upphovsmannen en allegori för jorden, eftersom den föreställer land (Gaia) och vatten (Poseidon). Den är gjord i guld av Cellini, som denne tillverkade i uppdrag av Frans I. Den hamnade i Wien, eftersom den var en present till Ärekehertig Ferdinand II av just Karl IX. Och därmed är cirkeln sluten.

Nu vill jag inte moralisera, men jag tycker att den kunskapen om kultur är viktigare än om (en svensk) Frans på tre minuter sjunger 21 gånger "If I were sorry". Trots att jag tycker att detta är en mycket tjatig låt, så har jag ingenting emot musik som kultur heller. Inte ens hårdrock, som jag inte gillar alls. Men alla måste väl hålla med om att ett snart femhundraårig gyllene salt-och-peppar-kar är "mera" kultur än en slagdänga, som är glömd tio år senare. Tänk sen på hur många miljoner som lyssnade på Frans i Musikfestivalen och hur många som känner till Salieran, för att inte tala om dess historia. Att läsa om den skulle inte heller ta mera tid än att lyssna på en låt. Salieran återfanns några år senare i ganska gott skick och finns åter på sin plats på museet idag. Det är jätteroligt att kunna sammanfoga bitar of historien och ju mer man vet, desto oftare kan man göra det. Det är väl en av anledningarna, som gjorde att jag verkligen stormtrivdes under vår "slottsvecka". Även den gotiska katedralen är något som har bevarat mycket kultur, helt oavsett om man är religiös eller inte. Här stöter vi igen på Jeann d'Arc. Det påstås att hon övervarande mässan, innan hon under den följande veckan hjälpte till att bryta den engelska belägringen av staden. Men nog om filosoferandet och Orleans nu.

Dagen efter åkte vi till ett slott igen, den här gången Chenonceau. Det stavas ibland Chenonceaux, alltså med "x" på slutet. Under denna vecka fick jag lära mig att ett "x" i slutet av ett ord betyder att det var en kunglig besittning. I slutet av 1400-talet köptes det gamla slottet, som stod på land, med en kvarn ute i floden, av Thomas Bohier.

Men denne Thomas var på Kung Frans I uppdrag mycket i Italien, därför ankom det på hans maka Katherine, att övervara ombyggnaden. Man byggde slottet nu ute i Cher, som är en biflod till Loire. Det byggdes där den gamla kvarnen hade stått. Efter en del (påstådda) oegentligheter tillföll slottet kronan. Henrik II, son till Frans I, ärvde slottet och gav det till sin älskarinna, Diane de Poitiers. Hon anlade en av de stora trädgårdarna utanför slottet och byggde en bro till den bortre stranden av floden. Henrik var gift med Katharina av Medici. De hade gifts med varandra, när båda var 14 år gamla.

Hon var släkt med Påve Clemens VII av Medicisläktet. Genom äktenskapet hoppades man att få en bundsförvant i påven, så att man skulle kunna bli Romerska kejsare istället för Habsburgarna. Men eftersom Clemens VII snart därefter dog, blev Katharina politiskt värdelös. Hon var logiskt nog inte förtjust i sin makes kärleksaffärer, till råga på allt med en tjugo år äldre kvinna. När Henrik dog efter skadorna i ett turnerspel, blev Katharina äntligen av med sin konkurrent, som hon kunde förvisa till slott Chaumont. Själv tog hon hand om Chenonceau, där hon gav strålande fester. Dessutom använde hon sitt intellekt och charmerade samtiden med sina kunskaper, om än inte med sin skönhet.

Vapendjuren av Frans I och Henrik II hitter vi även i detta slott.

Samtliga hennes tre söner tillsammans med Henrik blev så småningom kungar av Frankrike, vilket Katharina utnyttjade till att styra politiken. När Diane försvann, var bron över floden klar, men Katharina byggde ett galleri ovanpå bron.

Dessutom anlade hon den andra stora trädgården på motsatta sidan av slottet. Galleriet skulle få stor betydelse även i modern tid. Under andra världskriget gick gränsen mellan det tyskockuperade området och resten av Frankrike vid floden Cher. Galleriet över floden blev då ett slags neutral zon, där man förde diplomatiska förhandlingar med varandra.

Så småningom gav Katharina bort slottet till sin svärdotter Louise de Lorraine, gift med Henrik III. När denne mördades under religionskrigen, bar Louise efter detta endast vita sorgekläder, som var brukligt vid hovet. Detta gav henne binamnet "den vita drottningen". Hon lät även klä ut sitt sorgerum i svart och hade likså svart klädsel på möblerna i åtta år. Sedan råkade hon i finansiella svårigheter och gav bort slottet som bröllopspresent till Gabrielle d'Estrées, mätress till Henrik IV. Det finns också ett tjusigt vaxkabinett, som hör till slottet och som håller fast viktiga scener från slottets historia. Om detta och mer om slott Chenonceau kan du läsa på mina hemsidor i Werbeka Netshop.

När vi hade fått reda på Dianes förvisning till slott Chaumont, låg det nära till hands att vi skulle åka dit nästa gång. När vi väl var där, insåg vi, att det inte gick att ta bilen dit upp, utan den måste parkeras i höjd med floden. På bilden nedan, som jag tog genom fönsterrutan i bilen, ser man klippan, som slottet är byggt på.

Vägen upp var inte på något sätt brant, men just därför gick den i krokar och var rätt lång istället. Själva slottet var inte någon av höjdarna den här veckan, det skiljde sig inte mycket från en mängd andra slott. Mindre slott, som det finns en hel uppsjö av. Det mest intressanta var att vi hittade även Ludvig XII vapendjur ovanför en öppen spis, vildsvinet. Inredningen i slotten är i de allra flesta fallen inte originalen från tiden. Dessa har släpats bort eller förstörts under Franska Revolutionen.

Tyvärr är det ju så att revolutioner och krig är kulturens värsta fiender. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Chaumont. Dess historia och - inte minst - mitt personliga försvarstal av Katharina av Medici hittar du på mina websidor under Slott Chaumont.

Och därmed var en helt underbar vecka slut och vi måste göra oss klar för hemfärd. Men den kanske största diamanten av alla fanns kvar. Och den tittade vi på på väg hem. Slott Fontainebleau ligger inte vid Loire, utan i utkanten av Paris.

Tillsammans med Amboise och Blois är det nog det mest "äkta" slottet, där det mesta av historien har skrivits. Och där finns också de flesta originalmöbler, som har överlevt pöbelns vrede. Förstå mig rätt: Franska Revolutionen var en bra händelse, men i mångt och mycket gick den alldeles för långt, såväl vad beträffar folks raseri, samt även den förda politiken.

Att man ibland ser att det är möbler, som verkligen har använts, försämrar inte intrycket, för att åsynen av ett bebott rum är mycket mer naturligt, än helt nya, men efterapade stolar, bord och skåp. Även vaserna, som är uppställda lite här och där, är nog äkta vara. Jag undrar om de är fastlimmade, för att vara säkra för besökarnas eventuella oaktsamheter.

Varje rum bjuder på nya vackra vyer, bakom varje dörr finns en ny överraskning, som när man plötsligt befinner sig i det vackra galleriet. Jag fotograferar och fotograferar mera och innan vi har hunnit halvvägs tar det slut på batterierna. Efter en språngmarsch ut hittar vi en affär, där vi kan köpa nya. Sen går det genast tillbaka in i slottet, för att fortsätta.

Det finns också en mörk historia ur svensk synpunkt, här i slottets historia. Den nämns dock inte i svenska skolböcker om historia. Drottning Kristina vistades här efter sin abdikering. Frankrike var ju ett katolskt land, som kämpade mot protestanterna, Hugenotterna. Men den goda Kristina gav upphov till en präktig skandal. Hon lät mörda sin älskare, stallmästaren Monaldesci, när hon hade hittat en ny beundrare. Att hon hamnade i Rom var förmodligen inte alls så ärorikt, som man tror här i landet, utan närmast en botgöring. En sak till, som många svenskar inte vet om, åtminstone enligt min kompis Anders. Han påstår att halva befolkningen uttalar detta slott med "ö" på slutet, vilket är felaktigt. Det enda och rätta sättat att uttala det är med "å", alltså "Fontänblå". En något annorlunda utställning är de etthundratjugoåtta tallrikarna, som ingick i den historiska servicen, som användes på slottet. Samtliga av dessa visar en del av slottets innan- eller utandöme.

Det finns mycket konst i slottet, på väggar, i tak, på piedestaler, kort sagt, överallt där det finns plats. Många av objekten visar klassiska eller mytologiska motiv, något som vi framför allt kan tacka Frans I för, som var en stor konstälskare.

  >

Jo, han finns också här, som byst den här gången. Numera känner väl du också igen honom. Naturligtvis hade Frankrike sin "Solkung", Ludvig XIV, men i mina ögon var Frans I en mindre inbilsk och mera mänsklig härskare. Jag skulle kunna berätta mycket mera om Fontainbleau, men det här är ju en biografi och inte en guide. Jag har ändå skrivit så mycket om slotten vid Loire, för att de gjorde ett så stort intryck på mig. Om du vill se flera bilder och veta mer om slott Fontainbleau, följ länken. Där kan du läsa på mina websidor. Det fanns så mycket att se i slottet, att vi inte ens hade tid för att promenera någon längre tid i trädgårdarna, för vi hade fortfarande en lång väg hem.

Tillbaka till Innehållsförteckningen