Den yttersta dagen i gamla Egypten


Jag är ingen egyptolog. Mina kunskaper är ganska ytliga. Jag känner naturligtvis till pyramiderna, några kunganamn, till och med namnen på några av gudarna. Men det är i stort sett allt. Jag har förstås också sett några hierolglyfprydda bilder utan att ha varit imponerad av den stränga framställningen av figurerna i profil.
Häromkvällen lyssnade jag på ett föredrag på YouTube. Där nämndes "De dödas bok". Nyfiken, som jag är, slog jag upp det i Wikipedia. Jag fastnade för en bild, som föreställer scenen, när en avliden ska dömas för sina gärningar. Och när jag väl fick en förklaring till bilden, blev det hela mycket intressantare. Samtidigt lärde jag mig en hel del om den gammalegyptiska religionen.
Här kommer först bilden som helhet. (Bilden är frigiven som public domain på Wikipedia.)

På den översta raden sitter gudaförsamligen och övervarar skeendet. Några av de mer kända är Hathor, Horus och Isis, men de är egentligen inte så viktiga. Deras uppgift är att ställa frågor till den avlidne om hans leverne, dels om hans gärningar, men dels också om han hade gjort någon nytta i livet, eller slösat bort denna gåva. Det senare är en ganska intressant frågeställning, som kristendomen har hoppat över. För de kristna räcker det ju att ha följt de tio budorden, för att hamna i paradiset. En kristen behöver alltså i princip inte bidra med någonting till samhället. Han kan supa ner sig och inte lyfta ett finger under hela sin livstid och ändå komma till himlen ...
Jag bör kanske nämna något om tron, som egyptierna hade. Efter döden skiljs kroppen och "själen", som kallas för "Ba". Kroppen balsamerades till mumie, medan själen måste klara en del prövningar, för att komma fram till det slutliga målet, nämligen bedömningen av den. Godkändes själen då, kunde den åter förenas med kroppen och få ett evigt liv. Det förklarar ju, varför mumifieringen var så viktig.

Den nedre raden av bilderna innehåller själva händelsen. Här ser vi, hur Ani och hans hustru Tutu beträder domsalen med gudaförsamlingen. En intressant iakttagelse är symbolen, som Tutu håller i sin hand. Det liknar ett Ankh-kors, som symboliserar livet, men genom öglan slingrar sig tre ormar, som bland annat stod för döden.
Den centrala delen av den nedre raden utgörs av själva processen, då Anis hjärta vägs. Det är guden Anubis (med hundansiktet) som genomför vägningen, då Anis hjärta jämförs med Maats fjäder. Maat var sanningens och rättvisans gudinna. Fjädern symboliserar härvid sanningen. Man förstår att hjärtat inte fick vara väldigt tyngd av synder, när det måste bestå gentemot en fjäder. Mittemot Anubis finns Anis "Ba", samt guden Shai, som var ödets personifikation. Där finns också gudinnorna Meshkhenet och Renenutet, som båda också hade inflytande över ödet. Den senare betraktades också ofta som dödsgudinna och framställdes ibland som orm, ibland bara med ormhuvud. Anubis själv är guden för dödsritualerna samt mumifieringen.

Längst till höger finns det dels en annan gudom, Thoth, som antecknar hela förhandlingen. Thoth är en mångsidig gud, som bland annat tillskrivs månen och kalendern, men även magi, liksom vetenskap och visdom. Han framställs med ett ibishuvud och anlitas ofta som skrivare.
Bakom Thoth finns monstret Ammut, som har ett krokodilhuvud, samt en lejon- och flodhästkropp. Hon, efterom hon anses vara kvinnlig, väntar på att sluka den dömde, om hans hjärta inte skulle befinnas vara värdigt evigt liv.

Jag är, som sagt, mycket förvånad att upptäcka vilken stor skillnad det är, om man känner till historien bakom bilden, eller inte. Fast å andra sidan gäller ju samma sak kristendomens helgonbilder, som man förstår mycket bättre, om man känner till symboliken bakom.
Sist, men inte minst, hoppas jag att jag med denna artikel har levererat ett exempel på att jag har gjort nytta under mitt liv och att de gamla gudarna kommer att bedöma min själ med välvilja.

Bernhard Kauntz, Västerås 2017

Tillbaka till till eller till

14.6.2017 by webmaster@werbeka.com