Sabrina Ortmann

Sjunkande skepp Ja, hade hon sagt. Bara en gång, två bokstäver, två gånger en bokstav. en gång två bokstäver. Stora gula ögon, mjuk päls. De blöta höstdagarna hade blåst en febrig snuva i näsan på henne. Hon skulle stanna i sängen, sa far på morgonen. "På något sätt måste livet gå vidare", hoppas han, hans blick stelnar för några sekunder på den välfyllda leksakshyllan. Han ger sin dotter ett tvunget leende och går till sin praktik. Han går över den lilla floden, vars vatten flyter långsamt genom den nästintill småstadsstora orten. Vattnet är mycket kallt nu på senhösten. Några barn låter hemmagjorda pappersbåtar driva i den svaga strömmen. Långsamma ögon betraktar väggen i rummet. Värmen saknas, vattnet är kallt nu på senhösten. Hon kryper långt ner under filten. Lugnande spinnande, varm päls. Ja. Han var bara ett djur, säger de vuxna. Ja. Bara ett djur, men död, även ett djur lever bara. Hon blir varm nu under filten, elementet är varmt, en febrig hetta breder ut sig. Hon är ofta sjuk nuförtiden. De andra i skolan pluggar, hon stirrar bara på väggen i rummet. De andra har mödrar som lagar en varm lunch. Hon äter hos en främmande mor, men idag stannar hon här, farmor lagar mat. Nu är farmor och handlar, så att hon kan laga mat. Modern är i Hamburg. Hon säger att hon måste få leva. Leva sitt liv. Vilket värde har ett djurliv? Varm, mjuk päls, stora gula ögon. Små, långsamma fötter går över mattan, händer tar tag i klädesplagg. Det är mycket tyst i det stora huset. Bara hennes torra hosta rullar genom korridorerna, nerför trappstegen, bryts ihåligt mot glasdörren till terrassen, rullar flämtande under pianot och förblir liggande där. En vit tass leker katt och råtta med den. Fötter och ben följer hostan, heta barnhänder öppnar terrassdörren. En familj går sönder, en mor lever sitt liv, en far stelnar, flegmatiskt, fotboll i ettan, alkoholfritt öl, en landsortsläkare dricker inte i 24-timmarstjänsten. Kall luft berättar om vintern, smyger ohörbart in i husets runda värme. Hon trippar lugnt över den gamla gräsmattan till garagens bakre ingång, nerför stentrappan, drar upp den matt silverglänsande porten med vana rörelser. Det känns tungt, febern försvagar. Bakom spindelväven i vänstra hörnet står spaden. Hon är hemskt rädd för de långbenta, håriga spindlarna, men spaden är viktig. Det var ju hon, som hade sagt ja. Med all sin kraft stöter hon spaden i den ännu knappt frusna jorden. Ett barn gräver efter ett minne. Ett barn gräver efter ett dött djur. Detta Ja. Spaden stöter mot en vit plastpåse. Ett barn gräver efter sin vän. Beslut. Och nu skuldkänslorna. Hon gräver vidare. Fuktig jord, daggmaskar. I trälådan ligger en tumör och skrattar. Ja. De täta buskarna, en lätt morgondimma och mörkret som endast sakta ger efter för dagsljuset skyddar inför grannarnas blickar. Ja. Av kärlek, för att bespara lidande. För ett djur, som inte förstår. Säger de vuxna. Ja. Veterinären. Sprutan. Slutet. Mjuk päls, stora gula ögon, som inte förstår. Bespara lidande. Päls full av jord, en daggmask kryper ur ögat. En tumör som skrattar. Vad är ett djur, bara ett djur, för ett barn på elva år? Ett ben, tvättat, lagt i ett konserveringsglas, bredvid skivan av Peter Schilling. Kär i en popartist, som inte kan nås och därför är kall. Längtan. Modern lever i en stor stad, fadern stelnad, en tår klibbar på TV:n Varm, mjuk päls skärmar av ensamheten. Stora gula ögon förstår smärtan. Lugnande spinnande gör att man glömmer höga röster och rädslan inför skilsmässan, inför natten. Ja. Benet i konserveringsglaset och skivan av den avgudade popartisten ger lite tröst. På konserten i Hamburg hade han tajta, röda jeans på sig. Hon har inte mycket på sig, bara morgonrocken över den vita nattskjortan med de röda rosorna, som farmor tycker är fin. Hon gillar egentligen svart mycket bättre nu. Tre veckor senare blodet i trosorna och i rummet bredvid ölglas som slås sönder mot väggen. Blod i trosorna, blod i moderns vita morgonrock, blodutgjutning, tårar, främmande karlar vid frukostbordet. Krig i en liten värld. Hon tvättar trosorna i kallt vatten, så har modern sagt. Det klara vattnet färgas rött. Fadern är ett perverst svin, ett djur, ingenting annat. Säger modern. Minnet och ett ben bredvid skivan av Peter Schilling. Varm päls, stora gula ögon, minnen, skuld. Ett ord, ett fattat beslut. En elvaårig flicka fattar beslutet för döden. Han var bara ett djur. Detta Ja. I henne växer önskan att följa djuret. Bort från livet. Hat, en värld går sönder i hat, mjuk päls och ingen tid och ett helt djurliv. Ett barn, som inte hoppar ur fönstret. Det är rädd för att överleva. Det är återigen fotboll på TV. Stora gula ögon, fadern är tyst. Modern lever, främmande män i Hamburg. Hon vill inte leva längre, mjuk päls, lugnande spinnande i det mörka rummet, bredvid de höga rösterna, glas som går sönder, blod i trosorna, blod på modern, hon kommer så sällan numera, främmande män, vuxna måste leva. Mjuk päls, minnen, skuldkänslor, bara ett djur. Ja. Sprutan, slutet, mjuk päls, bara ett djur, även ett djur lever bara, en levande varelse med mjuk päls, en varm kropp i det mörka rummet, en vän, men bara ett djur. En elvaårig flicka ser ingen mening med sitt liv längre. Hon sitter på sin säng. Hon ser sig själv långsamt kliva in i badkaret och sen hårtorken.... Hon fattar ett beslut, hon säger Nej. Och problemet med föräldrarna, och modern vill bort, och benet bredvid skivan av Peter Schilling, Terra Titanic förlorad i havet, varm mjuk päls, stora gula ögon, enda vän. Nej. Grinandet krampar, en liten kropp darrar. Och bredvid de skrikande rösterna och de främmande karlarna med modern i köket, vid frukosten, i sängen, i Hamburg. Fadern gör ett hembesök. Farmor ser på utlandsjournalen. Och en barnasjäl krampar och skakar. En barnahand skriver: Kanske är det här min sista anteckning. Ett elvaårigt ansikte darrar, en liten själ ser fram emot döden. Fadern finns bredvid, hon vet om det. På natten hör hon honom snarka. Fadern finns bredvid och hör inte att hon gråter, för att det är fotboll på TV. Och modern vill bort. Barnet vill vara hos modern. Om du går är jag inte din far längre, säger fadern och gråter. Råttorna lämnar det sjunkande skeppet, mjuk päls, vansinne i ögonen, blod i trosorna. Ett barn blir till kvinna och önskar sig döden. Rop på hjälp i mörkret, modern trehundra kilometer ifrån, i armarna på en man, som inte är fadern, fadern har stelnat, han är bara ett perverst svin, säger modern, Det är fotboll på TV. Timmarna går, en kropp krampar, det var bara ett djur, det är bara ett barn, det finns viktiga saker i livet, det finns män och skilsmässor, fotboll och hembesök, barn och djur. Det finns förtvivlan. Ni rår inte för det, tänker ett barn och vill dö och tar rena underkläder ur skåpet och en handduk och säger till fadern "Jag går och badar nu". TV:n nickar. Fotbollen rullar över tåren. En mor är på bio, i Hamburg, och ett barn går in i badrummet och låser dörren bakom sig. Ett barn tar en hårtork, stoppar i kontakten och ser efter om sladden räcker fram till badkaret. Den gör det. Ett barn tittar i en spegel. Kort hår, som är rufsigt, ögonen är röda, sårade och små, stora gula ögon, en daggmask kryper ur ett öga. Barnets kinder är sträva och kladdiga av tårarna, två timmars tårar. En tår sitter fast på TV:n, idag är det fotboll. Tårar rinner över en röd barnanäsa, som snoret rinner ur. Så där ser en elvaårig flicka på sig själv en stund. Sen sätter hon på vattenkranen. Varmt vatten plaskar i badkaret. Lugnande plaskande, lugnande spinnande i det mörka rummet. Och plötsligt kommer rädslan, kommer tvivlet, finns döden, vad är döden? Vad är en död elvaårig flicka? Hysteriskt vrålande, trasiga glas, främmande män, fotboll på TV, blod i trosorna och på morgonrocken, främmande män och en skilsmässa, död och skuldkänslor och Ja och att gräva i trädgården på natten, ett ben i konserveringsglaset, mjuk päls och lugnt spinnande, och Nej. Men vad är det, döden? Barnet tittar förskräckt på sin förgråtna spegelbild. Ett barn är rädd, rädd för döden. Barnet beslutar att inte gå till skolan nästa dag, barnet beslutar att tänka igenom alltihop en gång till. I lugn och ro. Lugnande spinnande i det mörka rummet, en varm kropp. Ett barn beslutar sig för att leva. Ett barn säger Ja och Ja en gång till. Såriga, sträva läppar flinar fulla av gråt. En hårtork ligger på en pall bredvid ett fullt badkar. Steg närmar sig utifrån. Varm päls, varmt, mjukt vatten.

Copyright Sabrina Ortmann Mai 1998