CYKELMINNEN

VELOCIPEDERIA
eller

EN KÄRLEKSFÖRKLARING TILL CYKELN


Det började med en sparkcykel

Kan man verkligen ge en kärleksförklaring till en cykel? Är detta normalt? Jag vet inte, men om jag tänker på känslan av lycka, som jag kände idag, den första fina vårdagen, då jag i bara skjortärmarna åkte årets första motionsrunda, då jag upplevde glädjen av att rulla fram på landsvägen i lätt medvind, då är det nog lätt att vara tacksam över att cykeln finns. Och är inte kärlek också en sorts tacksamhet för lyckan och glädjen som man får tillbaka?

Mitt förhållande till cykeln började redan som tolvåring, då min mor kom hem med en begagnad damcykel. Den var fortfarande lite stor för mig, men eftersom jag kunde hantera den bättre än min mor, så ändrades ägarförhållandena rätt fort.

Jag hade aldrig svårt med balansen, när jag började cykla. Jag tror att det beror på att jag som sju-, åttaåring hade fått en sparkcykel, som jag älskade. Det var inte heller vilken sparkcykel som helst, de flesta var i trä med två små hårdgummihjul. Min hade metallram och luft i däcken och såväl hand- och fotbroms.

Idag, som vuxen, förstår jag ju bättre vilka uträkningar som låg bakom det hela... På somrarna bodde vi i en sommarstuga utanför Wien och det var några hundra meter till affären. Jag skickades ofta för att handla, men av en åttaåring kan man ju inte begära att han ska bära hur mycket som helst, eller hur? Men kunde man hänga kassen på styrstången på sparkcykeln, nådde man plötsligt helt andra dimensioner... Nåja, jag förstod inte dessa ränkor då, utan jag gladdes över mitt fina åkdon.

Men tillbaka till den vuxna varianten av cyklar. Sommaren efter, när jag fyllde tretton, fick jag en egen cykel, treväxlad var den, med silverram. Växlarna hade för all del fastnat på trean och det var lite tungt i uppförsbackarna, men det var en bra grundträning för benmusklerna. Ännu idag, nästan fyra decennier senare, kör jag mest på trean, fast min treväxlade av idag visst går att växla ner.

Nu började jag också att ge mig ut i trafiken. Den var väl inte så omfattande, på småvägarna utanför stan, i början av sextiotalet, även om bilarna hade blivit fler än hästspannen. Det hörde väl till åldern, att vilja upptäcka världen och sin egen förmåga och jag ökade utflykternas längd allteftersom. Naturligtvis bidrog också min mormors förvånade huvudskakningar till att öka min stolthet och min självkänsla, när jag berättade att jag hade åkt ända till Kritzendorf, senare St. Andrä-Wördern, Königstätten, Langenlebarn och slutligen till Tulln, som inte längre var någon by, som de andra, utan en riktig liten småstad. Och en tur fram och tillbaka gick väl på drygt fem mil.

Nu kan man tycka att en trettonåring skulle ha tråkigt, när han alldeles ensam trampar på i flera timmar. Men det fanns två skäl till att jag fortsatte köra mina rundor. Det ena var backen, just innan man kom tillbaka in till Klosterneuburg igen. Det gick utför där, inte så våldsamt brant, men långt, kanske en hel mil, och det var "belöningen" för att ha kört hela varvet.

Det andra skälet kunde jag tacka min tävlingsanda för. Jag föreställde mig att jag deltog i ett cykellopp. Men eftersom det inte fanns några medtävlande, hittade jag på ett system, som gav lite spänning. De fordon som jag körde om och de som körde om mig, flyttade mig upp och ner i placeringarna. Men eftersom jag inte hade en chans mot bilarna, som kom bakifrån, så upphävde var tredje mötande bil en omkörning. Jag startade alltid från en tredjeplats, men jag vann de flesta loppen...

Kilometerräknare

Jag tycker om siffror. Därför har det alltid varit intressant att veta hur fort och hur långt jag hade cyklat. Jag har också i flera omgångar skaffat hastighets- eller åtminstone kilometerräknare till mina cyklar, men de har sällan hållit någon längre stund. Förr i tiden måste man ju ha kablar till dem, som förr eller senare alltid gick av och idag, när man inte behöver sådana längre, så stjäls sådana extrautrustningar, så fort cykeln lämnas obevakad i en kvart. Senast förra året blev jag av med en sådan... Jag hade gärna velat veta någon gång, hur mycket jag har cyklat under en hel säsong - men det nöjet har mig blivit försagt hittills.

Det förtar dock inte på något sätt nöjet med själva cyklingen, även om man kan råka ut för tuffa upplevelser. Jag var 16 år, när jag åkte på min första kärleksresa. Den hade dock ett förspel, som nästan kunde ses som en ödets vink, åtminstone gjorde jag det. Vintern innan hade nämligen ett vykort fastnat i en försändelse, som kom hem till oss. Kortet var avsett till en tjej i St. Margarethen i Burgenland, så där 6 mil sydöst om Wien. Jag la kortet i ett brev till henne, förklarade omständigheterna - och fick minsann svar. Vi skrev någon gång till, sen bestämde jag mig för att jag skulle ta mig en titt på skönheten. Resan med tåg skulle ha kostat en avsevärd del av min lärlingslön, så jag bestämde mig för att ta cykeln.

Men nu var det ju hyggligt långt och jag kände inte igen vägen och jag skulle träffa folk, som jag inte kände, till råga på allt en flicka - till och med min självsäkerhet svajade inför dessa utsikter. Därför övertalade jag min arbetskamrat och bästa kompis, Erich, att följa med mig. Han gick med på det och en vacker vårsöndag drog vi iväg. Söndagen må ju ha varit vacker, men den var blåsig som få och det blåste givetvis från sydöst. Det var en pina och det tog tid. Men vi klarade det och fram på eftermiddagen hade vi hittat huset, där min flamma bodde.

Vi knackade på, en karl kom ut, sade sig vara hennes far, men sade också att hon tyvärr inte var hemma. Återigen kan jag idag, som vuxen, förstå varför hon "inte var hemma", mina döttrar skulle definitivt också vara ute, om det dök upp två okända, svettiga sextonåringar och ville träffa någon av dem. Vi berättade ju då att vi hade cyklat från Wien och antagligen hade han lite medlidande med oss i alla fall. Han frågade, om vi någonsin hade varit i en riktig vinkällare. Det hade vi ju inte och då visade han oss sin egen.

Vi fick också provsmaka, direkt från vinfaten, och det var sannerligen en upplevelse, som jag minns ännu idag. Det finns naturligtvis risk för att man glorifierar sådana minnen, men jag undrar på allvar om jag någonsin har druckit så gott vin igen sedan dess. På så sätt var resan ändå inte helt bortkastad, den renderade i alla fall i ett minne för livet.

När vi på sena eftermiddagen klev på hojarna igen, hade vi i alla fall medvind. Vi tog oss en titt på Eisenstadt, länshuvudstaden, på vägen hem, därför började det skymma redan när vi bara var halvvägs tillbaka till Wien. Förmodligen var det på grund av skymningen - det var i alla fall i en nedförsbacke vid en skylt om vägarbeten, som Erich körde rakt in i en utstickande bräda och levererade en störtdykning av sällan skådat slag. Men han reste sig igen, plockade upp sin cykel, som också den fungerade ännu, och sen åkte vi vidare hem.

Dagen efter var han inte på jobbet, men han väntade på mig vid utgången, när jag slutade. Han hade vänsterarmen i gips, för att han hade spräckt något ben i handleden... Tack, Erich, för allting.

Resan till Norge

Nästa tur blev ett ensamföretag och anledningen till turen var inte så väsensskild från förra gången... Jag hade kommit till Sverige, till Jämtland, till en gudsförgäten by, som heter Bryngelhögen. Jodå, för all del, rälsbussen mellan Östersund och Sveg hade en hållplats i närheten, det vill säga den stannade, om någon absolut ville att den skulle göra det. Från denna hållplats gick det sen några hundra meter brant uppför, varefter man hittade de fyra, fem gårdarna, som utgjorde byn.

Från denna världsmetropol startade jag min resa till ett slutmål, som nästintill var lika välkänt, nämligen Narbuvoll i Norge. Det ligger nära Os i Østerdalen, som i sin tur ligger nära Røros, som i sin tur ligger en tio, tolv mil söder om Trondheim. I Narbuvoll hade jag varit ganska nyss, där byggde man nämligen ett pensionat och jag hade fått jobb där som "allt-mulig-man", dvs. som hantlangare, uppassare, städare, med mera i den stilen. Nu var det dock så att man hade börjat turistnäringen redan i en flygel som var färdig, och hade då under sommarlovet anställt en hel hög med skolflickor, som diskerskor, uppasserskor, städerskor, med mera i den stilen.

Och eftersom Thores - ägarens - två pojkar ännu var för unga, var jag i stort sett det enda intressanta objektet för deras uppmärksamhet, om jag får säga så. Det hade jag naturligtvis inte haft så mycket att invända emot och det var nog av den anledningen, hellre än själva jobbet, att jag bestämde mig för att åka tillbaka, när ödet hade förpassat mig till Bryngelhögen.

Jag fick låna en gammal damcykel av en granne och en vacker morgon klockan sex startade jag min färd. Egentligen finns det ingen anledning att komma ihåg någonting från denna resa, men vissa saker vägrar minnet helt sonika att släppa, måhända som varning inför kommande upprepningar.

Det var 26 mil emellan Bryngelhögen och Narbuvoll och på denna sträcka hoppade den förb...e kedjan av den dj..a cykeln inte mindre än tretton gånger. Inte hade jag några verktyg med, jag var ju i tankarna redan hos tjejerna, så klart. Med fingrarna och med hjälp av diverse träpinnar som fanns i naturen, trädde jag tålmodigt på kedjan alla tretton gångerna.

Men det finns fler minnen från denna resa. Sträckan mellan Hede och Funäsdalen är cirka sex mil lång och däremellan finns ingenting annat än skog, sjöar och vilda djur. På sextiotalet fanns det ju inte så många turistbilar heller, som kunde få liv i det enformiga landskapet. Sex mil är en bra bit under dessa omständigheter, men det är ändå guld mot de 27 kilometrarna mellan Funäsdalen och Fjällnäs. Fjällnäs har nämligen fått sitt namn av att ligga på toppen av fjällen, som man måste ta sig över för att komma till Norge. Det var de längsta 27 kilometer som jag någonsin har cyklat. Sen jag åkte den biten har jag förståelse för dem som bryter Tour de France i Pyreneerna. Fast jag hade ingen servicebil bakom mig, som jag kunde hoppa in i, därför kom jag förr eller senare fram till Fjällnäs.

Sen var det ju bara att åka utför på norska sidan. Trodde jag, tills jag upptäckte att de norska vägarna inte riktigt höll samma klass som de svenska. Visst gick det utför, ganska brant och på smala grusslingor till väg, alltid med en bergssluttning vid ena sidan om vägen... Gruset var förrädiskt, när man bromsade, därför hade jag bara obetydligt mer fart på vägen ner än när jag stånkade uppför.

Jag kom fram klockan ett på natten - men jag hade gjort det. Och visst blev det ett minne för livet.

Fotboll och tolkning

Efter att ha övervintrat hemma i Österrike, hamnade jag nästa sommar i Västerbotten. Tja, egentligen var det Lappland, men det låg i ju Västerbottens län och Umeå var närmaste stora stad, så folk sa Västerbotten i största allmänhet. Byn hette Skarda och låg en mil norr om Örträsk och fem och en halv söder om Lycksele.

Lasse och Hans var i min ålder och spelade fotboll för Örträsk. För eller senare talade jag om att jag också hade spelat fotboll hemma i Wien och snart var det uppgjort att jag skulle "visa upp mig" i en vänskapsmatch mot Umgransele eller Betsele, det minns jag inte så noga längre. Det var ju bara det att jag måste ta mig från Skarda till fotbollsplanen i Örträsk. Hans och Lasse hade mopeder, men jag kunde ju ta cykeln. Och visst gick det, jag hade jätteroligt att hänga med i mopedtempot och när det lutade uppför, sista biten mot Örträsk, satte jag min heder i att cykla ifrån dem på mopederna. Jag gjorde det och kände mig som en macho. Det var också roligt att höra i omklädningsrummet hur de skröt om mig, vilken hejare jag var på cykel.

Lagledaren frågade mig till och med var i laget jag brukade spela. "Högra mittfältet", sa jag självsäkert och så fick jag spela där. Jag passade för all del till vårt första mål, men efter en halvtimme var jag fullständigt slut och hade kramp i vaderna... De snälla människorna hade inte hjärta att byta ut mig, men i halvtid fick jag i alla fall order om att spela på vänsteryttern resten av matchen.

Jag jobbade med röjning i skogen, tillsammans med andra grabbar som sommarjobbade. På rasterna pratade vi om ditt och datt och jag fick reda på att man i det här landet kunde få studielån för att gå på gymnasiet. I Österrike hade jag ju hoppat av skolan för att jag var trött på den och börjat som lärling istället, men under tiden hade jag insett, att det inte skulle vara helt fel med bättre utbildning. Närmaste gymnasium var i Lycksele. Varför inte ta sig dit och prata med rektorn?

När jag nämnde att jag skulle cykla dit, erbjöd sig en av killarna, att jag skulle få "tolka" efter hans moped, det vill säga hålla i hans axel och åka snålskjuts, eftersom han i alla fall hade ett ärende i Lycksele.

Klart att jag var med på det. Jag tog på mig bästa kostymen (nja, jag hade bara en), för att jag ju ville göra ett gott intryck och sen åkte vi. Det blev ganska jobbigt i högerarmen, att dra sig efter mopeden, men å andra sidan sparade jag ju på krafterna i benen. Högerarmen ja, för att det faktiskt fortfarande var vänstertrafik i drygt ett år. Dessutom kändes det lite ovant, för att jag fick en helt annan balans på cykeln. Med tanke på det gick det ganska bra ändå, men en mil före målet körde jag omkull. Det hände inte så mycket, till och med kläderna höll, men min snygga kostym hade ju blivit ganska skitig...

På nästa bondgård fixade vi dock en klädborste och jag var någorlunda presentabel, när jag ordnade min framtid för tre år framöver. Sen tolkade jag efter mopeden till Skarda igen. Tack David!
Vägen mellan Skarda och Lycksele skulle jag dock cykla så många gånger för egen maskin, att jag till slut kände till varenda detalj av vägen.

Mellanspel

Den här bilden hittade jag av en slump, när jag gick igenom mina gamla foton. Idag kan jag bara skaka huvudet åt den vansinniga idén att köpa en träningscykel - i en tid då vi knappt hade mat på bordet och fortfarande inte hade skaffat sängar, utan sov på madrasser på golvet. Jag tror att den kostade en knapp månadshyra och vi levde på studielån...
Och även om jag minns att jag cyklade en del på den - i början - så tror jag nog att priset per mil i slutänden alla gånger översteg bensinpriset. Fast så är det väl med de flesta träningsredskapen, som ännu idag prisas i reklamen på TV.

Under tiden hade vi skaffat barn också och Roland lärde sig från första början att sitta på en cykel. Det var väl tur för honom att han var född på hösten, så att han fick lite respit före hårdträningen. Fast samtidigt var det också roligt att hela familjen åkte ut tillsammans, till så välkända ställen som Blattnicksele och Umgransele och vad de nu kunde ha hetat.

Som tur var, hade jag trots allt lite ansvar när jag hade Roland bak på cykeln, så att jag begränsade mina dumdristiga försök till att briljera till de gånger som jag satt ensam på cykeln. Jag minns en kapital kullkörning från Umeå. Det lutade lätt neråt från centrum till vårt bostadsområde och antagligen hade jag bestämt mig för att köra hela vägen utan att hålla i styret. Det var bara det att det fanns en ganska tvär sväng på ett ställe. Jag kommer ihåg att jag hade försökt flera gånger - men jag hade alltid varit tvungen att ta i styret, för att korrigera. Denna gång fick jag inte tag i styret... Men jag tror att det var sista försöket.

I övrigt har det naturligtvis hänt någon gång att jag har kört omkull, oftast på våren, när gruset från sandningen låg kvar på vägarna. Fast jag har tack och lov aldrig råkat ut för någon allvarligare blessyr.

Från de närmaste åren har jag faktiskt inga cykelminnen. Det är klart, vi hade nu två små barn och även om man kan ha båda i en barnsadel, så blir det ju svårt att få med sig den icke oansenliga serviceväskan, som måste innehålla kläder, blöjor, förplägnad, reparationsverktyg - just in case - och övriga förnödenheter. Därför kom de nästa stora äventyren först när Roland började cykla för egen maskin.

Västmanland

Vi hade flyttat till Västerås under tiden och när Roland var åtta år, fick han en egen cykel. Det innebar helt nya möjligheter, men framför allt var det ju viktigt att han fick träna att cykla. Nu är Västerås en underbar stad att cykla i, för att det finns praktiskt taget inte ett ställe, som man inte kan nå via en cykelväg. Men friheten och känslan av att cykla uppnår man ju trots allt först på landsvägen, därför dröjde det inte länge, innan jag tog med mig min förstfödde på små rundor i omgivningen.

Det var förstås jätteroligt, dels att känna gemenskapen, men inte minst även möjligheten att lära ut lite trafikvett. Det är självklart, att barn ska cykla före föräldern, så att man har uppsikt över vad som sker, men att de saktar in vid korsningar, så att föräldern kan komma upp bredvid och ta kommandot. Om man cyklar bakom barnen kan man köra någon decimeter längre utåt vägen, för att ge barnen lite extra utrymme för att vingla till.

Ett av mina allra hemskaste minnen kommer dock från denna tid. Det var på en sådan träningsrunda, vilka vi också använde till att upptäcka nya vägar, som vi hamnade på gamla Stockholmsvägen, när vi var på väg hem. Det var innan E 18 fanns och all trafik österifrån kom till stan via denna trafikled, som vi hamnade på i vår okunnighet. Nu är de flesta landsvägarna idag utrustade med breda vägrenar, men icke här. Här fanns det kanske en decimeter asfalt till höger om den vita streckmarkeringen, sen började gruset. Jag sa åt Roland att försöka hålla sig på den smala remsan, medan jag försökte köra just till vänster om markeringarna. Det stora problemet var dock den tunga trafiken, som naturligtvis också fanns där. Varje gång det kom en lastbil, som körde om oss, kände jag hur jag sögs utåt vägen av förändringen i lufttrycket, och jag kunde tänka mig hur det påverkade min åttaåring, som inte ens hade hälften av min vikt.... Det är nog enda gången jag har varit verkligen rädd.

På semestern samma år gjorde vi efter många år åter en familjeutflykt. Även här imponeras jag idag av vad denne knappt nioåring klarade av. Vi cyklade till Norberg, som ligger en åtta, nio mil nordväst om Västerås och när man kommer in i Bergslagen blir det ganska kuperat. Och med tanke på att den lilla barncykeln måste trampas många, många fler varv än en stor för samma sträcka, var det en verklig prestation. Speciellt roligt var det för Roland, när vi i en brant backe i Ängelsberg kunde köra ifrån mamma, som till sist klev av cykeln och gick uppför. I Norberg övernattade vi och sen cyklade vi hem igen - fast då gick det ju mest nedför...

På våren året efter tog vi oss till travbanan i Sundbyholm med cykel. Problemet var att travet slutade ganska sent och att vi hade motvind på hemvägen, så att det blev mitt i natten innan vi kom hem igen. Det gjorde inte så mycket i sig, det var ju redan ljusa nätter, men det var kallt, kallt, kallt. Jag minns att jag frös om fingrarna helt förskräckligt - ingen hade ju tänkt på att ta med handskar, när det var så varmt på dagen. Men ännu värre måste det ha varit för Gunnar, som satt bakom mig i barnsadeln, som inte ens kunde trampa för att hålla sig varm.

Gunnar kunde så småningom sitta på en egen cykel, vilket återigen ökade möjligheterna till gemensamma utflykter. Jag minns en resa till Örebro, då vi cyklade dit ena dagen, övernattade och körde tillbaka nästa dag. Det var sommar och varmt, men det regnade rätt bra under återfärden. Grabbarna hade kortbyxor på sig redan från början, men mina långbyxor var snart ganska blöta och klibbiga, så att jag insåg den klara fördelen med att ha kortbyxor. Det var ju bara att byta, problemet var att det inte fanns en tillstymmelse av något gömsle, så långt ögat nådde. Dessutom var det jätteblött i gräset bredvid körbanan. Grabbarna fick därför instruktioner om att kolla vägen åt var sitt håll och att säga till mig, när kusten var klar. Men antingen var jag väldigt långsam vid bytet eller så körde bilarna fortare än vi hade trott, för plötsligt var det full trafik igen på E 18, medan jag stod där med häcken i vädret. Jag minns att killarna hade väldigt roligt åt det. I övrigt hade vi fin medvind hela vägen och trots regnet kom vi hem mycket tidigare än vi hade trott.

Nästa utflykt gjorde bara Roland och jag, det var sommaren 1982 och den gick till Borlänge. Fotbollslaget Brage skulle i tipscupen möta Sportklub från Wien. Nu slog våra hjärtan ingalunda för något av dessa lag, men det var ju roligt att se ett österrikiskt lag spela - och när det var så pass "nära", passade vi på att cykla dit. Roland var bara 14 år gammal, och det är ännu en av hans stora prestationer. Det är i alla fall 15 mil till Borlänge och vi hade ju dessutom matchstarten som deadline, vilket naturligtvis är lite extra press. Det gick åt många drickor på vägen, eftersom det var rätt varmt, men vi klarade det med en halvtimme tillgodo.

Vi kände oss som segrare, även om Sportklub förlorade. Efter matchen cyklade vi tillbaka till Säter, där vi hade bokat övernattning på ditvägen. Det var bara 25 kilometer till, men nu hade musklerna stelnat och det var en ganska trött och sliten fjortonåring, som den kvällen ramlade i säng.

Själv gick - eller rättare sagt, åkte - jag också "in i väggen" en gång. Återigen var det på en tur tillsammans med Roland. Vi hade inte åkt speciellt långt, jag tror det var upp till Västerfärnebo, men Roland var redan i de övre tonåren, en vältränad fotbollsspelare och satt på en tioväxlad cykel, medan jag ändå närmade mig de fyrtio och trampade på min treväxlade hoj. Och förmodligen i högre tempo än jag klarade av.

Dessutom hade jag på hemvägen fått en punktering på min cykel. Vi hade en pump med oss, men inga reparationsverktyg. Om man pumpade upp däcket gick det att cykla någon kilometer, innan man måste stanna på nytt. Det var lite småjobbigt, men vi hade redan kommit tillbaka till Västerås, det vill säga vi befann oss redan inom stadsgränsen, när jag bara tog slut. Roland förbarmade sig dock, bytte cykel med mig och så klarade vi även denna fadäs.

Men när barnen flyger ur boet blir det ont om tillfällen för gemensamma aktiviteter. Den sista utflykten gjorde jag med en vuxen Gunnar, ännu en gång till travet i Eskilstuna, men denna gång fick han trampa själv...

Cykeln till vardags

Jag har aldrig varit någon vän av vintern och jag tycker inte att det är roligt att cykla på snö och is. Dels måste man se upp för mycket för att inte halka, körglädjen försvinner helt, och dels är det inte roligt att frysa heller. När det är barmark är dock cykeln definitivt det fortskaffningsmedel, som jag använder mest och helst.

I stadstrafiken är cykeln oftast snabbare än bussen, så det är inte bara för nöjet, utan även av praktiska skäl, som jag kan rekommendera den. Dessutom finns det mycket mer möjlighet till interaktion i stan. Man kan hänga på andra cyklister, eller i yngre år även mopeder, för att få lite vindskugga om det blåser motvind. Och många var de ungdomar, som såg min flint bakifrån och som såg det som självklarhet att köra om farfar, för att i nästa backe upptäcka att deras ork inte räckte till för att hålla undan.

Ofta använde jag cykeln även "i tjänsten". Under många år åkte jag till Hallstahammar på våren, för att där med kulturnämnden prata om kommande kommunalbidrag. I sådana sammanhang ville man ju inte gärna komma i tröja och kortbyxor, men det var lika illa att cykla i kavaj och slips. Fast det problemet brukade jag lösa i en liten skogsdunge alldeles utanför Hallstahammar, där man kunde byta om utan "insyn".

Nu har mina nästa två barn nått cykelåldern, för två år sedan började vi träna lite, i fjol cyklade vi våra första landsvägsmil till Surahammar och i år ska vi kanske försöka oss på en kortare cykelsemester. Lena är nu elva år och hon tycker verkligen om att cykla, Peter, som är två år äldre, gör det nog också, men han tycker att det är förskräckligt att cykla i motvind.

Men jag hoppas att jag även till dem kan förmedla den underbara glädjekänslan, som man har på cykeln, när man en solig sommardag glider fram på landsvägen, helst med lite lätt vind i ryggen - då det är så lätt att tänka igenom eventuella problem och hitta sig själv igen.

Bernhard Kauntz, Västerås 1999


Tillbaka till eller till

webmaster@werbeka.com