När jag kom tillbaka till mitt rum fick jag en glad överraskning. Förutom en kopp nektar väntade nämligen även Hebe på mig där.

"Där är du ju", hälsade hon mig skämtsamt. "Jag trodde att du hade åkt tillbaka till jorden igen."

"Sällan, flicka", svarade jag och gav henne en kram, som vände upp och ner på hela mitt inre. Hon var så mjuk och följsam och inbjudande och hon gjorde ingenting för att inte öka min längtan och mina lustkänslor. Men tanken på Megara fick mig ta besinning igen och jag löste sakta hennes armar kring min hals. Besvikelsen gled som en lätt skugga ner över hennes ansikte för en sekund, men sen kom genast glittret tillbaka till hennes ögon, när hon uppmanade mig:

"Idag är det din tur att berätta något för mig."

"Nej, men...", drog jag på det. "Jag är inte bra på att berätta. Du är mycket bättre på det." Men hon gav sig inte. Och vem kan i längden avslå en begäran av en charmig och förförisk kvinna?

"Jamen... vad ska jag berätta om", sa jag till sist. "Du känner väl till alla historierna."

"Långtifrån", svarade hon. "Jag vet nog det mesta av det som händer här uppe i Olympen eller i övrigt bland gudarna. Men det händer så mycket på jorden, som jag inte vet någonting alls om. Berätta till exempel något om din stamfar, där har jag ingen aning om vad som hände, efter att vår far hade besökt Danae som guldregn." Hon fnissade till. "Vad romantiskt förresten, tycker inte du det?" "Du menar Perseus", sa jag fort, för att hålla mig till fakta och inte bli alldeles för hänryckt av blinkningen hon avfyrade tillsammans med ordet "romantiskt". "Vad vill du veta om honom?" "Allt" svarade hon. "Jag vet bara att han var Medusas bane, men inte varför eller hur. Jag vet inte heller, vad han gjorde i en låda ute på havet, tillsammans med sin mor, när han var nyfödd." "Ja, då börjar jag väl från början." Jag satte mig bekvämt tillrätta, tog en klunk nektar och berättade.

Gossaert: Danae

"Perseus farfar hette Akrisios och han var kung i Argos. Han hade fått höra att han skulle mista livet genom sitt barnbarns hand - det var ju anledningen till att han låste in Danae, sitt enda barn, i tornrummet, där Zeus besökte henne. Han ville helt enkelt inte ge henne någon chans till att få barn medan han levde. Och när hon ändå födde sin lilla pojke, lät Akrisios snickra ihop en låda, satte mor och barn i den och lät havet ta hand om den. Fast precis som alla andra kunde han ju ändå inte undgå sitt öde, när detta väl hade förutsagts av ett orakel. Det var visserligen många år senare, Perseus var redan vuxen och Akrisios en mycket gammal man, när han träffades av diskusen, som Perseus hivade iväg vid en tävling."

"Ojdå", sa Hebe. "Tappade han den, så att den gick snett?"

"Nej, inte alls. Det var bara det att Perseus kastade så långt, som ingen trodde att någon kunde kasta. Därför hade åskådarna satt sig där, i tro att det skulle vara hur säkert som helst.
Men när det ändå hade gått så illa, gav Perseus upp sina anspråk på tronen i Argos och grundade Mykene." Jag tog en ny klunk av min nektar.

"Men tillbaka till lådan med Danae och den lille Perseus", fortsatte jag berättelsen. "Den drev i land så småningom på ön Serifos, där den hittades av en fiskare, som hette Diktys och var bror till kungen på ön, Polydektes. Diktys tog hand om mor och son och Perseus växte upp till en ståtlig yngling, med ovanliga krafter. Det gick inte att ta miste på arvet från Zeus."

"Det finns det fler exempel på", log Hebe och blinkade igen. Hon var inte bara snäll, hon kunde verkligen bygga upp egot hos folk också. Jag log tacksamt tillbaka och fortsatte:

"Kung Polydektes hade börjat uppvakta Danae, som även i mogen ålder var en utomordentlig vacker kvinna. Hon däremot var inte så förtjust i Polydektes och när väl sonen Perseus hade kommit över pubertetens hämningar, lär han ha upplyst kungen om detta mer eller mindre bryskt. Det är klart, man får ju förstå att Polydektes i sin tur inte blev så förtjust över detta, utan att han försökte ge igen. Därför gav han Perseus i uppdrag att hämta Medusas huvud, en uppgift, som man ju inte precis längtar efter."

"Nej, fy!" Hebe höll med om det. "Gorgonerna ska man passa sig för. Ett djupt ögonkast och man slutar sina dagar som stenstod. Att Perseus bara vågade. Visserligen offrade han ju till oss för att be om hjälp vid det tillfället, men ändå..."

"Ja, just det", föll jag in, "av vem fick han egentligen hjälpmedlen? Det berättas lite olika uppgifter om det, nere på jorden."

"Få se nu, om jag kommer ihåg det." Hebe snurrade ett finger i sina lockar, medan hon tänkte.

"Spegelskölden fick han av Athena - det vet vi ju, för att den har hon kvar än idag med Gorgonhuvudet påsatt", hjälpte jag henne på traven. "Och de bevingade sandalerna fick han väl låna av Hermes, eller hur?"

"Ja, det måste han ha fått", svarade hon. "Athena hade också bett Hades att låna ut sin förtrollade hjälm. Den som gör bäraren osynlig. Och så vitt jag vet fick han en trollväska, att stoppa huvudet i, men jag minns banne mig inte, av vem. Jag tror att det var någon nymf. Men sen fick Perseus ju göra jobbet själv. Hur bar han sig åt, egentligen?"

"Hur han hittade vägen, menar du?"

"Ja, det också, men hur han lyckades få bort huvudet utan att förstenas. Och visst föddes Pegasos, när han slog av Medusas huvud?"

"Lugn", skrattade jag. "Vi tar en sak i sänder. Vägen dit hittade han visst med hjälp av Graiai, Gorgonernas systrar. Alla dessa monster var ju döttrar till gamle havskungen Phorkys och odjuret Keto, som han levde tillsammans med. Inte att undra på att hon födde sådana monster. De tre Graiai hade ju bara ett öga och en tand tillsammans att dela på. De ville givetvis inte avslöja vägen, men Perseus stal deras öga och behöll det tills de blev samarbetsvilliga."

Jag rös. Att först träffa dessa karikatyrer till varelser, för att sedan möta de bevingade gorgonerna med sitt ormhår och sina händer av malm. Brrr. Fast snart blev det ju min tur att möta kanske än värre monster. Jag samlade mina tankar igen och fortsatte.

"När han väl hade hittat gorgonerna, var de ganska självsäkra. Stheno och Euryale var ju hur som helst odödliga och Medusa räknade säkert med att Perseus skulle vara förstenat för länge sedan, innan han skulle kunna komma åt henne. Men där hade hon fel, eftersom Perseus använde skölden som spegel, medan han närmade sig, och sen högg han av henne huvudet med svärdet, innan hon fattade vad som hade hänt."

"Det var bra gjort", berömde min syster. "För det är ju inte alls lätt att göra någonting genom att titta i en spegel. Då måste man ju röra sig åt motsatt håll än det som faller sig naturligt. Men hur var det nu med den bevingade hästen?"

"Jodå, det är också helt riktigt", sa jag. "I samma ögonblick som huvudet föll, sprang Pegasos ur Medusas stympade kropp. Och det var tur att Perseus hade såväl sandalerna som hjälmen, för han hann knappt plocka ner huvudet i den förtrollade väskan, innan Medusas systrar var över honom. Men så fort han blev osynlig fick de ju ge sig."

Jag ställde undan min tomma nektarmugg, lutade mig tillbaka och pustade och tyckte att jag hade klarat berättelsen ganska bra. Fast Hebe gav sig inte. "Och på hemvägen träffade han sin käresta, eller hur?" "Mhm", nickade jag. "Ja, men berätta då", envisades hon. "Vad ska jag berätta, du vet ju om det i alla fall..." "Nej. Jag vet bara att han träffade Andromeda, men inte hur eller var. Fortsätt att berätta. Snälla!" Nu tittade hon på mig så där igen - och jag fortsatte: "Ja, det var väl ganska snabbt berättat. På väg hem såg han vid Etiopiens kust en vacker jungfru, som alldeles naken var fastkedjad vid en stor stenbumling vid vattenbrynet. Givetvis störtade han genast dit, för att befria henne från det utsatte läget. Men hade han bara kommit någon sekund senare, hade det varit kört. Samtidigt med honom närmade sig nämligen det havsmonster, som man skulle offra Andromeda till och Perseus fick först gå en batalj med vidundret och besegra det, innan han kunde lösgöra den bedårande kvinnan, som han direkt föll för." "Jomen, varför i all världen hade hon stått där? Varför skulle man offra henne?" Hebe lät upprört. Hon hade tydligen levt in sig i rollen. "Tja, det kunde hon i grunden tacka sin mor och hennes högfärd för", förklarade jag det också. "Kassiopeia, maka till kung Kefeus av Etiopien, hade retat gallfeber på Nereiderna, eftersom hon hela tiden jämförde sin egen skönhet med deras. Till sist blev den gamle havsguden förbannad och hemsökte landet med en stormflod och skickade odjuret till att härja kusterna. Ett orakel lovade Kefeus att dessa härjningar skulle ta slut, om han offrade sin dotter åt odjuret. Han tyckte väl att kungariket var viktigare än dottern, så att han gick med på det." "Hemskt", sköt Hebe in. "Det är inte så konstigt att människorna beter sig som de gör, om de har sådana gener i arv... Men sen då? Du sa att Perseus genast förälskade sig i henne. Men tyckte hon om honom också?"
	Guiseppe Cesari, kallad Cavaliere d'Arpino, Perseus befriar Andromeda, 1602, Kunsthistorisches Museum i Wien

"Jag skulle tro att vem som helst, som räddas ur hennes situation, skulle tycka om sin befriare." Jag skakade på huvudet. "Men så lätt var det ändå inte för dem. För även om de ville ha varandra, så hade Andromeda redan varit bortlovad till Fineus, som Andromeda inte alls var så förtjust i. Men den gode Fineus gjorde ju sina anspråk gällande, han hade ju chans till att få sig en kungadotter och därmed makt och ära. Så han drog ut mot Perseus med alla sina närmaste och försökte hämta Andromeda."

Jag såg hur Hebe kurade ihop sig av spänning. Det här var tydligen en riktig historia, så som kvinnorna tycker om dem. För att retas lite gjorde jag en paus. Jag hann knappt tänka tanken, så stötte Hebe fram:

"Nå? Vad hände då?"

"Ja, Perseus hade ju ett ess i ärmen", log jag. "Han visade bara Medusas huvud för Fineus och hela hans följe. Sen dess har ingen av dem rört ett finger längre. Samma sak gjorde han förresten därhemma med Polydektes, för att denne hade fortsatt att besvära Danae med sina uppvaktningar. Diktys blev kung på ön sedan och Perseus skänkte huvudet åt Athena."

Jag slog ut med armarna.

"Och nu vet du absolut allting om Perseus, som jag kan berätta." Jag sa det lite teatraliskt för att understryka insatsen jag hade gjort, men jag belönades genast med ett av Hebes alldeles speciella leenden.

webmaster@werbeka.com