Sabrina Ortmann

Illusion (1990) Klockan tickar. Den tickar fortfarande. Det är helt tyst. Fortfarande. Bara klockan tickar. Hur länge till? Jag sitter här redan länge och lyssnar på den. Jag hör den och väntar på att den ska sluta ticka. Allting brukar ju sluta så fort, allting går över snabbt. Varför tickar den här klockan fortfarande? Klockans tickande är mitt liv, för att jag är bara det som har varit. Om klockan trots allt skulle stanna, kommer jag att vara klockans tickande. Jag skulle inte sitta kvar här och vänta, om jag inte visste att allting strax är över igen. Men jag vet ju att klockan förr eller senare kommer att sluta ticka och därför sitter jag kvar. Hade jag vetat allt det här, innan det var över, då hade jag säkert inte gått. Jag väntade inte, för att jag inte trodde att du skulle kunna sluta prata. Även på den tiden tickade klockan redan. Det var som en konsert: du pratade och klockan tickade. Jag visste ju inte att du kan tiga också, annars hade jag inte gått. Ut ur rummet, nerför trappan, genom dörren, nedför gatan. I mitt öra ljöd din röst och klockans tickande. Denna konsert är min för alltid. Jag märkte inte att det hade blivit ett solo av det. Nu är det bara klockan som tickar. Jag sitter kvar här för att denna klocka ju är mitt enda vittne. Det enda vittnet till att vi verkligen har pratat med varandra. Hur skulle jag annars veta om det? Det kunde ju vara att jag har drömt alltihop. Men nej. Klockan tickar ännu, du var verkligen här. Då. Då, igår, i förrgår, idag, för två minuter sedan? Jag vet inte längre. Varför har jag inte räknat tickandet. Då skulle jag veta nu, när då var. Tiden, sa du, finns inte. Sekunderna finns bara så att vi kan tro att vi verkligen existerar, att vi inte bara drömmer om oss själva. Skulle denna klocka här inte ticka så oavbrutet, kunde jag verkligen inte tro att du har funnits. En sån klocka tickar bra länge; i alla fall i jämförelse med hur länge andra saker varar i livet; i alla fall i jämförelse med hur länge du varade i mitt liv. Nyss satt jag länge på cafeterian. Någon tittade på mig, mycket länge, och vi log mot varandra. Jag kunde inte säga något, för att jag måste ju se upp att inte glömma klockans tickande. Rättare sagt, minnet på dess tickande; jag kunde ju inte gärna ta med klockan till cafeterian. "Varför säger du ingenting?", frågade han. "Jag måste se upp, så att klockan inte slutar ticka", svarade jag. Jag förklarade för honom att den var det enda vittnet för kärleken mellan dig och mig. Han frågade om du inte var här, för att vakta klockan, medan jag var ute. "Nej", sa jag, du kunde inte höra tickandet längre, för att du inte längre är hos mig. Han såg mig djupt i ögonen och påstod: "Under dessa förhållanden tickar klockan inte heller längre. Det är bara minnet av dess tickande, som du hör." Jag blev förbannad, skrek åt honom att han inte förstod sig på det, att jag hade hört klockans tickande och hade sett dess visare, bara för en halvtimme sedan, och hur han kunde påstå något sånt överhuvudtaget.... Han svarade ingenting på det. Istället tog han min hand och ledde mig ut ur cafeterian, fastän kyparen ställde sig i vägen för oss och skällde, för att vi inte hade betalat. Vi gick helt enkelt rakt igenom honom. Han följde mig hem, genom dörren, uppför trappan, in i rummet där klockan står. Genast hörde jag det mycket tydligt igen, tickandet, och jag såg den tunna sekundvisaren, som glatt hoppade vidare, alltid i cirkel, utan slut och utan mål. "Hör du det? Tror du mig nu?", frågade jag och tittade triumferande på honom. Men hade tickandet inte blivit tystare och visarna långsammare? Han hörde inget, sa han, och visarna rörde sig inte heller. Klockan stod sen sex timmar tillbaka. "Men jag hör det och jag ser visarna, hur de rör sig!" Och hur han egentligen kunde veta att det redan var sex timmar senare, frågade jag honom, redo att kasta ut honom för sin oförskämdhets skull. Han tog mitt huvud i sina händer och kysste mig. Jag vet inte hur länge, för plötsligt hörde jag inte tickandet längre. Han släppte mig och såg på mig. Jag tittade bort mot urtavlan. Han hade rätt, visarna stod stilla. "Batteriet är slut.", sa han, och att han skulle sätta in ett nytt. "Nej", höll jag emot, "vi ska köpa en ny klocka; titta bara, visarna är avbrutna." "Illusion" har utgivits i: LILLEGAL, Literaturzeitung Nr. 17, Salzburg, December 1995

Copyright Sabrina Ortmann Mai 1998