EN LÖK ÄR EINE ZWIEBEL, EEN UI, AN ONION ELLER UNA CEBOLLA

En LÖK är eine ZWIEBEL, een UI, an ONION eller una CEBOLLA

Jag skulle göra tomatsallad idag, men upptäckte att jag inte hade någon lök. Det var så jag började fundera på ordet "lök". Det finns ju inga likheter med de andra språken, som jag känner till. Jo, för all del. "Leek" och "Lauch" borde ha samma ursprung och de är väl på sätt och vis besläktade.

"Garlic" och "Knoblauch", respektive nederländskans "knoflook" visar på detta faktum, där svenskan ju också använder ordet lök i form av "vitlök". Så långt kom jag i mina funderingar. Men det är ju ingen förklaring för formerna i de andra språken.
Det är i sådana lägen, som jag tillgriper internets visdom. Först så slår jag fast att de övriga nordiska språken använder variationer på "lök". Danskans "løg" och norskans "løk" härstammar ju helt självklart av samma rot, liksom isländskans "laukr". Fornnorskan hade samma form, som isländska idag för övrigt. Till och med finskan hade lånat in samma ordstam i ett gammalt ord "laukka". Löken erövrade alltså Norden, men varifrån kom den? Intressant nog har nästan alla de slaviska språken formen "luk", som går tillbaka till fornslaviskans "luku". Fast å andra sidan finns ordet även i urgermanskan som "lauka". Men eftersom båda stora språkfamiljerna har samma stam, kan vi väl sluta oss till att ordet är ännu äldre och härstammar från indoeuropeiskan. Detta bör innebära att löken var ett tidigt basfödoämne för våra förfäder.

När vi nu har fått en bakgrund till det svenska ordet, kvarstår dock frågan om varför de andra språken har så skiftande former. Alltså tittar vi på de två språken, som har så stort inflytande över vårt ordförråd ännu idag, grekiskan och latinet. Grekiskan hjälper oss inte vidare, där hette löken "bolbos", som förmodligen kom till genom dess form. Vi har kvarlevor från det ordet, dock mest med helt andra betydelser. Endast i botaniken finns "bulbus" kvar, som Romarna hade tagit över. I botaniken betyder det fortfarande "lök", men inte som den ätbara löken, utan som blomsterlök. Ordet finns också kvar i engelskan, "bulb = glödlampa", där formen påminner om en lök. Men även germanskan känner till ett gammalt ord, "bolle", i betydelse "knöl, klump, kula". Inte minst svenskans "bulle" lär ha sina anor i grekernas lök.
Men om grekiskan inte hjälper oss vidare, så gör latinet det i allra högsta grad. Ursprungsordet "cepa = lök" finns så gott som oförändrat i katalanskans "ceba". Men sen åt romarna gärna en liten, färsk lök, som de kallade "cepulla" och senare "caepulla".

Detta har gett oss formen för lök i de flesta romanska språken. Till exempel i spanskans "cebolla", i gammal franska "ciboule" och inte minst i italienskans "cipolla". Intressant är att även polskan använder den latinska formen "cebula".
Lustigt nog har även det gammalhögtyska ordet "zwibollo" det latinska ursprunget. Likheten är tydligare, om man uttalar till exempel "cipolla" och "zwibollo". Det senare har i sin tur förgrenats till dagens tyska "Zwiebel", som även till estniska "sibul" och finska "sipuli". Till och med danskan har ett gammalt ord från denna utveckling: "swible".

Då har vi spårat upp en andra linje, som löken har vandrat. Men "onion" och nederländskans "ui" har väl ändå inte samma stam? Nej, det har de inte, men väl en gemensam bakgrund, så olika det än låter idag. Även denna bakgrund hittar vi i latinet, fast i en dialektal form, som man använde i de nordvästligaste områdena av det gamla Romarriket. Därför är dessa avläggare att finna i Frankrike, Nederländerna och hela Storbritannien. Här tog Romarna fasta på lökens uppbyggnad och kallade den för "en" eller "enhet". Om detta berodde på att man ville skilja den från till exempel vitlöken, som ju kommer i klyftor, eller om det beror på lökens olika lager, som man kan skala av - därom strider de lärde. I alla fall betydde latinets "unio" just "enhet". I böjningsformerna hette det dessutom "unionis" eller "unionem". Naturligtvis, även en union är ju en enhet hos oss.

Men där har vi idag engelskans "onion" i nära nog oförfalskad version, liksom franskans "oignon". Om vi går längre tillbaka, fanns det ett ord "ynne" i gammal engelska, som är upphov till iriskans "innium" och till och med walisiskans "wynwyn".
Jo, men "ui"? Det är ett misstag, som man gjorde i Utrecht. Den medeltida nederländska formen "ujen" (här finns nog inflytande av franskans "oignon", därför fick ordet ett "j" med) kom alltså från samma dialektform "union". I Utrecht trodde man dock att ändelsen "-en" var en form för flertal och kapade den. Då blev det bara "uj" respektive "ui" kvar.

Det är rätt häftigt, hur mycket man kan lära sig, bara för att man har glömt att köpa lök. Sen är det frågan om det är så väsentligt att lära sig sådant. Nå, jag tycker nog det. Dels är det roligt att se hur språken har förgrenats och utvecklats, men dels är det ju också en viktig bit i vårt kulturarv. Kanske också en viktigare del än mycket av det vi idag kallar för "kultur".