Dagboksanteckningar från
EN CYKELTUR TILL GRIPSHOLMS SLOTT

Lena, Peter och Bernhard Kauntz, 1999


Någon gång i våras fick vi en reklambroschyr över turistmål i Sörmland - det sammanföll någotsånär i tid med årets första cykelrunda, då föddes tanken på att cykla till Mariefred, för att titta på Gripsholms slott. Bernhard, var lite skeptisk, Lena är ju trots allt bara 11 år gammal, fast hon var å andra sidan mest entusiastisk. Peter med sina nästan 13 år tyckte nog också att det skulle gå bra, bara vi slapp motvind...
Vi diskuterade olika uppläggningar av etappmål, men styrdes slutligen ganska hårt av tillgången av vandrarhem. Vi bokade en dryg vecka innan avresan utan problem, utom i Malmby, söder om Strängnäs, där det var fullt. Men det gjorde ingenting, vi fick faktiskt tag på ett bättre alternativ i Skäggesta vid Åker. Efter en godkänd träningsrunda här hemma, kände vi oss redo och bad till vindgudarna om medvind.

Det kunde ha börjat bättre

Fast vindgudarna ville inte lyssna. Vi har oftast västlig eller sydvästlig vind här i Västerås, därför hade vi goda förhoppningar om medvind även denna 13. juli 1999, dagen för första etappen till Enköping. Nix! Det blåste från sydöst. Fast nu gällde det bara att ta det som det kom. Det var ju i alla fall hyggligt varmt. Nästan för varmt, kring 25 grader redan vid tiotiden, då vi gjorde oss klara. Packningen hade vi delat upp i tre delar, en matväska, som Lena hade hand om, en serviceväska, med verktyg, kartor och - i optimistisk anda - även en fotboll.
Peter fick ta hand om den. Bernhard slutligen hade stora tågluffarryggsäcken med kläder och lakan bakpå sin cykel.
Det gick några ångestfyllda minuter innan vi kom iväg, eftersom Lena vid pålastningen i sin iver spände upp pakethållaren så långt att en fjäder hoppade av. Det gick dock att laga snabbt och sen trampade vi äntligen igång. Men inte så länge. Efter två kilometer ropade Bernhard på nästa stopp.
"Jag är ledsen, men jag har glömt plånboken hemma", upplyste han de andra. Vilken tur ändå att upptäcka det nu, istället för när vi kom fram till Enköping! Efter en kvart var även den detaljen ordnat och nu kunde resan börja på allvar. Den första milen gick genom stadsområdet i Västerås. Sen tänkte vi ta var första dryckespaus vid sista caféet inom stan, men nu hade vi så god fart, att vi missade det och plötsligt var vi ute på landsvägen mot Tortuna.

Äventyret börjar på allvar

Eftersom varken Peter eller Lena hade varit vid Anundshög tidigare, beslutade vi oss för att ta första pausen där. Under tiden hade klockan blivit halv tolv, så det var lika bra att äta en första banan där. En bestigning av högen för att få en överblick över skeppssättningarna och en snabbstudie av runstenen ingick också i Peters och Lenas företaganden.
Sen trampade vi vidare en stund, bara för att upptäcka att solen hade blivit ganska varm och gjorde nästa stopp för insmorning med solkräm. Fast efter det kom ett ordentligt cykelpass. Det var härligt att glida fram på landsvägen och snart hade vi Tortuna i sikte. Efter att ha rådfrågat kartan svängde vi mot Kärrsta.
Nu började vi känna för en matbit och höll utkik efter ett bra matställe. I en utförslöpa strax efter Kärrsta hittade Peter, som körde i täten, ett mycket lämpligt stenbord med bänkar.
Vi kunde alltså äta vår medhavda kyckling i all bekvämlighet. Medan vi åt upptäckte vi att vi satt precis på gränsen mellan Västmanlands och Upplands län. Stället hette Bredsdal och bron över Sagån var en nästintill idyllisk miljö. Vi gissade att vi hade klarat ungefär halva vägen av dagens etapp. Efter en hel timmes rast fortsatte vi mot Sparrsätra.
På vägen dit åkte vi förbi en vägskylt mot Petersberg, vilket förnöjde åtminstone en av oss. Hittills hade vi knappt besvärats av sidovinden, men efter Sparrsätra skulle vi svänga söderut mot Enköping. Då blev det betydligt besvärligare.

Enköping

Men snart hade vi ändå kommit till stadens utkanter och följde sedan cykelvägarna, bl.a. över E 18.
Vid fyratiden var vi framme i centrum. Vi handlade lite mer mat och dricka, åt en glass, åkte förbi turistbyrån, där vi bemöttes mycket vänligt och av kunnig personal. Vi blev några broschyrer rikare och fick reda på vägen mot Bredsand, där vi skulle bo på vandrarhem. Tyvärr var även det en halvmil söderut i motvind. Det var skönt att nå dagens etappmål efter 55 cyklade kilometer. Lena och framför allt Bernhard - som hade åkt utan skjorta - hade blivit ganska solbrända.
Vi räknade ut att vi hittills hade druckit 6 liter vätska tillsammans, fast mer skulle det bli. Först checkade vi dock in och tittade på rummet. Det var ganska spartanskt och bestod endast av 4 sängar, 2 stolar och ett bord.

Första övernattningen

Vi bäddade och gick ut för att se oss omkring. Det fanns en stor campingplats nedanför, där vi spelade minigolf, ringde hem och sedan satte vi oss på caféet. 3 öl för Bernhard och några drickor för Peter och Lena, tillsammans med en fin utsikt över Mälaren, fick oss i form igen. Vid 10-tiden gick vi hem och åt en originell kvällsmat. Det blev korv- och ostmackor med potatissalladen, som vi hade glömt att äta till lunch. En stund senare låg Peter och Lena i sina sängar och Bernhard hade knappt ork till att läsa tidningen, därför var det släckt klockan elva.
Vid femtiden på morgonen drog ett åskväder förbi och det spöregnade, men när vi gick upp klockan sju hade det redan slutat regna. Efter en enkel frukost packade vi ihop våra saker och klockan nio åkte vi redan in mot Enköping igen.

Andra dagen

Riksväg 55 mellan Enköping och Strängnäs är ju rätt naturskön där den sträcker sig mellan alla Mälaröarna, men den är smal och mycket trafikerad. För säkerhets skull hade vi beslutat att ta bussen på den biten. Den skulle gå kl. 11.40 och vi hade därför några timmar på oss att titta på Enköping. Stan lär ha fina parker, därför måste vi naturligtvis ta en titt på någon av dem. Vi hamnade i Drömparken, men vi blev inte så imponerade. Enavallen, fotbollsarenan, åkte vi också förbi och drog oss sedan in mot centrum för allehanda småärenden, som att ta ut pengar, lämna tipset och handla.
Det senare skötte Peter och Lena, medan Bernhard satt ryggsäcksvakt vid cyklarna. Det var lite besvärligt att inte alla kunde göra sakerna tillsammans, men det hade varit ännu besvärligare att varje gång ta ner allt bagage och bära på det.
"Vårfrukyrkan dominerar med sin resning och sitt läge på Enköpingsåsen hela samhällsbilden och den kringliggande nejden." Så står det i turistbroschyren. Vi funderade om det var värt mödan att dra cyklarna upp dit, men vi gjorde det i alla fall och besiktigade kyrkan. Dess äldsta delar härstammar från 1100-talet och på långhusets pilastrar finns det medeltida målningar.
Vi hann också med att äta en macka och göra några dagboksanteckningar innan bussen kom. Den stora frågan var då om vi kunde få med alla tre cyklarna, eftersom bussbolaget bara förbinder sig för två. Men det var inget problem, två cyklar på framgaffeln och en i bagageluckan fixade problemet. Det var varmt på bussen och det bidrog säkert till att vi alla nickade till en stund under de 50 minuter som resan tog.

Strängnäs

I Strängnäs stannade vi vid järnvägsstationen, där vi skulle låsa in bagaget i förvaringsfack. Det var skönt att bli av med bagaget, men vi hade så bråttom att vi i hastigheten låste in rubbet, inklusive kameran. Vi skulle dock ner på stan för att äta lunch. Sent omsider hittade vi en korvkiosk, där betjäningen var snorkig och man dessutom fick sitta i solen. Naturligtvis hittade vi ett mycket bättre ställe strax efteråt. Vi skulle också ha fått härliga bilder på ett par måsungar.
Även på turistinformationen fick vi felaktiga besked om hur vi skulle ta oss ut från stan. Det blåste rätt kraftigt och vi misstänkte att vi skulle komma att ha motvind. Allt sammantaget gjorde att vi hade fått nog av Strängnäs. Vi handlade snabbt mera dricka och åkte tillbaka till stationen, som med sina tegelstenar på bergsväggen gör ett ganska annorlunda intryck. Vi hittade, trots felinformationen, vägen mot Malmby med hjälp av kartan, men det blåste hårt och rakt emot. Det fanns dock en cykelbana hela vägen dit.
Ganska stressade av de yttre förhållandena glömde vi att handla mat i Malmby, men kom på det efter några hundra meter. Det var ändå besvärligt att behöva cykla tillbaka, eftersom det innebar ännu mera kraftansträngning. Som tur var slapp vi E 20 och den tunga trafiken även efter Malmby och kunde ta oss fram på småvägar.

Skäggesta

Vi kom fram till Skäggesta vandrarhem redan vid fyratiden, men det hade varit jobbiga kilometrar. Förläggningen var desto bättre. Vi bodde i någon slags skogshuggarkoja. Där fanns det en sovavdelning med tre sängar, ett köksutrymme med spisplatta, rinnande vatten och till och med kylskåp och ett "vardagsrum" med bord och stolar. Det var skönt att sitta vid den öppna dörren och titta ut i det gröna. Enda nackdelen var väl utedasset, fast även det hade vi för oss själva. Dessutom var det 50 kronor billigare än natten i Enköping.
Vi hade just bestämt oss för att försöka få tag i lite mat, då det kom en regnskur. Den varade dock inte mer än en halvtimme. Sen åkte vi in till samhället i Åker, ca 4 km ifrån och handlade på ICA Jåker. "Hemma" blev det en riktig fest med mat, oliver och salta pinnar och så småningom även kylda drycker. Lena vann det avslutande Yatzy-spelet och sen stupade vi i säng, rejält trötta, fast vi bara hade cyklat 36,5 km idag. När vi hade lagt oss, hörde vi något djur skrika utanför, men vi tog det som en välkomsthälsning.

Tredje dagen

Vi hade ställt klockan på 8 och vid halv tio startade vi mot Mariefred. Redan igår, när vi kom, hade vi lagt märke till en liten kyrka, som passade in i landskapet väldigt väl. Det var Åkers gamla kyrka och vi beslutade oss för att cykla någon kilometer extra för att titta närmare på den. Även denna kyrkas äldsta delar härstammar från 1100-talet.
När vi cyklade vidare, hittade vi först en mycket bra landsväg och sedan fanns det cykelväg hela sträckan till Mariefred. Och vi hade medvind. Härligt! Vi svängde in mot Gripsholms slott och var väldigt nöjda med att ha nått fram till vårt mål. Porträttsamlingen i slottet är ju helt underbar, den är ju en utsökt lektion i historia samtidigt, inte minst för att inte bara kungligheter har avbildats, utan även författare, vetenskapsmän, etc. Fast man borde ha mycket mer tid, helst göra fler än ett besök - det blir lätt för mycket. Det finns ju över 4000 porträtt att titta på!

Mariefred

I butiken hittade vi en frågebok om svensk historia - en jättebra uppföljning till besöket. Sen åkte vi in i Mariefred. Vi parkerade cyklarna och åt en sen lunch, köttbullar och potatismos i en korvkiosk. Det fanns dock fler getingar än köttbullar där. Sen promenerade vi genom stan och gick förbi turistbyrån, där turisterna behandlades som massvara. Det är en ganska rolig jämförelse mellan de tre turistbyråerna, som vi var hos. I Enköping var man proffsig och engagerad, i Strängnäs okunnig och i Mariefred stressad och ointresserad.
Sedan besökte vi Tucholskys grav, den man, som försökte bekämpa nazismen med sin skrivmaskin och som trots (på grund av?) detta förvägrades svenskt medborgarskap. Därefter tog vi en sväng förbi kyrkan, en enkel, enskeppig sak, och vidare förbi hamnen, genom stan och till Grafikens Hus.
Här kostade inträdet nästan lika mycket som på Gripsholm slott, men det var den enda likheten. Vilken besvikelse!!! Speciellt efter porträtten på slottet!
Inget ont om grafik, så länge den är välgjord, vilket framför allt gäller den äldre grafiken. Men massproducerad, modern, abstrakt, så kallad "konst" (se exemplet intill) ligger miltals ifrån de verkliga konstverken i porträttsamlingen. Inte blev det bättre att man i utställningen "Opus 1" hade hängt 60 konstnärers vuxna verk intill kladdteckningar från deras barnaår. Sedan har man mage att i broschyren ställa frågan: "Föds vissa med en konstnärlig begåvning?" Svaret - i de flesta fallen - måste vara: "Nej. Konstnärlig begåvning fanns varken då eller nu..." Att man på detta sätt nedklassar också namn som Zorn eller Fridell gör det hela inte bättre. Av förklarliga skäl blev vårt besök där inte så långvarigt, utan vi tog oss tillbaka till stan ännu en gång.

Hemåt igen

Där inhandlades vykort, en liten födelsedagswhisky (jodå, det var Bernhard, som fyllde år), sen tog vi ut mera pengar och styrde kosan mot Åker. Det tråkiga var, att i och med detta hade hemresan börjat.
Vi hittade en cykelbana, som ledde ända in till Åker, där vi "på känn" körde rakt mot centrum. I caféet där skrev vi våra vykort. Vi passade på att handla lite mera mat och framför allt dricka för nästa dag och åkte hem för att lasta av. Efter en liten whisky åkte vi tillbaka för att fira födelsedagen med en pizza. Fast så enkelt var det inte. Den enda pizzerian som vi hittade hade ingen servering. När vi hade förklarat vår situation, fick vi däremot äta där i alla fall - och det till normala avhämtningspriset. Tack för det. Dagens distans på cykel hade blivit 35,3 km - det vill säga i stort sett lika mycket som igår, men vilken skillnad det var. Idag kände vi knappt av att vi hade suttit på cyklarna.
Resten av kvällen gick åt till mer whiskyförtäring, historiefrågor och en avslutande Yatzy, som Peter vann.

Fjärde dagen

Vi visste att det var en ganska lång etapp, som vi hade framför oss idag. Det blev väckning klockan åtta och efter utstädning av vår fina vagn knäppte vi ett sista kort som minne. Klockan halv tio bar det iväg mot Eskilstuna. Vinden hade vänt under gårdagen, från söder till väster, så vi hade naturligtvis motvind. Fast vi åkte mest genom skog, så den kändes inte så mycket. Till att börja med hade vi god fart, men snart hamnade vi på en grusväg med all dess backar och lösgrus och slaghål. Det ideliga guppandet var inte bara besvärligt utan gjorde att vi måste stanna stup i ett för att räta upp någon väska, som höll på ramla av pakethållaren. Det gick betydligt långsammare, men ändå framåt. Det som var värre, var att det just inte fanns några vägskyltar. Vi stannade en bil en gång för att fråga, men då var vi ändå på rätt väg och kom till sist i alla fall fram till Prostökna, där vi trodde att vi hade åkt halva vägen.

Vilse i skogen

Vi stannade strax därefter i en vägkrök för att det började bli dags för lunch, det vill säga mackor och juice. Men den stora behållningen från denna paus var fjärilen, som helt tamt satte sig först på Lenas sko - och som om det inte skulle räcka, även på hennes underarm.
Vår nästa hållpunkt på kartan var Hälleberga, men vid nästa korsning fick vi välja mellan att åka till Barva eller Ärla. Vi valde Barva, för att Peter tyckte att det var bättre väg och det tog oss fem kilometer att inse att vi hade åkt fel.
Därför fick det bli den gamla grusvägen i alla fall, när vi hade kommit tillbaka till korsningen. Så småningom kom vi ändå till Hälleberga. Då var klockan tre och vi hade bara någon kilometer kvar. Men det fanns fortfarande ingen bra vägskyltning. Vi försökte att ta oss genom Vilstaskogen efter folks beskrivningar, men det var lättare sagt än gjort. När vi hade tagit oss uppför branten för första gången, tog vägen slut. Andra gången hamnade vi på soptippen. Slutligen hamnade vi på något slags orienteringsspår, som ledde upp och ned och kors och tvärs, med ur marken utstickande rötter och stenar. Som gjort för att cykla på, med tung packning....
När vi nådde ett elljusspår tyckte vi att det gick riktigt bra igen, men det fanns fortfarande inga skyltar. Vi nådde dock fram till Vilsta Sporthotell, fast då hade klockan blivit fem. Kilometerräknaren visade på 60,6 km idag. Å andra sidan fick vi ett bra rum med dusch och TV, och det kändes skönt att duscha. Efteråt gick vi och åt dyrt och dåligt på Vilsta Sportcafé, varefter vi utnyttjade vår TV till att se på Stadskampen. Sen blev det inte mycket mer än att sova.

Sista dagen

Som avslutning hade vi kostat på oss lyxen att äta frukostbuffé på sporthotellet. Vid halv tiotiden var vi klar och började cykla genom en annan skog, från Vilsta till Parken Zoo. Det var visserligen praktiskt, för att vi på så sätt kunde undvika stadstrafiken och kom ut på Västeråsvägen på en gång. Men det fanns inte en enda skylt, markering eller liknande här heller. Det fanns cykelbana ända till Hällbybrunn och det gick med bra fart vidare hemåt. Kvart i tolv var vi redan i Kvicksund. Det fick bli en korv till lunch.
Dessutom aviserade vi vår hemkomst per telefon och sen trampade vi in i Västmanland. Under hela resan hade vi mött skyltar med den nya Mälardalsleden, men även här var markeringen bristfällig. Endast på några få stod det, till vilken ort de ledde. Det var minst lika irriterande, som priset på drygt hundra kronor, som man ville ha för katalogen/beskrivningen/kartan av Mälardalsleden. Om man satsar på turistfrämjande åtgärder, varför då inte tänka igenom dem innan?

Rytterne

Från början hade vi tänkt åka raka spåret på riksväg 53, men det var ganska mycket trafik som störde, även om vägrenen var ganska bred. Därför bestämde vi oss att åka den lite längre sträckan på småvägarna förbi Rytterne, inte minst för att vi hade gott om tid. Klockan var nämligen bara ett, när vi kom till Rytternegården, som bjöd in på fika. Vi föll för tanken, tittade på en del konsthantverk, som fanns utställt där och satt sedan ett tag i solen.
Naturligtvis måste vi också titta på hembygdsföreningens stugor.
Det var roligt att se bland annat en handdriven tvättmaskin, en gammal separator, men framför allt den lilla skolsalen med planscher och böcker från 30-talet i bänkarna.
Under tiden hade det börjat blixtra och dundra, så vi väntade vid Rytterne kyrka på att ovädret skulle dra förbi. Bernhard tog några bilder för att skriva en uppföljning till Rytternes kyrkoruiner. Klockan halv tre åkte vi vidare, tittade i förbifarten på Lilla Rytterns ruin och passerade strax även avtagsvägen mot Tidö slott.

Regn och åska som avslutning

När vi svängde norrut, såg vi att det bakom oss hade bildats en ny åskfront, som såg väldigt mörk ut.
Den var ännu en bit borta, men den allra sista biten blev därför till en tempoetapp, en så kallad slutspurt, där Peter och Lena körde nära sin limit. Alla ansträngningar till trots började det regna vid Gränsta och vi hann bli ordentligt blöta på de sista 3 kilometrarna. Lena, som har hexametern i blodet, hittade naturligtvis en rad här också: Pappa och Peter och Lena, som cyklade hemåt i regnet...
Fast vi tror att vädergudarna bara ville visa oss hur illa det kunde ha varit och vilken tur vi ändå hade haft med vädret. Trots blötan kom vi hem bra, hade kört 50,2 km idag och 238 totalt. Det kändes som en seger!


Tillbaka till eller till

webmaster@werbeka.com